Damasker, madasker, Madaskus o Marilla

Barnkläderna på 70-talet innebar lite andra utmaningar än de som dagens knoddar har till sitt förfogande. På den tiden fanns det varken gååårtex, fleece eller superunderställ. Däremot låter kanske klassiker som bävernylonoverall, stickade polotröjor, mössor i ull och så klassikern damasker bekanta? Är du aningen för ung för att ha upplevt 70-talet? Var du snarare redan då gammal nog att klä på dig själv? Eller behöver du kanske fräscha upp minnet av din egen 70-talsbarndom lite grann? Här följer en beskrivelse av hur en morgonritual kunde te sig för en genomsnittlig 70-talsunge (läs mig), låt oss säga en dag i februari:

Du vaknar i ditt och syrrans rum. Det snöar ute. (Som vi alla vet var det alltid massor av snö hela vintrarna på den tiden.) Rummet har inte, som man skulle kunna tro, orangebruna gobelängtapeter, men neutrala gråvita tapeter med diffust mönster. (Ni flyttade in så pass tidigt på 70-talet att bostadsbolaget nog hade en viss 60-talsapproach på inredningen.) I köket väntar frukost vid det runda matbordet som konstant (utom vid särskilda festligheter) pryds av en orangegul vaxduk som är lätt att torka av. Till frukost äter du, om du har tur, Frost flakes och lättmjölk. De flesta morgnar har du inte tur och pressar i stället i dig på sin höjd en halv smörgås, med bara smör eller möjligtvis ost. Syrran äter i vilket fall som helst filmjölk.

Efter frukosten är det dags - påklädning! Ni skall ut för att åka pulka. Först av allt åker de på - damaskerna! (Damasker var ett slags långkalsonger, alltid mörkblå. Ibland hade de en hälla under foten så att de inte skulle åka upp hela tiden medan man var ute. En av de stora fördelarna med damasker var [enligt föräldrarna] att de innehöll ull. Enligt barnen var det inte en fördel. De sticktes...) Medan damaskerna får sällskap av diverse andra plagg börjar du redan att svettas. Så är det dags för den stickade ulltröjan (min var grön) som skall hålla dig varm hela dagen. Om damaskerna sticks så är det inget jämfört med den stickade tröjan. Med den på så börjar du också bli riktigt, riktigt varm. Så är det overallen av blå bävernylon. Den sticks inte, men lyckas stänga in damaskerna och den stickade ulltröjan så att de fullkomligt utsöndrar stickningar och värme. Som kronan på verket placeras en hemstickad mössa på huvudet. (Min var blå, täckte öronen och hade en stor tofs i samma garn. Den var hemsk. Mamma och jag hade krig om den där mössan ett antal gånger. Troligen var det därför jag intensivt beundrade mössan av blå bävernylon som min kompis fått och som matchade overallen. Mamma tyckte mössan var gräsligt ful, förmodligen med all rätt. Jag fick aldrig en sådan mössa. Men mamma fodrade de nya, hemstickade, hjälmformade mössorna som syrran och jag fick med tyg för att skona oss från de värsta plågorna.)

Hemma igen efter pulkaturen åkte (nästan) alla kläderna av igen. Förutom en tröja och - damaskerna. De kunde man ha på sig en stund till och softa runt i hemma, för att man inte orkade byta till nåt annat. Tror det var i ett sånt ögonblick som vi började diskutera, syrran och jag, om det egentligen hette madasker eller damasker... I våra öron lät nog madasker mer troligt. Och därifrån var inte steget långt till mitt förhatliga smeknamn "Madaskus" (she who walks around in madasker...). I ren desperation försökte jag komma på ett smeknamn till min syrra också. Jag valde av någon anledning Marilla. (Det uttalas, á la Sundsvall, med stark betoning på i.) De där namnen använde vi väl rätt som det var, även om jag aldrig tror syrran var lika irriterad över sitt namn som jag var över mitt. Så föll de i glömska. Tills jag skulle upprätta bloggen och kom på att mitt alias naturligtvis måste bli Madaskus. Efter att syrran läst första inlägget på bloggen fick jag ett mail, undertecknat - Marilla...

Misslyckad stagediving...

En av de stora "snackisarna" i kvällstidningar och i talkshows i Norge har den sista tiden varit ett ganska misslyckat försök på "stagediving" på en konsert i stora Oslo Spektrum före jul. En av de hottaste nya soul-tjejerna blev lite "carried away", och kastade sig impulsivt rätt ut i det hon trodde var ett mjukt och följsamt folkhav. Problemet var att det fanns inget följsamt folkhav framför scenen... I stället plumsade hon rakt ner, lite lätt flaxande, och landade hårt på betonggolvet. Aj. Det hela filmades naturligtvis av nån amatörfilmare med digitalkamera, så klippet har gått ganska många varv i TV-rutan vid det här laget. Ganska skojigt såg det ut. Med min humor faktiskt väldigt skojigt. I alla fall när hon själv också fnissande berättat om händelsen i diverse TV-program. Det gör ju ens eget fnissande lite mer legitimt. Ett misslyckat stage dive kan ju annars vara en ganska pinsam, kanske till och med patetisk, händelse för artisten. Stagediving utförs ju oftast som et slags total bekräftelse på att "jag är cool, publiken älskar mig, I'm on top of the world!", liksom. Då ingår inte ett mindre coolt pladask i planen. Men jag tror att Mira, som hon heter, gjorde det enda rätta. Genom att själv fnissa åt sin blunder så blev den faktiskt allt annat än patetisk. Hon berättade i en intervju att hon fick en total fnissattack medan hon låg där med knäsmärtor på betonggolvet och bara inte kunde sluta skratta. Respekt!

Jag har aldrig stagedivat. En delförklaring till det är nog att jag aldrig haft chansen. Om man nu bortser från det så är risken i vilket fall rätt stor att jag hade råkat ut ungefär för samma sak som Mira. Jag har ju trots allt gjort mina egna erfarenheter av "diving" o dålig kroppskontroll... Var på konferans i Trondheim med mina kollegor. Vi promenerade in mot stan och hade just passerat en gångbro. Plötsligt, i ett ouppmärksamt ögonblick, tog jag ett litet steg utanför asfaltkanten och kände hur jag bara försvann ner för en slänt. Det räckte liksom inte med att jag snubblade. Jag rullade verkligen nedåt medan mina prylar skramlade ur handväskan. Jordigt var det också. Mina kollegor som plötsligt bara sett mig försvinna ur sin åsyn blev förstås förskräckta, så där som man blir, medan jag drabbades av total skrattkramp. När de, nu försiktigt fnissande, började plocka upp min mobil, visitkort, plånbok etc. som låg utspridda i slänten vred jag mig fortfarande av skratt. Vi började gå mot stan igen. Min ena kollega, som uppenbarligen delar humor med mig och Mira, hade nu också börjat fnissa rätt rejält. Efter ett snabbt klädbyte på hotellet (jord på jeansen) gjorde vi stan osäker. Bokstavligt talat. För i mitt huvud spelades gång på gång denna otroligt komiska händelse upp och jag kunde liksom föreställa mig hur kul det måste ha sett ut. Så, i ett ouppmärksamt ögonblick, lyckades jag riva ner två skyltdockor i en klädbutik. Skyltdockorna gick liksom av på mitten... Då dog vi nästan av skrattkramp. Vi kastade oss ut ur butiken med ett halvkvävt "ursäkta" och hörde bakom oss hur de artiga expediterna frustade av skratt när vi hade kommit oss ut ur butiken.

Ja, så om jag nu mot förmodan nån gång fick chansen att stå framför det jag trodde var en entusiastisk omfångsrik publik i ett mörkt Oslo Spektrum. Så skulle jag motstå impulsen...

(En parentes i sammanhanget är att min andre kollega skrattade så mycket när han fick höra om skyltdockfadäsen att han glömde sin väska med flygbiljetten och mobilen på hotellet och kom på det först när vi satt på flygbussen... :-))

"Jeg vil skli!"

Det snöar. Inte lite sorglig blötsnö som snart blir till slask. Nej, det snöar verkligen lappvantar*! Sån tyst, härlig, pudrig snö som lägger sig i fluffiga högar utanför fönstret och ger julstämning fast det är januari. Till och med snöskottning är mysigt när det är nästan första gången i år, och när snön yr lätt som florsocker när man skottar i den. Om vintern fortsätter så här ser jag inte bort ifrån att det blir värre framåt mars när snön är blöt och snödrivorna på vår lilla tomt har växt sig skyhöga för att vi inte har nån annanstans att lägga all snö... Men, den dagen den sorgen.

Barn + snö = sant! För nåt år sedan bodde vi mitt i centrala Oslo. Backen ner till vägen från vår gård blev riktigt hal väldigt ofta. En dag gick vi precis bakom en pappa och en liten treårig kille. De gick väldigt långsamt mot backen och treåringen frågade sin pappa "Er det glatt pappa?" (glatt = halt). "Jada det kan sikkert være litt glatt, men hvis vi går forsiktig så går det sikkert fint" sa pappan. (Som inte fattade nånting.) "Kan jeg skli?" frågade killen (skli = halka eller glida på isen). "Ja, men hvis du går forsiktig så går det sikker fint" upprepade pappan som fortfarande inte fattade nånting. "Nei" sa den lille killen lätt uppgivet. "Jeg vil skli. Jeg vil skli på rompa mi!". Han frågade inte, som en vuxen skulle gjort, för att kunna förbereda sig på en möjlig vurpa. I stället kollade han möjligheten till att åka kana på isen!

På väg hem från sta'n i kväll fick vi erfara det som de flesta bussbolag i våra nordliga stråk varje år verkar lyckas förtränga. Snö + minusgrader = halt. Väderleksrapport i fyra dagar som säger "det blir massor av snö torsdag-fredag" = vidta åtgärder. Men nehej då. Varför plocka fram snökedjorna till bussen innan alla bussarna har fastnat i backen upp från busstorget på bryggan? Varför strö med grus i backen innan bussarna kommer fullastade med blåfrusna själar? Efter att ha suttit i bussen i 45 minuter i samma backe, och sett bussen framför åka rutscbana från vänster till höger, så fick jag en idé om vad som kunde förklara fenomenet. Busschaufförerna har kanske förbjudit bussbolagen att vintersäkra busstrafiken. Kanske har de sagt att nej, strö inte backen. Och ta för all del inte fram snökedjorna. "Jeg vil skli!"

* Norrländskt uttryck för gigantiska snöflingor som faller vackert och långsamt och snabbt ger stor volym av snö.

Premiärnerver

Har funderat ett tag på det här. Att ha en blogg alltså. Ett ställe att vara lite kreativ. Skriva av sig all berättarglädje liksom. Lite som att skriva krönikor för nåt glansigt magasin, bara lite mindre glamoröst och prestigefyllt och därför helt utan prestationsångest.

Ha!

Har just skapat mitt livs första blogg och ska nu försöka skriva mitt livs allra första "posting", som det verkar heta på bloggspråket när man skriver nya grejer. Och så blir jag nervös, får nästan rampfeber faktiskt. Kommer inte på något att skriva om överhuvudtaget. Därav titeln på mitt allra första inlägg här på bloggen - Premiärnerver. Känns lite högtidligt att första gången trycka på knappen och "Publish Post" - tror jag gör det med en gång...