25 februari 2006

Självhäftande låtar 2

Måste helt enkelt göra ett tillägg till min lista över irriterande men självhäftande låtar. Jag har nämligen glömt en av de viktigaste, som min syrra helt riktigt har påpekat för mig.

Alltså - ännu en irriterande men självhäftande låt:
  • "Been around the world" med Lisa Stansfield - Året är 1990, jag och syrran är på partyön Kos i Grekland. Något felplacerade har vi hamnat på värsta röjarstället med en bar tre meter från vår balkong (kändes det som). Där hade de nog inte nån DJ. Snarare en musikslinga som gick runt, runt, runt. Precis som den mest frekventa låten på slingan, "Been around the world and I, I, I..." Dygnet runt, inte minst mitt i natten, spelades denna låt på högsta volym. Den satte sig fast i huvudet, infiltrerade drömmarna och gjorde sömnen orolig. Sedan den dagen kan jag inte höra låten utan att nästan må dåligt. Trots det, den fastnar fortfarande lika lätt. Nu har jag ju blivit påmind om låten igen efter många år i "frihet". Jag ska genast sätta på "Lalehs" CD, och göra mitt bästa för att rensa huvudet!

22 februari 2006

Självhäftande låtar

Du har säkert varit med om det själv. En låt, gärna ganska dålig eller till och med irriterande, sätter sig på hjärnan. (I mitt fall ofta ditplacerad av ofrivilliga låtval på klockradion om morgonen.) Och så stannar låten kvar och spelas på "repeat" i huvudet hur mycket du än försöker få bort den. Min hjärna nöjer sig oftast inte heller med att spela låten oavbrutet i huvudet. Nej, jag kan helt enkelt inte motstå impulsen att hela tiden nynna på klisterlåtarna. Trots att jag är så irriterad på dem att jag inte kan höra dem på radion utan att stänga av.

Efter hårt arbete lyckas man kanske till sist ändå förtränga låten, till exempel genom högst medvetna musikval. Så visar det sig att en person man tillbringar mycket tid med har fått samma låt på hjärnan och börjar nynna på den just när man fått bort den ur huvudet. Och så börjar det om igen. Hopplöst.

Här kommer min fem i topp-lista på irriterande men självhäftande låtar:
  • "Don't know much" med Aaron Neville & Linda Ronstadt. - Den låten spelades oavbrutet på radion när jag hälsade på en kompis som jobbade i Kanada 1989. Riktigt irriterande låt ansåg vi båda. Det blev inte bättre av att det var just den låten som drog i gång på klockradion klockan fyra på morgonen den dag vi skulle köra till flygplatsen när jag skulle åka hem. Nu har, hör och häpna, Aaron Neville släppt nåt slags samlingsalbum och låten spelas på TV-reklam om och om igen, i alla fall här i Norge. Där sitter låten igen i bakhuvudet. Urrk.
  • "Goodbye my lover" av James Blunt - Det är nåt med själva refrängen och Blunts röst som sätter sig fast (förmodligen ett succékoncept) - men jag tycker inte att det är en allt igenom angenäm upplevelse...
  • "Hungarian Rhapsody" med Robert Wells - Det räcker med att se Robert Wells i TV-rutan och räkna till tre så spelas detta stycke upp automatiskt i huvudet. Strax därefter spelas det med stor sannolikhet också live i TV. Jag blir konstigt nog lika förvånad varje gång det spelas, igen. Blir karln aldrig trött på låten själv?
  • De sista ljuva åren med Lasse Stefanz och Christina Lindberg - Gammal låt, som väl inte är aktuell längre? Joho, på NRK visar de sent på helgerna ett program med gamla dansbandsdängor. Fort gjort att zappa förbi där en sen lördagskväll och av misstag få med sig den förfärliga överstämman som etsar sig fast långt efter det att man zappat vidare...
  • OS-jingeln från sändningarna i Turin. - Det höga operapartiet på slutet är bara jätteirriterande i mina öron. Trots detta spelas det upp gång på gång i mitt huvud, i tillägg till alla 72 gånger det spelas live på TV om kvällarna, mellan VARJE nytt OS-inslag. Gillar OS, men ser fram emot nästa vecka då spelen är slut och jag kanske kan lyckas få bort jingeln ur huvudet...

21 februari 2006

Hemligheter och lögner

Ibland dyker det upp historier i det enorma nyhetsflödet som triggar ens nyfikenhet mer än andra. Ofta göds intresset av en kort men intensiv mediabevakning som man, mer eller mindre frivilligt, blir konsument av.

Om det rör sig om en rättssak slås det ju, efter hand, fast något slags "sanning" i rättsfallet som faktiskt kan redovisas efteråt genom offentlighetsprincipen.

Det är däremot sällan några fullkomliga sanningar som redovisas. Båda sidorna av saker redovisas, som tur är, i rätten och prövas. En del av "sanningen" kan bli fastslagen som bevisad och ge ett utfall i en dom. Men ord står ofta mot ord också efter att fallen är färdigbehandlade i rätten. Det blir upp till betraktaren att ta ställning till vad man tror på. Ofta glömmer man ganska snabbt bort historien och låter det vara med nån slags fragmentarisk bild av vad som troligen har skett.

Men, en del av historierna slutar liksom inte där. Ibland kan jag önska riktigt intensivt att jag faktiskt visste vad som egentligen hände. Vad som faktiskt var sant och vem som egentligen gjorde vad. Inte för att kunna sälja informationen till högstbjudande (helt oaktuellt)! Inte heller för att jag anser att det är något slags allmän rättighet att få veta detaljer om andras "mjöliga påsar". Nej, det är nog snarare så att det är både fascinerande och irriterande på samma gång när ord står mot ord. Och man skulle liksom önska att man bara kunde få en visshet om vad som är sant, utan att läsa det på en skrikig löpsedel.

Jag vet att det är omöjligt, och att det vore förfärligt och katastrofalt integritetskränkande om människor bara kunde "veta" sanningen om andras hemligheter och lögner. Men visst är det en fascinerande tanke att få välja ut några historier som man fick veta den faktiska sanningen om. Om jag fick sådana tillfälliga "superpowers" skulle jag välja att få:

  • Veta vad som egentligen var sant och falskt i den förfärliga mordhistorien i det numera rikskända lilla samhället i Uppland, för ett par år sedan...
  • Inblick i vilka idrottare som talar sanning när de nekar till att ha skaffat sig "superpowers" på otillåtet vis...
  • En sann bild av vad som faktiskt hände i den norska rättssaken där ett gammalt par och deras dotter blev mördade på sin gård i Akershus, enligt uppgift av sina egna släktingar...

15 februari 2006

Ge Donald en applåd...

... han lyckades ju knäcka ett ägg i TV!

Jag såg, dessvärre, delar av nån ny "talkshow" på TV med Martha Stewart. Ni vet den där mat- och inredningstanten som är superkändis för det i USA, men som är mest känd i Sverige för att ha suttit i fängelse ganska nyligen för nån förskingring eller vad det nu var. Gäst i programmet var Donald Trump. Ni vet han som är egendoms- och näringslivsmogul i USA, men kanske mest känd i Sverige för sin hemska "överkammade" frisyr. Och för sin roll i TV-programmet The Apprentice.

Först fick Donald skryta lite om sitt succékoncept med The Apprentice. Ni vet programmet där man vinner poäng på att benhårt försvara sin egen insats i tävlingen om en chefspost och genom att klanka ner mer mest möjligt på första bästa syndabock i projektgruppen...

I Marthas programkoncept ingår att hon lagar mat med sina gäster. MEN, då det ska lagas mat med Donald släpps naturligtvis hans fru Melania in i programmet också. För, hallå, vi kan väl inte förvänta oss att en så superviktig person som Donald ska tillaga något som helst själv heller? Melania är betydligt yngre, f.d. fotomodell med lagom charmig accent. Och väl mest känd för att vara Donalds senaste fru tror jag.

Melania trippar in i programmet på höga klackar och Martha berättar att hon skall visa hur de kan tillaga Donalds favoritmat, köttfärslimpa. Men hon påpekar raskt att Melania naturligtvis aldrig äter något som helst, för "ni ser ju hur hon ser ut..." Förmodligen för att vi ska förstå att hon är smal just för att hon aldrig äter nåt. När de ska börja laga mat är det förstås Melania, och inte Donald, som ska stå för grovjobbet tillsammans med Martha. Då ber Melania om ett par gummihandskar... Det visar sig att nog varken Melania eller Donald lagar särskilt mycket mat, men Melania gör i alla fall sin insats med gummihandskarna på. Så, får Donald sitt uppdrag - knäcka ett ägg i köttfärssmeten. Och publiken applåderar när han lyckas! Häpp! Det är då jag byter kanal...

Har till sist bara ett par funderingar:

När man är multitrippelkvadruppelmiljardär kan det förstås hända att ens PR-rådgivare menar att det är bra för affärerna att vara med i en fånig talkshow där man knäcker ett ägg och får applåder. Men borde man inte kunna förvänta sig att samma PR-rådgivare kan tipsa om hur man INTE bör se ut i håret?

När man heter Melania, är en snygg f.d. fotomodell och tillfälligtvis har blivit dödskär i mannen med en av jordens fulaste frisyrer. - Kan multitrippelkvadruppelmiljarderna möjligtvis ha hjälpt Donald lite på traven?

Jag bara undrar...

09 februari 2006

Om jag vore en industridesigner

...skulle jag:
  • Uppfinna en servetthållare till stora hamburgerkedjan som är tillräckligt stor, så att servetten inte rivs sönder varje gång man försöker ta en.
  • Utveckla toalettpappershållare till stora toalettrullar, för offentliga toaletter, som inte gör att man måste sticka in armen i den stora metallbehållaren för att försöka få tag i änden på papperet.
  • Skissa på ett kassaband till mataffären som kan hantera två kunders betalade varor samtidigt. Dvs. undviker att mosa den ena kundens varor medan den andre kundens varor fastnar nånstans på vägen.
  • Exportera idén om matkassar med bärhandtag till USA. (Möjligheten finns dock att det redan är gjort, men att det passar bättre i amerikanska filmer att huvudpersonerna måste bära matkassarna i famnen...)
  • Satsa på att utveckla alternativa värmekällor i bussar så att det blir tillräckligt varmt för alla passagerare utan att det som sitter närmast fönstret, fullt vinterklädd, svettas ihjäl.

03 februari 2006

Korrespondens värd sin vikt i guld

Har nog alltid gillat ord. Redan i fyraårsåldern började jag bekanta mig med bokstäver och efter hand vågade jag mig på att "go public" med mina alster. Den första som fick ta emot mina mödosamt ihopknåpade försök till brev var farmor i Stockholm. Hon var en flitig brev- och vykortskrivare och brevväxlade sedan tidigare med min äldre syster. Sina brev och kort till mig började hon alltid med "Käraste lilltroll" eller "Hej farmors lilla kråka". Jag minns fortfarande tydligt hur speciell hennes personliga tilltal i breven fick mig att känna mig. Och jag är övertygad om att hon fick övriga barnbarn att känna sig just så speciella också.

När farmor gick bort för några år sedan dök det upp en hög med brev som jag skrivit och som hon sparat i alla dessa år. En del brev var ju från tonåren och lite så där jobbigt klämkäcka. Men den stora skatten var några brev inpackade i pyttesmå färgglada kuvert (jag minns fortfarande brevpapperet), med poststämplarna intakta. Det var brev från en femårig upplaga av mig själv och det var lite overkligt att läsa dem, nästan 25 år senare.

20. mars 1975
HEJ
TACK
FÖR
PRESEN-
TEN.
SÅ HÄR
FINT
BREVPAPPER
FICK JAG
AVDIG.

Lite senare 1975 (otydlig poststämpel)
HEJ. FARMOR
OFARFAR
JAG GÅR I SIMKURS.
PÅ MÅNDAGARNA.
MAMMA ARBE-
TAR
NU
JAG HAR EN
J ÄTTE
SNÄLL DAG-
MAMMA
SOMHETER
ULLA
HEJ DÅ

På den tiden var man kortfattad. Och hade kanske ett lite ojämnt förhållande till punkt och meningsbyggnad. Breven blev längre efter hand. Några gånger ganska abrupt avslutade:

16 februari 1976
- - -
HEJ DÅ JAG ÅRKAR
INTE MER NU.

Ett lite dramatiskt sätt att säga att man inte vill skriva mer just nu...

När mamma och pappa kom med några kvarvarande lådor med mina prylar från sitt förråd förra sommaren hittade jag min gamla vykortssamling. Och där fann jag ett gäng kort och brev från farmor till mig som jag sparat, och som matchade mina brev till henne. Man kan följa med i korrespondensen och farmor kommenterar det jag skrivit i mina brev. Detta är nu en av mina käraste skatter, som jag vårdar ömt. Faktiskt så värdefull för mig att om jag någon gång skaffar mig ett bankfack så kunde de fort ha hamnat där. Fast det är klart. Då blir det svårt att ta fram dem när jag vill och se på dem och komma ihåg farmor så där intensivt som jag gör just nu, i skrivande stund.


01 februari 2006

En kort, en lång

Jag har en viss förkärlek för att läsa längre artiklar. Nu för tiden, inte minst i bloggvärlden, är det väl annars kortare inlägg som regerar. I tidskrifter och magasin, som jag gärna försjunker mig i, är det visserligen fortfarande ok att brodera ut texten lite mer. Men många läsare föredrar visst att artikeln avslutas på samma uppslag, har jag förstått. Det gäller alltså inte mig*. Jag fullkomligt älskar när det finns en liten pil riktad åt höger, längst ner på den högra sidan, som betyder att artikeln fortsätter på nästa uppslag. Ska erkänna att jag ofta kollar det först av allt, innan jag börjar läsa.

Och det finns hopp. Vår dagstidning Aftenposten har återinfört sitt på 90-talet insomnade veckomagasin A-magasinet. Det kommer varje fredag med morgontidningen och håller mig sysselsatt stora delar av fredagseftermiddagen, eller lördagsmorgonen. De norska kvällstidningarna, som man för övrigt klarar sig fint utan, tävlar på helgerna om läsarnas gunst med allt tjockare helgmagasin. Trots detta minskar visst läsarsiffrorna, särskilt för kvällstidningarna, drastiskt nu för tiden. Mycket på grund av utbudet på nätet.

Kvällstidningarnas nätupplagor, både i Norge och Sverige, översvämmas av bloggar med små korta inlägg. Till och med pappersupplagorna publicerar en del av blogginläggen. Har ju själv kastat mig på bloggtrenden, även om jag också som bloggare har lite svårt för att fatta mig kort... Men jag är själv en storförbrukare av nättidningar, speciellt de svenska. Läser med stort nöje också bloggar och svär mig alltså inte fri från den nya tidens publicerings- och skrivartrender. Jag kan däremot inte lova att mina blogginlägg kommer att bli väldigt korta så väldigt ofta. Och jag kommer inte sluta kolla efter pilen längst ner på högersidan.

* Undantaget är artiklar som "forts. på s. 77", så som i veckotidningarna. Då tappar jag intresset fort, fort.