Har inte någon egentlig dagboksfunktion här på min blogg, dvs. jag rapporterar inte vad som händer i mitt liv i detalj. Men, jag måste nog kommentera mitt nya liv ändå.
Det är en ny, fantastisk tid just nu! En ny liten familjemedlem har intagit hemmet och han sätter sin prägel på allt jag gör (och inte gör...). T.ex. blir det inte så intensivt bloggande om ditt och dutt just nu, eftersom jag tillbringar största delen av min tid på att antingen kolla att "Lillis" sover eller ge honom mat. Han gillar mat. Väldigt mycket. Det är bra.
Ska inte använda detta forum till att i detalj beskriva hans inträde i denna världen. Men jag kan säga att den 23-24 november 2006 är det hittills mest slitsamma, överväldigande och fantastiska dygnet i mitt liv! Klockan 04.55 såg han den mörka och regniga novembermorgonen för första gången. Och livet blir aldrig mer det samma.
En ny tid.
15 december 2006
En fluga gör ingen sommar...
...sägs det, men hur är det med 20 myggor i december? Igår när jag skulle gå ut och hämta tidningen möttes jag av en flock med myggor utanför ytterdörren! 14 december liksom... Betyder det brittsommar eller?
Har lagt märke till att meteorologer är inne just nu. Den stora klimatförändringsdiskussionen som pågår i alla medier har fört de tidigare något nördförklarade meteorologerna i ett nytt hett ljus.
De är överallt. Inte bara när väderleksrapporten ska meddelas (där har de ju alltid varit). Nej, de är i God Morgon-sofforna i alla kanaler där det diskuteras klimat för glatta livet. De har också börjat dyka upp i debattprogram som experter som aldrig förr.
Men det är minsann inte bara klimatförändringarna som kommenteras. Meteorologerna uttalar sig också om Christer Fuglesangs rymdäventyr och hans förutsättningar att komma sig upp i tid t.ex. (han lyckades ju på andra försöket).
Kanske han meteorologen "med håret" från SVT dyker upp här på min förstutrapp en dag med en mikrofon i handen för att rapportera om "julmyggorna"? (I så fall ska jag säga till honom att det kunde vara en god idé att klippa sig... :-))
Har lagt märke till att meteorologer är inne just nu. Den stora klimatförändringsdiskussionen som pågår i alla medier har fört de tidigare något nördförklarade meteorologerna i ett nytt hett ljus.
De är överallt. Inte bara när väderleksrapporten ska meddelas (där har de ju alltid varit). Nej, de är i God Morgon-sofforna i alla kanaler där det diskuteras klimat för glatta livet. De har också börjat dyka upp i debattprogram som experter som aldrig förr.
Men det är minsann inte bara klimatförändringarna som kommenteras. Meteorologerna uttalar sig också om Christer Fuglesangs rymdäventyr och hans förutsättningar att komma sig upp i tid t.ex. (han lyckades ju på andra försöket).
Kanske han meteorologen "med håret" från SVT dyker upp här på min förstutrapp en dag med en mikrofon i handen för att rapportera om "julmyggorna"? (I så fall ska jag säga till honom att det kunde vara en god idé att klippa sig... :-))
18 november 2006
Farbror Ur
Igår kväll såg jag på den norska varianten av det som i Sverige gick under benämningen Snacka om nyheter. Det norska programmet heter Nytt på nytt. De började skämta om en del aktuella stridigheter om optioner i norska telejätten Telenor, och vilka anställda som egentligen är värda mest och så vidare. (Toppchefen eller den stackars dam som är Fröken Ur och som måste sitta där och svara dygnet runt utan tillstymmelse till socialt liv.)
Detta påminde mig om en gammal bekantskap från när jag gick i lågstadiet. Vi umgicks rätt mycket, tills hon flyttade till en annan stad efter trean. Hon kunde vara ganska krävande och mycket påstridig.
En gång när jag hade födelsedagskalas skulle vi tävla i lag och hade delat upp oss efter konstens alla rättviseregler men hon krävde högljutt att få vara med i födelsedagsbarnets (dvs. mitt) lag. Annars skulle hon gå hem. Jag tror dessvärre att vi (läs jag) gav med oss...
Andra gånger blev hon sur på vägen hem från skolan om hon inte fick som hon ville och stolpade hem i dubbel hastighet före oss andra. Att resonera om saken var sällan en möjlighet.
En gång började hon och jag diskutera just Fröken Ur. Dvs. huruvida hon verkligen satt där och svarade i telefonen när man ringde för att kolla tiden. Jag hävdade att det nog var troligt att de hade spelat in ett band med alla tidpunkterna så att det i själva verket inte var en livs levande Fröken som satt där dygnet runt, det kunde ju bli lite jobbigt för den stackars damen. Detta argument köpte inte min kompis. Inte heller några andra argument. Hon hävdade med bestämdhet att det visst var en person som satt och svarade hela tiden.
Till sist fick diskussionen sin oförglömliga twist som alltså gårdagens Nytt på nytt påminde mig om. I brist på argument kom nämligen tjejen med det hon tyckte var dödsstöten för diskussionen: Det var en livs levande person som var Fröken Ur och detta visste hon med bestämdhet. Och hur visste hon det?
Jo, hennes pappa hade minsann varit "Farbror Ur"...
Detta påminde mig om en gammal bekantskap från när jag gick i lågstadiet. Vi umgicks rätt mycket, tills hon flyttade till en annan stad efter trean. Hon kunde vara ganska krävande och mycket påstridig.
En gång när jag hade födelsedagskalas skulle vi tävla i lag och hade delat upp oss efter konstens alla rättviseregler men hon krävde högljutt att få vara med i födelsedagsbarnets (dvs. mitt) lag. Annars skulle hon gå hem. Jag tror dessvärre att vi (läs jag) gav med oss...
Andra gånger blev hon sur på vägen hem från skolan om hon inte fick som hon ville och stolpade hem i dubbel hastighet före oss andra. Att resonera om saken var sällan en möjlighet.
En gång började hon och jag diskutera just Fröken Ur. Dvs. huruvida hon verkligen satt där och svarade i telefonen när man ringde för att kolla tiden. Jag hävdade att det nog var troligt att de hade spelat in ett band med alla tidpunkterna så att det i själva verket inte var en livs levande Fröken som satt där dygnet runt, det kunde ju bli lite jobbigt för den stackars damen. Detta argument köpte inte min kompis. Inte heller några andra argument. Hon hävdade med bestämdhet att det visst var en person som satt och svarade hela tiden.
Till sist fick diskussionen sin oförglömliga twist som alltså gårdagens Nytt på nytt påminde mig om. I brist på argument kom nämligen tjejen med det hon tyckte var dödsstöten för diskussionen: Det var en livs levande person som var Fröken Ur och detta visste hon med bestämdhet. Och hur visste hon det?
Jo, hennes pappa hade minsann varit "Farbror Ur"...
13 november 2006
"Deltagerne..."
Ett av de få program på TV som jag spelar in om jag inte kan se det är 71 grader Nord. Jag tror det är ett norskt konsept från början. Det har gått i sju säsonger eller så och det har sålts till flera andra länder, däribland Sverige (fast där hette det inte 71 grader Nord, utan 69 grader Nord eller nåt sånt för att passa breddgraden). Tror dock det bara gick en endaste säsong i Sverige, på Kanal 5. Ingen succé direkt...
Programmet går ut på att ett gäng deltagere skall ta sig från Lindesnes i södra Norge, upp till Nordkap. Färden går framåt via uppdrag som, fram till de två sista programmen, genomförs av hela gruppen tillsammans. Uppdragen och förflyttningen genom landet sker genom div. sportaktiviteter - fjällturer till fots och på skidor, kajak, kanadensare, segling, simning, klättring osv. I varje program röstas en deltagare ut. På det sättet är det alltså ett "reality-konsept". (Det är ju som du kanske redan förstått inte heller bara prestationer som blir grundlag för röstningen...) Men det jag gillar med programmet är att det största fokuset ändå är på tävlingsmomenten och inte bara på en massa skitsnack. En del allianser bildas nog, men det ägnas inte så stort utrymme i programmet.
Att spela in programmet i stället för att se det "live" har sina fördelar. Dels kan man spola förbi ev. skitsnack. Så kan man skippa reklamen. Inte minst kan man också spola sig igenom sammanfattningen av förra avsnittet (som man förmodligen redan sett) och trailern som alltid inleder programmet och trailern inför varje sektion som kommer efter ett reklamavbrott.
Det är nämligen nånting med såna här TV-konsept. De är så otroligt fokuserade på att man ska känna igen sig och veta vad det är för program man ser på att de upprepar allting till leda. I 71 grader Nord upprepar programledaren t.ex. ordet deltagerne och vad dessa deltagere ska göra ett tusen miljoner gånger i varje program. Och när man i början av programmet fått veta att "deltagerne ska gå över en glaciär innan ett visst klockslag och att de måste klara uppdraget för att få pengar till mat", så är det inte jättespännande att höra den samma frasen både innan och efter reklamen också.
Hur som helst. Programmet har behållit sin popularitet i Norge och jag tittar fortfarande. Om än gärna i inspelad form...
Med eller utan deltagere-fraserna kan programmet i vilket fall omöjligt bli mer irriterande än program i konseptet "...Next Top Model". De av Tyra Banks introducerade fraserna om att den och den "is still in the running of becoming America's next top model..." präglar hennes och alla skandinaviska efterföljande programledare i samma konsept. Hur många gånger kan man klämma in frasen i samma avsnitt? Det måste helt klart finnas en regel om att om man använder programkonseptet "... Next Top Model" måste man säga programmets titel varje gång en deltagare får besked om att hon tagit sig vidare eller inte tagit sig vidare... Det blir ganska många gånger i varje program kan jag intyga. Även om jag egentligen inte följer med i dessa Top Model-programserier, mer än som tidsfördriv i reklampauser (t.ex. om jag ser 71 grader Nord som går samtidigt...).
Förmodligen är det med programkonsept som med tvättmedelsreklam. Det är inte meningen att man skall gilla själva reklamen. Man ska komma ihåg produkten. Så att man nästa gång man är i butiken köper tvättmedlet för att man känner igen det. Eller så att man, nästa gång man zappar runt i en reklampaus, måste se fem minuter på "... Next top model" för att höra om hon verkligen kommer att säga den där frasen igen och igen och igen.
Programmet går ut på att ett gäng deltagere skall ta sig från Lindesnes i södra Norge, upp till Nordkap. Färden går framåt via uppdrag som, fram till de två sista programmen, genomförs av hela gruppen tillsammans. Uppdragen och förflyttningen genom landet sker genom div. sportaktiviteter - fjällturer till fots och på skidor, kajak, kanadensare, segling, simning, klättring osv. I varje program röstas en deltagare ut. På det sättet är det alltså ett "reality-konsept". (Det är ju som du kanske redan förstått inte heller bara prestationer som blir grundlag för röstningen...) Men det jag gillar med programmet är att det största fokuset ändå är på tävlingsmomenten och inte bara på en massa skitsnack. En del allianser bildas nog, men det ägnas inte så stort utrymme i programmet.
Att spela in programmet i stället för att se det "live" har sina fördelar. Dels kan man spola förbi ev. skitsnack. Så kan man skippa reklamen. Inte minst kan man också spola sig igenom sammanfattningen av förra avsnittet (som man förmodligen redan sett) och trailern som alltid inleder programmet och trailern inför varje sektion som kommer efter ett reklamavbrott.
Det är nämligen nånting med såna här TV-konsept. De är så otroligt fokuserade på att man ska känna igen sig och veta vad det är för program man ser på att de upprepar allting till leda. I 71 grader Nord upprepar programledaren t.ex. ordet deltagerne och vad dessa deltagere ska göra ett tusen miljoner gånger i varje program. Och när man i början av programmet fått veta att "deltagerne ska gå över en glaciär innan ett visst klockslag och att de måste klara uppdraget för att få pengar till mat", så är det inte jättespännande att höra den samma frasen både innan och efter reklamen också.
Hur som helst. Programmet har behållit sin popularitet i Norge och jag tittar fortfarande. Om än gärna i inspelad form...
Med eller utan deltagere-fraserna kan programmet i vilket fall omöjligt bli mer irriterande än program i konseptet "...Next Top Model". De av Tyra Banks introducerade fraserna om att den och den "is still in the running of becoming America's next top model..." präglar hennes och alla skandinaviska efterföljande programledare i samma konsept. Hur många gånger kan man klämma in frasen i samma avsnitt? Det måste helt klart finnas en regel om att om man använder programkonseptet "... Next Top Model" måste man säga programmets titel varje gång en deltagare får besked om att hon tagit sig vidare eller inte tagit sig vidare... Det blir ganska många gånger i varje program kan jag intyga. Även om jag egentligen inte följer med i dessa Top Model-programserier, mer än som tidsfördriv i reklampauser (t.ex. om jag ser 71 grader Nord som går samtidigt...).
Förmodligen är det med programkonsept som med tvättmedelsreklam. Det är inte meningen att man skall gilla själva reklamen. Man ska komma ihåg produkten. Så att man nästa gång man är i butiken köper tvättmedlet för att man känner igen det. Eller så att man, nästa gång man zappar runt i en reklampaus, måste se fem minuter på "... Next top model" för att höra om hon verkligen kommer att säga den där frasen igen och igen och igen.
09 september 2006
Fåniga blommor
Såg ett klipp från Sverige-premiären på Al Gores film "En obekväm sanning" igår på TV-nyheterna. På plats fanns både kändisar, politikereliten och självaste kungaparet. Kungen och Silvia blev fotograferade bredvid Al Gore himself och det såg ju trevligt och fint ut.
Men, vad hade Silvia i handen när hon steppade omkring i foajén till biografen Astoria? En strut med popcorn? Lite smågodis till filmen? Senaste filmtidningen? Nej, den obligatoriska blomsterbuketten...
Jag kan förstå att det är artigt och obligatoriskt att ge Silvia blommor när hon är på Eriksgata genom Sverige och besöker en bygd som representant för kungahuset. Det är inte heller fånigt och dumt när små barn ger drottningen mer eller mindre handplockade blommor, det är väl mest gulligt och lite fint sådär. Men varför i hela världen skall Silvia gå runt med en perfekt bunden bukett med blommor på en biopremiär? Jag bara undrar.
Med Silvia i ljus dräkt och en matchande liten bukett bredvid kungen och Al Gore på bild, såg det faktiskt ut som om kungaparet just hade gift sig i Rådhuset med Al Gore som vigselförrättare eller nåt.
Och var skulle hon göra av buketten under själva filmvisningen kan man undra. Sätta den i ett pappglas med Sprite?
Nu har ju förstås Silvia backup som säkert tar hand om alla grejer hon får hela tiden så att hon slipper bära runt på blomsterbuketten efter det att fotograferna har gjort sitt. Men det är själva principen jag inte riktigt fattar. Varför skall Silvia ha en blomsterbukett i handen på en filmpremiär när det inte ens är hon som har gjort filmen? I just detta sammanhang vore det väl kanske mer naturligt att producenten, regissören eller självaste Al Gore fick blommor, och inte landets drottning...
Men, vad hade Silvia i handen när hon steppade omkring i foajén till biografen Astoria? En strut med popcorn? Lite smågodis till filmen? Senaste filmtidningen? Nej, den obligatoriska blomsterbuketten...
Jag kan förstå att det är artigt och obligatoriskt att ge Silvia blommor när hon är på Eriksgata genom Sverige och besöker en bygd som representant för kungahuset. Det är inte heller fånigt och dumt när små barn ger drottningen mer eller mindre handplockade blommor, det är väl mest gulligt och lite fint sådär. Men varför i hela världen skall Silvia gå runt med en perfekt bunden bukett med blommor på en biopremiär? Jag bara undrar.
Med Silvia i ljus dräkt och en matchande liten bukett bredvid kungen och Al Gore på bild, såg det faktiskt ut som om kungaparet just hade gift sig i Rådhuset med Al Gore som vigselförrättare eller nåt.
Och var skulle hon göra av buketten under själva filmvisningen kan man undra. Sätta den i ett pappglas med Sprite?
Nu har ju förstås Silvia backup som säkert tar hand om alla grejer hon får hela tiden så att hon slipper bära runt på blomsterbuketten efter det att fotograferna har gjort sitt. Men det är själva principen jag inte riktigt fattar. Varför skall Silvia ha en blomsterbukett i handen på en filmpremiär när det inte ens är hon som har gjort filmen? I just detta sammanhang vore det väl kanske mer naturligt att producenten, regissören eller självaste Al Gore fick blommor, och inte landets drottning...
26 augusti 2006
Gå över ån
Norrmän har som regel ganska bra koll på priser och de norska prisernas förhållande till de (ofta) mer fördelaktiga svenska. Detta gäller inte minst matvaror (läs: kött, ost, kycklingfilé) och alkohol som många vallfärdar över svenskgränsen för att köpa. En kronkurs som ger den norska kronan en fördel mot den svenska uppmuntrar dessa gränshandelsturer ännu mer. Efter att en norsk politiker kallat köpcentrat i Svinesund, och de som utnyttjar den möjligheten, för "harry" kallas shoppingturer till västra Sverige i folkmun för "harryturer". Begreppet "harry" är flitigt använt i Norge. Lite svårförklarat, men kanske kan det sammanfattas som epitet på företeelser, klädstil och musiksmak som präglas av just brist på stil... (Tänk värsta 80-talsstilen blandat med en lätt camping-/raggartouch.)
Som svensk motiverar jag mina, inte alltför frekventa, gränshandelsturer med att jag faktiskt inte hittar alla matvaror jag vill ha i norska butiker. Och att priserna i Sverige tillsammans med ett bättre utbud, faktiskt motiverar en eller annan handelstur. Dessutom händer det ju inte alltför sällan att vi ändå ska till Sverige, och då kan man ju passa på att handla lite när man ändå åker. För säkerhets skull åker vi alltid till Nordby några kilometer bortanför Svinesund och inte till självaste Svinesunds köpcenter när vi ska köpa billig mat. Det är faktiskt ganska harry på Svinesund...
Hur som helst. Denna gränshandel har också fått till följd att norrmän generellt gärna vill tro att allt är billigare i Sverige. Och således både kan tänka sig att köra ganska långt, och handla ganska okritiskt när de först kommit fram till det hägrande köpcentrat i grannlandet. Men allt är faktiskt inte billigare, så det lönar sig att göra lite internet-research innan man ger sig ut på det stora inköpskalaset.
Sagt och gjort. Efter en lång tids prisresearch, studerande av kvalitetstester och en rekognoseringstur till Sverige kom vi fram till att den kvalitetsprodukt vi snart behöver i vårt liv faktiskt kostade ca 1500 kr mindre i en butik i Svinesunds handelsområde. Vi fick, över telefon, lov att lägga undan grejen i ett par veckor tills vi hade möjlighet att åka över gränsen. Så, på onsdagen satte vi av mot Svinesund(!). Jag är vanligtvis ett kontrollfreak och hade tagit på mig att kolla öppettiderna. Denna dag gick dock i 140 på jobbet och när vi skulle åka iväg konstaterade jag att jag faktiskt inte hade kollat. Mannen menade att det nog var lugnt, vi skulle vara framme i god tid före klockan sju. Och så länge måste de ju bara ha öppet. Så vi körde iväg, och tog oss till och med tid till att äta på vägen.
När vi närmade oss målet och körde förbi läskbutiken, godisbutiken, Eurocash matbutik och stora leksaksbutiken hade jag en lite obehaglig känsla i magen. Klockan hade passerat halv sju. Tänk om de inte hade öppet? Så körde vi in på parkeringen till butiken. Inte en bil. Hmmm. Såg det inte lite mörkt ut? På dörren stod öppettiderna. Butiken stängde klockan sex... Det fenomenala priset började se lite mindre fenomenalt ut med tanke på en extra körtur ca 20 mil tur och retur kommande helg. Snabbt började vi kalkulera i huvudet hur mycket vi skulle förlora av vinsten i bensinpengar. Ett inköp på en av butikerna i Oslo började verka allt mer lockande.
Men, har man givit sig in i leken så... Efter en stunds deppande i bilen kom vi på att det i Nordby (!) finns ett stort köpcenter som också har en motsvarande butik. Utan att veta om vare sig modell eller märke fanns där tog vi en chans och körde några kilometer till för att utforska nästa köpcenter. Där hade de minsann öppet till åtta. Och där hade de faktiskt både modell, färg och samma pris som i Svinesund. Puh. Att sen kronkursen i butiken inte var fullt så fördelaktig som i kalkylen minskade bara entusiasmen lite. Nästa gång betalar vi i svenska kronor, med Visa så att vi får bankens kurs i stället. (Som var den vi räknade med i vår glädjekalkyl...)
Sens moral: det är lätt att gå över ån efter vatten när man tror att man ska spara (läs: tjäna..) en massa pengar. Men om man först ska gå över ån så bör man göra sin research fullt ut och inkludera även öppettider, och kronkurs, i kalkylen.
I övrigt kan jag bara säga: Nordby vs Svinesund 1-0!
Som svensk motiverar jag mina, inte alltför frekventa, gränshandelsturer med att jag faktiskt inte hittar alla matvaror jag vill ha i norska butiker. Och att priserna i Sverige tillsammans med ett bättre utbud, faktiskt motiverar en eller annan handelstur. Dessutom händer det ju inte alltför sällan att vi ändå ska till Sverige, och då kan man ju passa på att handla lite när man ändå åker. För säkerhets skull åker vi alltid till Nordby några kilometer bortanför Svinesund och inte till självaste Svinesunds köpcenter när vi ska köpa billig mat. Det är faktiskt ganska harry på Svinesund...
Hur som helst. Denna gränshandel har också fått till följd att norrmän generellt gärna vill tro att allt är billigare i Sverige. Och således både kan tänka sig att köra ganska långt, och handla ganska okritiskt när de först kommit fram till det hägrande köpcentrat i grannlandet. Men allt är faktiskt inte billigare, så det lönar sig att göra lite internet-research innan man ger sig ut på det stora inköpskalaset.
Sagt och gjort. Efter en lång tids prisresearch, studerande av kvalitetstester och en rekognoseringstur till Sverige kom vi fram till att den kvalitetsprodukt vi snart behöver i vårt liv faktiskt kostade ca 1500 kr mindre i en butik i Svinesunds handelsområde. Vi fick, över telefon, lov att lägga undan grejen i ett par veckor tills vi hade möjlighet att åka över gränsen. Så, på onsdagen satte vi av mot Svinesund(!). Jag är vanligtvis ett kontrollfreak och hade tagit på mig att kolla öppettiderna. Denna dag gick dock i 140 på jobbet och när vi skulle åka iväg konstaterade jag att jag faktiskt inte hade kollat. Mannen menade att det nog var lugnt, vi skulle vara framme i god tid före klockan sju. Och så länge måste de ju bara ha öppet. Så vi körde iväg, och tog oss till och med tid till att äta på vägen.
När vi närmade oss målet och körde förbi läskbutiken, godisbutiken, Eurocash matbutik och stora leksaksbutiken hade jag en lite obehaglig känsla i magen. Klockan hade passerat halv sju. Tänk om de inte hade öppet? Så körde vi in på parkeringen till butiken. Inte en bil. Hmmm. Såg det inte lite mörkt ut? På dörren stod öppettiderna. Butiken stängde klockan sex... Det fenomenala priset började se lite mindre fenomenalt ut med tanke på en extra körtur ca 20 mil tur och retur kommande helg. Snabbt började vi kalkulera i huvudet hur mycket vi skulle förlora av vinsten i bensinpengar. Ett inköp på en av butikerna i Oslo började verka allt mer lockande.
Men, har man givit sig in i leken så... Efter en stunds deppande i bilen kom vi på att det i Nordby (!) finns ett stort köpcenter som också har en motsvarande butik. Utan att veta om vare sig modell eller märke fanns där tog vi en chans och körde några kilometer till för att utforska nästa köpcenter. Där hade de minsann öppet till åtta. Och där hade de faktiskt både modell, färg och samma pris som i Svinesund. Puh. Att sen kronkursen i butiken inte var fullt så fördelaktig som i kalkylen minskade bara entusiasmen lite. Nästa gång betalar vi i svenska kronor, med Visa så att vi får bankens kurs i stället. (Som var den vi räknade med i vår glädjekalkyl...)
Sens moral: det är lätt att gå över ån efter vatten när man tror att man ska spara (läs: tjäna..) en massa pengar. Men om man först ska gå över ån så bör man göra sin research fullt ut och inkludera även öppettider, och kronkurs, i kalkylen.
I övrigt kan jag bara säga: Nordby vs Svinesund 1-0!
24 augusti 2006
Inte en fluga förnär...
En ny "leksak" för vuxna män har intagit den norska marknaden. Den ser ut som en liten racket och har till och med ett speciellt fodral liknande det som tennisproffsen bär sina klenoder i på väg in på centercourten. Denna grej lystrar till namnet Maxi Smekker och är något så utstuderat som en elektrisk flugsmällare.
När man tagit racketen ur sitt lilla fodral, och läst alla varningstexter, kan man alltså sätta igång. Metoden är enkel, men infernalisk. Man smäller helt enkelt till insekterna med racketen, samtidigt som man trycker på en knapp som gör racketen lätt strömförande. Ni kan tänka er resten... Små myggor och knott går rätt och slätt upp i rök vid första mötet med det illvilliga verktyget. Med ett lätt blixtrande ljud, som kvällstid inte bara hörs utan till och med syns som en ljusblixt. Flugor dör omedelbums, och faller till marken innan de hunnit gå upp i rök. Getingar är lite knivigare. De får sig en "smäll" av Maxi Smekkern och man måste tydligen gå till attack flera gånger innan de kolavippar (läs: segnar ner på terassgolvet).
Ja, ja. Vi har väl alla pangat på irriterande flygfän i sommarstugan med flugsmällare, tidningar eller till och med bara händerna. Det intressanta med Maxi Smekkern är den effekt jag observerat att den får på vanligtvis fredliga män* i min omgivning. En sak är att försöka göra sig av med insekter som stör utemiddagen, nattsömnen eller som har irrat runt i vardagsrummet x antal timmar utan mål och mening. Med Maxi Smekkern förvandlas den mest pacifistiske man til en illsinning lustmördare som letar upp sina offer. Min vanligtvis fredlige äkta hälft har införskaffat sig ett eget exemplar och rätt som det är kan man höra ett smatter ute på terassen. Eller också ett lätt besviket - här finns ju inga insekter ju...
Tror uttrycket "han gör inte en fluga förnär" av gemene man anses passa också på normalt, till husbehov, flugsmällande individer. Är däremot inte säker på att innehavare av en Maxi Smekker längre kan anses berättigade till att gå under den benämningen...
* Är medveten om att detta är grovt generaliserande. Men min empiriska undersökning på ett party i helgen visade i alla fall en enorm manlig övervikt när det gällde intresset för Maxi Smekker.
När man tagit racketen ur sitt lilla fodral, och läst alla varningstexter, kan man alltså sätta igång. Metoden är enkel, men infernalisk. Man smäller helt enkelt till insekterna med racketen, samtidigt som man trycker på en knapp som gör racketen lätt strömförande. Ni kan tänka er resten... Små myggor och knott går rätt och slätt upp i rök vid första mötet med det illvilliga verktyget. Med ett lätt blixtrande ljud, som kvällstid inte bara hörs utan till och med syns som en ljusblixt. Flugor dör omedelbums, och faller till marken innan de hunnit gå upp i rök. Getingar är lite knivigare. De får sig en "smäll" av Maxi Smekkern och man måste tydligen gå till attack flera gånger innan de kolavippar (läs: segnar ner på terassgolvet).
Ja, ja. Vi har väl alla pangat på irriterande flygfän i sommarstugan med flugsmällare, tidningar eller till och med bara händerna. Det intressanta med Maxi Smekkern är den effekt jag observerat att den får på vanligtvis fredliga män* i min omgivning. En sak är att försöka göra sig av med insekter som stör utemiddagen, nattsömnen eller som har irrat runt i vardagsrummet x antal timmar utan mål och mening. Med Maxi Smekkern förvandlas den mest pacifistiske man til en illsinning lustmördare som letar upp sina offer. Min vanligtvis fredlige äkta hälft har införskaffat sig ett eget exemplar och rätt som det är kan man höra ett smatter ute på terassen. Eller också ett lätt besviket - här finns ju inga insekter ju...
Tror uttrycket "han gör inte en fluga förnär" av gemene man anses passa också på normalt, till husbehov, flugsmällande individer. Är däremot inte säker på att innehavare av en Maxi Smekker längre kan anses berättigade till att gå under den benämningen...
* Är medveten om att detta är grovt generaliserande. Men min empiriska undersökning på ett party i helgen visade i alla fall en enorm manlig övervikt när det gällde intresset för Maxi Smekker.
12 augusti 2006
Tutta & Rolf
Jag skrattar rätt mycket. Kanske är jag till och med över genomsnittet fnissig och lättskrattad? Det är i så fall en tillgång anser jag, oftast. Har genom åren brustit ut i x antal okontrollerade skratt vid mer eller mindre lämpliga tillfällen. Det är väl vid de där mindre lämpliga tillfällena som jag möjligen inte tyckt det varit en tillgång att ha lätt till skratt...
När jag var tonåring var närheten till fniss än mer tydlig än i dag. Ofta vid de mest olämpliga tillfällen. Minns t.ex. hur en kompis och jag upptäckte en "karikatyr" av en gymnasielärare, ritad av en talangfull elev på en bänk i klassrummet. En pricksäker karikatyr av samma gymnasielärardam som stod framme och pratade engelska glatt vid katedern. Vi frustade av skratt, trots idoga försök att låta bli. Läraren blev väldigt nyfiken på vad vi skrattade åt. Och med skräck för att hon skulle se bilden, och tro att nån av oss hade ritat den, kastade vi oss över bänken för att dölja teckningen. Och så skrattade vi ännu mer i skräckblandad förtjusning över den komiska situationen. Minns inte riktigt om vi lyckades stoppa skrattet. Tror kanske vi gjorde det efter att hon, vänligt men bestämt, hotat med att kasta ut oss ur klassrummet. (Vi kunde ju inte gärna gå ut. Då skulle hon ju kunna se teckningen...)
Med åren har jag väl något bättrat på förmågan att behärska mig mot ohämmat skratt i fel situationer. (Vågar dock inte lova att det aldrig händer igen...) Det riktigt ohämmade skrattet karaktäriseras mest av några gyllene tillfällen per år då skrattet bara tar över. Det kluckar och krampar nästan i magen och man får varken luft eller fram ett vettigt ljud. Som vuxen kan jag nog tycka att dessa skrattfester kommer alltför sällan, trots frekventa skratt i vardagen. Det där förlösande skrattet som gör allt annat oväsentligt är ju så härligt befriande, och kanske just för att det inte händer så ofta? Hur som helst, det är härligt när det inträffar. Ett exempel har jag redan bloggat om. Det inträffade i Trondheim i fjol.
Här följer ett par andra exempel:
Jag o två kompisar förberedde ett inslag till en möhippa för en massa år sedan. Vi gjorde om några låtar, bytte ut all text mot den blivande brudens namn och så sjöng vi in låtarna på band. På varje låt fixade vi inspelningen till dubbel hastighet. Hur kul kan det vara att höra sina egna röster sjunga textmanipulerade versioner av "Hooked on a feeling" och "YMCA" i dubbel hastighet med pipig ton undrar kanske du? Väldigt kul är svaret. Ett aldrig överskattat skrattpiller. Vi skrattade så vi grät. Klarade knappt att genomföra inspelningen. En dyster vardag rekommenderar jag dubbel hastighet på inspelat ljud som medicin. Lovar att det funkar!
Senast i sommar delade jag en liknande skrattkramp med mamma och min systerdotter på landet. (Mamma är förresten skrattkrampens mästare! :-)) Mina föräldrar har några bekanta här i Norge. Damen ifråga heter Tutta. (Inte världens vanligaste namn.) De skickade ett vykort i sommar och medan vi tre stod i köket undrade systerdottern vad Tuttas man heter. Jag, som aldrig träffat paret, utbrister blixtsnabbt "Rolf"! "Nej", sa mamma o började skratta. "Det heter han väl inte alls det." Det visade sig att "Rolf" egentligen heter nåt helt annat och att jag på ren reflex, som nån annan besserwisser, fantiserat ihop i huvudet att han hette just Rolf... (Kanske inspirerad av den enda andra Tutta jag känner till - svartvitfilmskådisen Tutta Rolf? "Tutta & Rolf" liksom...) Detta triggade en sällan skådad skrattattack i köket. Så otroligt dumt, och så väldigt komiskt. Jag skrattade nog mest. Men skratt smittar och till slut hade vi skrattkramp hela gänget. Så försökte vi förklara för pappa och min man vad som orsakade såna skrattsalvor... De fattade inte riktigt det superroliga med historien.
Och just nu tänker jag på att det gör kanske inte du heller? :-)
När jag var tonåring var närheten till fniss än mer tydlig än i dag. Ofta vid de mest olämpliga tillfällen. Minns t.ex. hur en kompis och jag upptäckte en "karikatyr" av en gymnasielärare, ritad av en talangfull elev på en bänk i klassrummet. En pricksäker karikatyr av samma gymnasielärardam som stod framme och pratade engelska glatt vid katedern. Vi frustade av skratt, trots idoga försök att låta bli. Läraren blev väldigt nyfiken på vad vi skrattade åt. Och med skräck för att hon skulle se bilden, och tro att nån av oss hade ritat den, kastade vi oss över bänken för att dölja teckningen. Och så skrattade vi ännu mer i skräckblandad förtjusning över den komiska situationen. Minns inte riktigt om vi lyckades stoppa skrattet. Tror kanske vi gjorde det efter att hon, vänligt men bestämt, hotat med att kasta ut oss ur klassrummet. (Vi kunde ju inte gärna gå ut. Då skulle hon ju kunna se teckningen...)
Med åren har jag väl något bättrat på förmågan att behärska mig mot ohämmat skratt i fel situationer. (Vågar dock inte lova att det aldrig händer igen...) Det riktigt ohämmade skrattet karaktäriseras mest av några gyllene tillfällen per år då skrattet bara tar över. Det kluckar och krampar nästan i magen och man får varken luft eller fram ett vettigt ljud. Som vuxen kan jag nog tycka att dessa skrattfester kommer alltför sällan, trots frekventa skratt i vardagen. Det där förlösande skrattet som gör allt annat oväsentligt är ju så härligt befriande, och kanske just för att det inte händer så ofta? Hur som helst, det är härligt när det inträffar. Ett exempel har jag redan bloggat om. Det inträffade i Trondheim i fjol.
Här följer ett par andra exempel:
Jag o två kompisar förberedde ett inslag till en möhippa för en massa år sedan. Vi gjorde om några låtar, bytte ut all text mot den blivande brudens namn och så sjöng vi in låtarna på band. På varje låt fixade vi inspelningen till dubbel hastighet. Hur kul kan det vara att höra sina egna röster sjunga textmanipulerade versioner av "Hooked on a feeling" och "YMCA" i dubbel hastighet med pipig ton undrar kanske du? Väldigt kul är svaret. Ett aldrig överskattat skrattpiller. Vi skrattade så vi grät. Klarade knappt att genomföra inspelningen. En dyster vardag rekommenderar jag dubbel hastighet på inspelat ljud som medicin. Lovar att det funkar!
Senast i sommar delade jag en liknande skrattkramp med mamma och min systerdotter på landet. (Mamma är förresten skrattkrampens mästare! :-)) Mina föräldrar har några bekanta här i Norge. Damen ifråga heter Tutta. (Inte världens vanligaste namn.) De skickade ett vykort i sommar och medan vi tre stod i köket undrade systerdottern vad Tuttas man heter. Jag, som aldrig träffat paret, utbrister blixtsnabbt "Rolf"! "Nej", sa mamma o började skratta. "Det heter han väl inte alls det." Det visade sig att "Rolf" egentligen heter nåt helt annat och att jag på ren reflex, som nån annan besserwisser, fantiserat ihop i huvudet att han hette just Rolf... (Kanske inspirerad av den enda andra Tutta jag känner till - svartvitfilmskådisen Tutta Rolf? "Tutta & Rolf" liksom...) Detta triggade en sällan skådad skrattattack i köket. Så otroligt dumt, och så väldigt komiskt. Jag skrattade nog mest. Men skratt smittar och till slut hade vi skrattkramp hela gänget. Så försökte vi förklara för pappa och min man vad som orsakade såna skrattsalvor... De fattade inte riktigt det superroliga med historien.
Och just nu tänker jag på att det gör kanske inte du heller? :-)
01 juli 2006
Måååååål!
Oavsett om man ser på skid-VM, friidrottsevenemang, eller som nu fotbolls-VM, är det intressant att jämföra sportkommentatorerna på norsk respektive svensk TV. I vårt hushåll växlar vi ganska friskt mellan kanalerna när det är sport. Om Sverige leder är det SVT/TV4 som gäller. När det vankas nordisk kombination, skidhoppning eller om Norge är på väg att ta hem skidstafetten i VM för n:te gången blir det NRK.
Den svenska kommentatorskolan handlar väl om att med behärskat lugn se till att få med alla detaljer och taktiska grepp som matchen eller loppet innebär. Och bakgrundsfakta på åkare/spelare/löpare. Så kanske man kan kosta på sig ett litet "Ja!" när Sverige vinner. Eller ett "Neeej...." när det går sämre.
I Norge är stafetten i skid-VM 2003 med Jörgen Brinks berömda vägg en klassiker. Där sitter Jakob Hård och kommenterar, och när Brink möter väggen och Alsgaard till sist pressar sig förbi skriker Jakob Hård inte högt. Han flåsar inte hurtiga uppmaningar till Brink om att komma igen! Nej, han väser... "Nej". Så blir det tyst en stund. Oerhört komiskt i norska öron. Mer förståeligt i svenska öron, kanske. Med tanke på de bestörta reaktionerna, inte minst från sportkommentatorkollegor, på den svenska kommentatorn som skrek som besatt när Sverige tog OS-guld i K2 i kanot 2004, kan man ju inte annat än se en förväntad trend. Sportkommentatorer i Sverige förenen eder i en dämpad, profesionell attityd, annars...
I Norge däremot är det tvärtom. Kommentatorerna har sin egen stil, de flesta skriker gärna mest hela tiden. Faktiskt så mycket att man inte alltid kan skilja på riktigt heta situationer och halvljumma... Det är ganska förväntat att så skall vara. Och just fotbollskommentatorer är nästan värst av alla. Nu ser jag inte så mycket på fotboll, men har under pågående VM inte kunnat undgå att höra SKRIKEN innan det blir mål, när det kunde blivit frispark, när det nästan blev hörna. Och, förstås, inte minst när det blir mååååål. För vilket som helst lag. Vi skall inte tala om när det, nån enstaka gång i ett annat VM, blivit mål för Norge. Då har kommentatorerna gått fullständigt bananas. Och när Alsgaard susade förbi Brink i stafettbacken spräckte de norska skidkommentator-gubbarna nästan ljudvallen. Och efteråt spelades repris av den behärskade svenska kommentaren på repeat...
Här följer en kommentar till vår stundande semester:
Svensk version: "Ja, vi har ju fyra årstider här i Sverige. Det betyder att vi nu har kommit fram till det vi kallar sommar. Vår norska respektive svenska deltagare har båda jobbat hårt i barmarksträning för att förbereda sig för detta evenemang. Nu får vi se hur det går här när de skall ut på semester. Har de lyckats pricka semesterformen? Det handlar alltså om att komma sig ut bäst förberedd på altanten den första semesterdagen. Spännande."
Lördag morgon: "Jaha, men det var ju trevligt för Sverige och Norge. Solen lyser. Perfekta förutsättningar. Och där börjar det. Norge kommer ut på altanen denna första semesterdag i badbyxor. Sverige ser ut att fortfarande har fleecetröjan på. Det betyder nog, om mina beräkningar stämmer, att Norge har vunnit. Nej..."
Norsk version: "Det är NU DET GÄLLER. Sommar, sol, värme. Skall det bli Sverige eller Norge som tar hem vinsten i dag? Det gäller att komma sig UT på altanten mest väl förberedd på SEMESTER.
Lördag morgon: "Se vilket väder! Det är helt formidabelt spännande. Alla förutsättningar är på plats. Alldeles strax kommer de att komma ut. Och VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Sverige kommer ut i Fleece-tröja, Norge har badbyxor på. NORGE TAR HEM KAMPEN!!! Jaaaaaaa!!! Göran Persson, Carola Häggqvist, Lill-Babs ser ni detta? Norge har slagit Sverige i semesterkampen!!!"
Min kommentar: "Semester. Trevligt!"
Den svenska kommentatorskolan handlar väl om att med behärskat lugn se till att få med alla detaljer och taktiska grepp som matchen eller loppet innebär. Och bakgrundsfakta på åkare/spelare/löpare. Så kanske man kan kosta på sig ett litet "Ja!" när Sverige vinner. Eller ett "Neeej...." när det går sämre.
I Norge är stafetten i skid-VM 2003 med Jörgen Brinks berömda vägg en klassiker. Där sitter Jakob Hård och kommenterar, och när Brink möter väggen och Alsgaard till sist pressar sig förbi skriker Jakob Hård inte högt. Han flåsar inte hurtiga uppmaningar till Brink om att komma igen! Nej, han väser... "Nej". Så blir det tyst en stund. Oerhört komiskt i norska öron. Mer förståeligt i svenska öron, kanske. Med tanke på de bestörta reaktionerna, inte minst från sportkommentatorkollegor, på den svenska kommentatorn som skrek som besatt när Sverige tog OS-guld i K2 i kanot 2004, kan man ju inte annat än se en förväntad trend. Sportkommentatorer i Sverige förenen eder i en dämpad, profesionell attityd, annars...
I Norge däremot är det tvärtom. Kommentatorerna har sin egen stil, de flesta skriker gärna mest hela tiden. Faktiskt så mycket att man inte alltid kan skilja på riktigt heta situationer och halvljumma... Det är ganska förväntat att så skall vara. Och just fotbollskommentatorer är nästan värst av alla. Nu ser jag inte så mycket på fotboll, men har under pågående VM inte kunnat undgå att höra SKRIKEN innan det blir mål, när det kunde blivit frispark, när det nästan blev hörna. Och, förstås, inte minst när det blir mååååål. För vilket som helst lag. Vi skall inte tala om när det, nån enstaka gång i ett annat VM, blivit mål för Norge. Då har kommentatorerna gått fullständigt bananas. Och när Alsgaard susade förbi Brink i stafettbacken spräckte de norska skidkommentator-gubbarna nästan ljudvallen. Och efteråt spelades repris av den behärskade svenska kommentaren på repeat...
Här följer en kommentar till vår stundande semester:
Svensk version: "Ja, vi har ju fyra årstider här i Sverige. Det betyder att vi nu har kommit fram till det vi kallar sommar. Vår norska respektive svenska deltagare har båda jobbat hårt i barmarksträning för att förbereda sig för detta evenemang. Nu får vi se hur det går här när de skall ut på semester. Har de lyckats pricka semesterformen? Det handlar alltså om att komma sig ut bäst förberedd på altanten den första semesterdagen. Spännande."
Lördag morgon: "Jaha, men det var ju trevligt för Sverige och Norge. Solen lyser. Perfekta förutsättningar. Och där börjar det. Norge kommer ut på altanen denna första semesterdag i badbyxor. Sverige ser ut att fortfarande har fleecetröjan på. Det betyder nog, om mina beräkningar stämmer, att Norge har vunnit. Nej..."
Norsk version: "Det är NU DET GÄLLER. Sommar, sol, värme. Skall det bli Sverige eller Norge som tar hem vinsten i dag? Det gäller att komma sig UT på altanten mest väl förberedd på SEMESTER.
Lördag morgon: "Se vilket väder! Det är helt formidabelt spännande. Alla förutsättningar är på plats. Alldeles strax kommer de att komma ut. Och VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Sverige kommer ut i Fleece-tröja, Norge har badbyxor på. NORGE TAR HEM KAMPEN!!! Jaaaaaaa!!! Göran Persson, Carola Häggqvist, Lill-Babs ser ni detta? Norge har slagit Sverige i semesterkampen!!!"
Min kommentar: "Semester. Trevligt!"
24 maj 2006
Buss- och båtegoisterna
Är drabbad av strejk.
Den kollektiva färjetrafiken jag varje dag använder för att komma fågelvägen till jobbet i stället för att köra 5 mil har tagit tvärstopp. Inte en endaste båt går det till Oslo. Bussen till båten går som vanligt, men båten går inte!
Detta har fört till stort missnöje här i området. Och visst, man blir irriterad över att kajka runt halva länet med bil och buss. Men det får ju finnas gränser för konspirationsteorierna bland de strejkdrabbade. Hört på båten, när strejken var varslad:
- Alltid skall just de här båtarna drabbas! (Till saken hör att det var 13 år sedan föregående strejk.)
- Det här är en lyxstrejk. Har du hört att matroserna på den här båten tjänar 400 000 kr per år? (Till saken hör att det är inte matroserna som strejkar, men befälhavarna på båten, och inte ens de tjänar 400 000 kr per år. Vilket man vet om man läst en endaste en av de x antal artiklar som skrivits om om strejken.)
- Ska det vara så svårt att köra en båt som den här då? (Tja, försök själv då!)
Jag ger mig sjutton på att konspirationsmänniskorna är de samma som är med i "kampanjgruppen för bättre färjeanslutningar i framtiden" som sänt in förslag med krav på de nya båtarna som planeras, men som lade till "Reserverade platser till bridgespelare" som sista punkt. Formeln för hur man gör ett seriöst förslag oseriöst genom en enda mening.... Nu skulle det liksom inte räcka med ilskna blickar från bridgebrigaden om man råkat sätta sig på "deras" platser. Nej, nu skulle det liksom fästas plaketter med "Endast för bridgespelare" på vissa plaster med bord. Båtegoister!
Eftersom jag är strejkdrabbad åker jag buss lite längre än vanligt just nu. Och jag frågar mig ofta på bussen hur det är möjligt för en del människor att totalt ignorera det faktum att bussen är proppfull. Hur man kan med att sitta ytterst på sätet och därmed blockera två säten när folk står och trängs i gången är för mig en gåta. Och då menar jag inte folk som en enstaka gång har världens största väska och därför upptar två säten för att inte blockera halva bussen. Det kan hända alla. Nej, jag menar bussegoisterna som bara totalignorerar andra busspassagerare.
Kanske vi hederliga båt-/busspassagerare som försöker ta hänsyn till andra borde gå i strejk! Fast vad skulle det hjälpa? Då blev det ju bara mer plats till egoisterna...
Den kollektiva färjetrafiken jag varje dag använder för att komma fågelvägen till jobbet i stället för att köra 5 mil har tagit tvärstopp. Inte en endaste båt går det till Oslo. Bussen till båten går som vanligt, men båten går inte!
Detta har fört till stort missnöje här i området. Och visst, man blir irriterad över att kajka runt halva länet med bil och buss. Men det får ju finnas gränser för konspirationsteorierna bland de strejkdrabbade. Hört på båten, när strejken var varslad:
- Alltid skall just de här båtarna drabbas! (Till saken hör att det var 13 år sedan föregående strejk.)
- Det här är en lyxstrejk. Har du hört att matroserna på den här båten tjänar 400 000 kr per år? (Till saken hör att det är inte matroserna som strejkar, men befälhavarna på båten, och inte ens de tjänar 400 000 kr per år. Vilket man vet om man läst en endaste en av de x antal artiklar som skrivits om om strejken.)
- Ska det vara så svårt att köra en båt som den här då? (Tja, försök själv då!)
Jag ger mig sjutton på att konspirationsmänniskorna är de samma som är med i "kampanjgruppen för bättre färjeanslutningar i framtiden" som sänt in förslag med krav på de nya båtarna som planeras, men som lade till "Reserverade platser till bridgespelare" som sista punkt. Formeln för hur man gör ett seriöst förslag oseriöst genom en enda mening.... Nu skulle det liksom inte räcka med ilskna blickar från bridgebrigaden om man råkat sätta sig på "deras" platser. Nej, nu skulle det liksom fästas plaketter med "Endast för bridgespelare" på vissa plaster med bord. Båtegoister!
Eftersom jag är strejkdrabbad åker jag buss lite längre än vanligt just nu. Och jag frågar mig ofta på bussen hur det är möjligt för en del människor att totalt ignorera det faktum att bussen är proppfull. Hur man kan med att sitta ytterst på sätet och därmed blockera två säten när folk står och trängs i gången är för mig en gåta. Och då menar jag inte folk som en enstaka gång har världens största väska och därför upptar två säten för att inte blockera halva bussen. Det kan hända alla. Nej, jag menar bussegoisterna som bara totalignorerar andra busspassagerare.
Kanske vi hederliga båt-/busspassagerare som försöker ta hänsyn till andra borde gå i strejk! Fast vad skulle det hjälpa? Då blev det ju bara mer plats till egoisterna...
15 maj 2006
Se upp för trubafuren!
Åkte en påsk för ett par år sedan till semesterklassikern Kanarieöarna. Har varit i "Syden"* förut, och efteråt, men aldrig har jag varit med om ett så kommersiellt och väldigt lite charmigt ställe som Puerto Rico på Gran Canaria... Om man är ute efter en genuint spansk semesterupplevelse, önskar slippa tröttsamma Time Share-försäljare och helst slipper intaga sin middag i ett miserabelt köpcenter bör man rikta kosan någon annanstans. Vilket jag följdaktligen har för avsikt att alltid göra hädanefter.
Jag och mannen är av typen charterturister som försöker låta bli att vara charterturister... Alltså skippar vi som oftast välkomstträffen med tillhörande drink, åker på minimalt med bussturer med charterbolaget och undgår helst ev. grisfester, grillaftnar etc. tillsammans med "gruppen". På Gran Canaria gjorde vi ett undantag och deltog i välkomstträffen. Blev en ganska underhållande tillställning trots allt. Värden varnade oss, faktiskt, för det hemska köpcentret och sa att "dit skulle man nog bara gå om man mot förmodan var på jakt efter en töntig T-shirt med Gran Canaria-tryck på..." varpå en av gästerna reste sig och tågade ut från välkomstträffen iklädd sin nyinköpta T-shirt med Gran Canaria-tryck...
Hotellet var det egentligen inget fel på. Men som så många hotell i "Syden" så hade de försökt anpassa sig till den stora skandinaviska gästskaran. För oss skandinaver som gärna i alla fall vill låtsas vara på utlandssemester faller det inte alltid i god jord. Men jag misstänker att många gäster gillar upplägget med svenska menyer, svensktalande servitörer och svensk text på affischerna. Eller ja, "svensk text" är väl kanske att ta i ibland när tangentbord, stavningsprogram och stress inte riktigt arbetar i affischmakarens favör. Denna affisch för kvällens visafton med egna "trubafuren Nyklas" hittade vi vid hissen på hotellet:
Vi hade säkert fått oss många goda "skatt" på barbecue-aftonen, men vi skippade den. Faktiskt.
* I Norge har man det fantastiska begreppet "Syden" som samlingsnamn för alla solsemesterresmål. Det är väldigt praktiskt och passar till såväl Spanien som Grekland och Thailand. (Även om de som åker till Thailand brukar vara noga med att påpeka att de skall åka just dit.)
21 april 2006
Sandalskandal och andra shoppingbetraktelser
Jag gillar att shoppa. Inte så mycket att det överskuggar allt annat. Ej heller så intensivt att jag offrar både tid och pengar jag inte har på att shoppa för sakens skull. Nej, ibland är det rätt kul att bara kolla runt och prova, utan att köpa. Mitt stora intresse för skobutiker grundar sig bland annat på att skor är så lätta att prova. Därmed kan man prova många par utan att nödvändigtvis ha tänkt köpa dem... Till skillnad från byxor som är SÅ jobbigt att prova att man inte gärna gör det bara för att testa om de sitter fint.
Hursomhelst, jag gillar att shoppa när tillfälle ges. Och jag erkänner villigt att jag kan bli lättare euforisk i nån timme efter att ha hittat ett särskilt plagg eller ett par skor. Speciellt om det rör sig om nåt dyrt jag köpt billigt på rea. Euforin går dock ofta över och plagget/skorna blir en del av garderobens välanvända "bas". Men så finns det de där inköpen som liksom gör en euforisk nästan varje gång man öppnar garderoben.
En sådan sak är en randig slipover i milda färger, av äkta kashmir, som jag köpte på 70 % rea i en dyr butik Köpenhamn i januari. Den är mjuk som silke och har förgyllt och värmt många dagar i vinter.
På skofronten glömmer jag aldrig euforin i London i fjol när jag lyckades leta mig fram till en skobutik på Carnaby street som jag visste hade legat där sist jag var i London. Min kollega och jag fick till en timmes shopping i city efter dagens konfererande och jag hade 15. minuter på mig att själv hitta Carnaby street, och skoaffären. Trodde knappt det var sant när gatan, och skobutiken, låg på den plats jag trodde. Och där, inne i butiken, stod de stövlarna i ljust skinn i precis rätt nyans. (Typ Frye-boots.) På rea! Röd om kinderna med en skopåse i handen rusade jag tillbaka till min kollega som var fast i en annan butik. De stövlarna fick jag med mig till Norge lite före trenden tog helt fart och jag tror jag använde dem nästan varendaste dag i fjol vinter. (De ser ut därefter.)
Den gången i London för flera år sedan fifflade jag mig också till en egen liten shoppingstund under en stadstur med mina kollegor, och jag minns att jag sprang genom halva stan för att hinna köpa de där svarta bootsen som jag sett i skyltfönstret på väg hem från en restaurant kvällen innan. Var svettig, lycklig och försenad när jag mötte mina kollegor igen. Men bootsen hade jag med mig. Att de sedan var nästan för små och egentligen inte satt så bekvämt hindrade mig inte från att älska dem intensivt i flera år.
Men man behöver inte resa ut i Europa för att hitta favoriter. På den lokala julmarknaden för ett par år sedan hittade jag den hemstickade schalen i fin och tunn ull. Till en billig penning. Den är nästan chockcerise i färgen, med en virkad blomma i samma färg. Perfekt att ha på sig till favoritfärgen svart när man vill hålla sig lite extra varm och färgglad (och man inte vill använda favoritslipovern ännu en dag).
Så är det då inte alltid man gör de där fynden. Jag har alltid varit hyfsat säker på vad jag gillar och inte gillar i klädväg. Ångrar sällan inköp. Men några gånger slår min "passar denna till mig och mina behov"-radar helt fel. Har några exempel på detta i min garderob, och lika euforisk som vissa grejer gör mig, lika irriterad blir jag av dessa felköp. Så otroligt onödigt.
Ett av dessa felköp har jag på mig just nu. (För att jag hittade dem i garderoben och måste prova.) Det är ett par vita remsandaler med kilklack och är själva upphovet till detta inlägg. Riktigt trendiga i fjol. Men jag som inte ens gillar kilklack borde ha anat oråd redan i butiken. Och om man dessutom har lättare skräck för att visa sina bara fötter i allt för avslöjande skor ska man kanske inte köpa sandaler med 5 mm tunna remmar som enda sammanhållande länk... Även de mest solbrända fötter ser blekfisiga ut i dessa skor. Jag lovar.
Till mitt försvar försöker jag tänka att jag köpte sandalerna till en speciell kjol, som krävde höga klackar, till ett bröllop jag skulle på i fjol sommar. Och kilklack lät enklare att gå på än stiletter på ett skärgårdsbröllop. Problemet var att jag ändrade outfit innan bröllopet och då passade inte skorna. Dessutom hade det aldrig gått att gå med dem på skärgårdsklippor eftersom de är fantastiskt obekväma. Århundradets felköp. Har använt dem EN gång, i ca 40 min., när jag var på en vigsel här i närområdet och använde nämnda kjol. Till saken hör att jag åkte bil hela vägen fram till kyrkan och gick max 50 steg i dem. Dyra steg.
Ett annat felköp, som jag aldrig använt, är en slags virkad vit miniponcho som jag köpte tillsammans med en klänning i fjol. Bad idea.
Till sist det sorgligaste misstaget av alla. Var minsann en av de lyckliga som kom över lite Stella McCartney-plagg på H&M i höstas. Hittade ett par snygga kostymbyxor med slag. Varningsblinkers redan där. Men jag var optimist. Jag svettades i två dagar i höstas och lyckades göra nya slag i bättre benlängd. Problemet var att slagen blev alltför breda och byxorna aningens aningens för korta. De sitter som en smäck upptill, men jag måste sy om dem för att slagen inte ska se helt idiotiska ut. Detta har jag lyckats skjuta upp hela vintern. Får dåligt samvete varje gång jag ser dem hänga där i garderoben.
Men, sådana felköp kan faktiskt ändras på (tror jag). Imorgon ska det ske. Jag ska ta ett djupt andetag och sy om slagen. Borde kanske gå och lägga mig redan nu för att samla kraft...
Hursomhelst, jag gillar att shoppa när tillfälle ges. Och jag erkänner villigt att jag kan bli lättare euforisk i nån timme efter att ha hittat ett särskilt plagg eller ett par skor. Speciellt om det rör sig om nåt dyrt jag köpt billigt på rea. Euforin går dock ofta över och plagget/skorna blir en del av garderobens välanvända "bas". Men så finns det de där inköpen som liksom gör en euforisk nästan varje gång man öppnar garderoben.
En sådan sak är en randig slipover i milda färger, av äkta kashmir, som jag köpte på 70 % rea i en dyr butik Köpenhamn i januari. Den är mjuk som silke och har förgyllt och värmt många dagar i vinter.
På skofronten glömmer jag aldrig euforin i London i fjol när jag lyckades leta mig fram till en skobutik på Carnaby street som jag visste hade legat där sist jag var i London. Min kollega och jag fick till en timmes shopping i city efter dagens konfererande och jag hade 15. minuter på mig att själv hitta Carnaby street, och skoaffären. Trodde knappt det var sant när gatan, och skobutiken, låg på den plats jag trodde. Och där, inne i butiken, stod de stövlarna i ljust skinn i precis rätt nyans. (Typ Frye-boots.) På rea! Röd om kinderna med en skopåse i handen rusade jag tillbaka till min kollega som var fast i en annan butik. De stövlarna fick jag med mig till Norge lite före trenden tog helt fart och jag tror jag använde dem nästan varendaste dag i fjol vinter. (De ser ut därefter.)
Den gången i London för flera år sedan fifflade jag mig också till en egen liten shoppingstund under en stadstur med mina kollegor, och jag minns att jag sprang genom halva stan för att hinna köpa de där svarta bootsen som jag sett i skyltfönstret på väg hem från en restaurant kvällen innan. Var svettig, lycklig och försenad när jag mötte mina kollegor igen. Men bootsen hade jag med mig. Att de sedan var nästan för små och egentligen inte satt så bekvämt hindrade mig inte från att älska dem intensivt i flera år.
Men man behöver inte resa ut i Europa för att hitta favoriter. På den lokala julmarknaden för ett par år sedan hittade jag den hemstickade schalen i fin och tunn ull. Till en billig penning. Den är nästan chockcerise i färgen, med en virkad blomma i samma färg. Perfekt att ha på sig till favoritfärgen svart när man vill hålla sig lite extra varm och färgglad (och man inte vill använda favoritslipovern ännu en dag).
Så är det då inte alltid man gör de där fynden. Jag har alltid varit hyfsat säker på vad jag gillar och inte gillar i klädväg. Ångrar sällan inköp. Men några gånger slår min "passar denna till mig och mina behov"-radar helt fel. Har några exempel på detta i min garderob, och lika euforisk som vissa grejer gör mig, lika irriterad blir jag av dessa felköp. Så otroligt onödigt.
Ett av dessa felköp har jag på mig just nu. (För att jag hittade dem i garderoben och måste prova.) Det är ett par vita remsandaler med kilklack och är själva upphovet till detta inlägg. Riktigt trendiga i fjol. Men jag som inte ens gillar kilklack borde ha anat oråd redan i butiken. Och om man dessutom har lättare skräck för att visa sina bara fötter i allt för avslöjande skor ska man kanske inte köpa sandaler med 5 mm tunna remmar som enda sammanhållande länk... Även de mest solbrända fötter ser blekfisiga ut i dessa skor. Jag lovar.
Till mitt försvar försöker jag tänka att jag köpte sandalerna till en speciell kjol, som krävde höga klackar, till ett bröllop jag skulle på i fjol sommar. Och kilklack lät enklare att gå på än stiletter på ett skärgårdsbröllop. Problemet var att jag ändrade outfit innan bröllopet och då passade inte skorna. Dessutom hade det aldrig gått att gå med dem på skärgårdsklippor eftersom de är fantastiskt obekväma. Århundradets felköp. Har använt dem EN gång, i ca 40 min., när jag var på en vigsel här i närområdet och använde nämnda kjol. Till saken hör att jag åkte bil hela vägen fram till kyrkan och gick max 50 steg i dem. Dyra steg.
Ett annat felköp, som jag aldrig använt, är en slags virkad vit miniponcho som jag köpte tillsammans med en klänning i fjol. Bad idea.
Till sist det sorgligaste misstaget av alla. Var minsann en av de lyckliga som kom över lite Stella McCartney-plagg på H&M i höstas. Hittade ett par snygga kostymbyxor med slag. Varningsblinkers redan där. Men jag var optimist. Jag svettades i två dagar i höstas och lyckades göra nya slag i bättre benlängd. Problemet var att slagen blev alltför breda och byxorna aningens aningens för korta. De sitter som en smäck upptill, men jag måste sy om dem för att slagen inte ska se helt idiotiska ut. Detta har jag lyckats skjuta upp hela vintern. Får dåligt samvete varje gång jag ser dem hänga där i garderoben.
Men, sådana felköp kan faktiskt ändras på (tror jag). Imorgon ska det ske. Jag ska ta ett djupt andetag och sy om slagen. Borde kanske gå och lägga mig redan nu för att samla kraft...
31 mars 2006
"Vår, tralala, vår..."
OK. Jag är officiellt urless på all snö som täcker hela vår (lilla) tomt. Detta trots att det faktiskt är sol och töväder just nu. Vet att jag lyriskt beskrev den första snön och hur jag glatt skottade i januari. Det var då det... Senast i måndags måste jag fram med skoveln. Och det var inte direkt nån romantisk vinterdröm, bara en hal trapp och seg blötsnö.
När jag pluggade en gång för ganska länge sen gjorde vi ett radioprogram om våren som var på väg. Vi hade blivit tilldelade uppdraget ofrivilligt och som de något självhögtidliga studenter vi var tyckte vi att det var otroligt förutsägbart och klichéartat att göra just ett program om våren.
Sagt och gjort - vi bestämde oss för att inte göra ett klichéprogram, utan ett med en ironisk touch. Ett slags revolt mot det trista upplägget. Följdaktligen mosade vi totalt det fina temat "Våren". Bl.a. med nyskriven text och ljudeffekter till fina vårdikten ("Ja visst gör det ont"), ett bryskt tema om barn som ramlade i gruset på vårens första cykeltur och så gjorde vi narr av GB:s sju nya glassorter. För att göra det hela ännu mer ironiskt anlitades gruppens mest väna och oskyldiga röst (läs min) till att vara speaker så att det skulle krascha riktigt ordentligt med det något brutala temat.
Stolta över resultatet, lätt fnissiga, och rätt säkra på att nu hade vi nog chockat lärarna gick vi till presentationen. Och möttes med klang o jubel och OJ vad trevligt med studenter som kan göra nåt så originellt och trevligt... Så mycket för den revolten!
I arkivet på universitetet fanns ett gäng gamla skivor. Arbetsgruppens musikexpert valde ut temat till programmet. Den hade vi aldrig hört förut. Låten hette "Vår", var lite lagom komisk och konstig i våra öron och fick inleda ovan nämnda radioprogram. Texten går helt enkelt "Vår tralala vår tralala vår tralala vår, i år". Jag visste aldrig vilka som gjort låten och hörde den aldrig igen efter den där våren...
...Inte förrän jag, ca 10 år senare sitter i en bil på väg till en fottur i norska fjällen. På CD-spelaren strömmar det plötsligt ut välbekanta strofer Vår tralala vår... "Åh!", utbrast jag. "Den här låten känner jag igen. Vad är det här?" Varpå de övriga i bilen (alla norrmän) utbrister "Ja det är klart. Det är ju De Lillos." "Jaha", säger jag. "Vilka är det då?" (Relativt nyinflyttad i Norge hade jag inte direkt helkoll på norskt musikliv utöver Aha och Bobbysocks...) Det visar sig att låten tillhör ett norskt kultband som fortfarande håller på, och har ett helt liv av låtar bakom sig. Tjoho!
Inte visste vi att det var en norsk låt vi hade som tema i radioprogrammet. (Textraden "vår, tralala, vår", kunde liksom lika gärna ha varit svensk.) Och föga visste jag att den skulle dyka upp i en CD-spelare nära mig, 10 år senare, på fullaste allvar!
Vår nu, tack!
När jag pluggade en gång för ganska länge sen gjorde vi ett radioprogram om våren som var på väg. Vi hade blivit tilldelade uppdraget ofrivilligt och som de något självhögtidliga studenter vi var tyckte vi att det var otroligt förutsägbart och klichéartat att göra just ett program om våren.
Sagt och gjort - vi bestämde oss för att inte göra ett klichéprogram, utan ett med en ironisk touch. Ett slags revolt mot det trista upplägget. Följdaktligen mosade vi totalt det fina temat "Våren". Bl.a. med nyskriven text och ljudeffekter till fina vårdikten ("Ja visst gör det ont"), ett bryskt tema om barn som ramlade i gruset på vårens första cykeltur och så gjorde vi narr av GB:s sju nya glassorter. För att göra det hela ännu mer ironiskt anlitades gruppens mest väna och oskyldiga röst (läs min) till att vara speaker så att det skulle krascha riktigt ordentligt med det något brutala temat.
Stolta över resultatet, lätt fnissiga, och rätt säkra på att nu hade vi nog chockat lärarna gick vi till presentationen. Och möttes med klang o jubel och OJ vad trevligt med studenter som kan göra nåt så originellt och trevligt... Så mycket för den revolten!
I arkivet på universitetet fanns ett gäng gamla skivor. Arbetsgruppens musikexpert valde ut temat till programmet. Den hade vi aldrig hört förut. Låten hette "Vår", var lite lagom komisk och konstig i våra öron och fick inleda ovan nämnda radioprogram. Texten går helt enkelt "Vår tralala vår tralala vår tralala vår, i år". Jag visste aldrig vilka som gjort låten och hörde den aldrig igen efter den där våren...
...Inte förrän jag, ca 10 år senare sitter i en bil på väg till en fottur i norska fjällen. På CD-spelaren strömmar det plötsligt ut välbekanta strofer Vår tralala vår... "Åh!", utbrast jag. "Den här låten känner jag igen. Vad är det här?" Varpå de övriga i bilen (alla norrmän) utbrister "Ja det är klart. Det är ju De Lillos." "Jaha", säger jag. "Vilka är det då?" (Relativt nyinflyttad i Norge hade jag inte direkt helkoll på norskt musikliv utöver Aha och Bobbysocks...) Det visar sig att låten tillhör ett norskt kultband som fortfarande håller på, och har ett helt liv av låtar bakom sig. Tjoho!
Inte visste vi att det var en norsk låt vi hade som tema i radioprogrammet. (Textraden "vår, tralala, vår", kunde liksom lika gärna ha varit svensk.) Och föga visste jag att den skulle dyka upp i en CD-spelare nära mig, 10 år senare, på fullaste allvar!
Vår nu, tack!
16 mars 2006
Madaskus, kom in och ät!
Från det att jag var ca tre år tills jag var sju, bodde vår familj i ett orange (brandgult*) flervåningshus i en ganska trist "förort" till Sundsvall. Det kan diskuteras om Sundsvall har några egentliga förorter. Men flera, bredvid varandra placerade, flervåningshus med fasader av brandgul plåt, tror jag kan defineras som förort i Sundsvall... I folkmun gick denna samling av hus under benämningen "gulhusena".
Vi led absolut inte någon nöd av att bo i gulhusena. När vi flyttade dit från Stockholm var husen nybyggda och de flesta nyinflyttade var barnfamiljer som oss, i väntan på ett radhus eller nåt. Mot slutet av de fyra år vi bodde där så blev emellertid förfallet av området allt mer markant. Antalet bränder i källarkontoren ökade lika fort som frekvensen på underhåll av trappuppgångar och hissar minskade. Och antalet stillsamma små familjer blev färre och de s.k. stökiga hyresgästerna blev fler.
Men, under större delen av tiden så var barnfamiljerna flest.
När man bor i ett stort flerfamiljshus blir det för omständligt för mamman att gå ut på gården för att säga till om att det är dags för middag. (Ja, det var nog ALLTID mammorna vill jag minnas...) Alltså klev mammorna helt resolut ut på balkongen och skrek "-Barnets namn-, kom in och ääät!!!" Detta var en klassisk replik, som i alla fall i min barndom var den obligatoriska testen av nyupptäckta eller komiska namn. Om man t.ex. hörde om en som hette nåt så ovanligt som Hubertus, så testade man "Hubertus, kom in och ät!" Och så fnissade man hejdlöst efteråt om det lät roligt. Och det gjorde det nästan alltid...
Efter att vi flyttat til radhus i en stilla sovstad på andra sidan stan, kan jag inte påminna mig att jag hörde en endaste mamma som larmade om middag på just det där viset. Men det hindrade inte alla ungarna från att använda repliken det som det stora namntestet. Antingen berodde det på inflytande från inflyttade "förortsungar" som mig. Eller så bodde det nedärvda minnen av en delvis hemmavarande förortsmamma, på en balkong, i oss alla.
* I Sundsvall på 70-talet sa man "brandgul" om färgen orange. (Det gör man kanske fortfarande, jag är lite osäker.)
Vi led absolut inte någon nöd av att bo i gulhusena. När vi flyttade dit från Stockholm var husen nybyggda och de flesta nyinflyttade var barnfamiljer som oss, i väntan på ett radhus eller nåt. Mot slutet av de fyra år vi bodde där så blev emellertid förfallet av området allt mer markant. Antalet bränder i källarkontoren ökade lika fort som frekvensen på underhåll av trappuppgångar och hissar minskade. Och antalet stillsamma små familjer blev färre och de s.k. stökiga hyresgästerna blev fler.
Men, under större delen av tiden så var barnfamiljerna flest.
När man bor i ett stort flerfamiljshus blir det för omständligt för mamman att gå ut på gården för att säga till om att det är dags för middag. (Ja, det var nog ALLTID mammorna vill jag minnas...) Alltså klev mammorna helt resolut ut på balkongen och skrek "-Barnets namn-, kom in och ääät!!!" Detta var en klassisk replik, som i alla fall i min barndom var den obligatoriska testen av nyupptäckta eller komiska namn. Om man t.ex. hörde om en som hette nåt så ovanligt som Hubertus, så testade man "Hubertus, kom in och ät!" Och så fnissade man hejdlöst efteråt om det lät roligt. Och det gjorde det nästan alltid...
Efter att vi flyttat til radhus i en stilla sovstad på andra sidan stan, kan jag inte påminna mig att jag hörde en endaste mamma som larmade om middag på just det där viset. Men det hindrade inte alla ungarna från att använda repliken det som det stora namntestet. Antingen berodde det på inflytande från inflyttade "förortsungar" som mig. Eller så bodde det nedärvda minnen av en delvis hemmavarande förortsmamma, på en balkong, i oss alla.
* I Sundsvall på 70-talet sa man "brandgul" om färgen orange. (Det gör man kanske fortfarande, jag är lite osäker.)
11 mars 2006
IQ, kan räkna upp till hundra
Det har på den senaste tiden blivit populärt med IQ-tester i TV-program, tidningar och på nätet. I alla fall här i Norge. Och då menar jag inte såna korta "Testa dig själv" med 10 frågor i tidningen, utan låånga IQ-tester med hundratalet frågor. Bl.a. i ett TV-program "Den stora IQ-testen" där man kunde testa sig via TV, eller direkt på nätet.
Och med en eller annan Mensa-medlem i det superpopulära nördfotbollsprogrammet "Heja Tufte" (tror den svenska motsvarigheten är FCZ), som gick i höstas, så har mycket högt IQ hamnat på meritlistan även för "såpakändisar".
Senast igår kväll såg jag en talkshow där de två programledarna båda genomgått Mensas IQ-test i en intern duell om högst IQ. Den ene, som hade 104 i IQ, fick storstryk av den andre som hade 120. Inte så pjåkigt.
Gränsen för att komma med i Mensa är IQ på 132. Enligt Mensa gäller det statistiskt sett ca 2 % av hela befolkningen.
Såg en trailer för ett nytt norsk såpaprogram, "Prinsessen og professoren", såklart baserat på ett amerikanskt koncept. Temat är "skönheter" (som enligt konceptet per definition är lite dumma?) som dejtar "nördar" (som per definition skall vara lite mer smarta?).
Och, som sagt. Högt IQ har blivit en del av även såpakändisarnas CV. Det verkar som om det inte bara gäller "Heja Tufte". I trailern för "Prinsessen og professoren" så berättar en av "prinsessorna" att hon aldrig IQ-testat sig, men att eftersom Einstein hade 180 i IQ, så hade väl hon hon kanske 150 då. Inte för att jag på något vis tror att "beauty-quuens" är dumma eller så. Men 150 i IQ? Visst serru...
Och med en eller annan Mensa-medlem i det superpopulära nördfotbollsprogrammet "Heja Tufte" (tror den svenska motsvarigheten är FCZ), som gick i höstas, så har mycket högt IQ hamnat på meritlistan även för "såpakändisar".
Senast igår kväll såg jag en talkshow där de två programledarna båda genomgått Mensas IQ-test i en intern duell om högst IQ. Den ene, som hade 104 i IQ, fick storstryk av den andre som hade 120. Inte så pjåkigt.
Gränsen för att komma med i Mensa är IQ på 132. Enligt Mensa gäller det statistiskt sett ca 2 % av hela befolkningen.
Såg en trailer för ett nytt norsk såpaprogram, "Prinsessen og professoren", såklart baserat på ett amerikanskt koncept. Temat är "skönheter" (som enligt konceptet per definition är lite dumma?) som dejtar "nördar" (som per definition skall vara lite mer smarta?).
Och, som sagt. Högt IQ har blivit en del av även såpakändisarnas CV. Det verkar som om det inte bara gäller "Heja Tufte". I trailern för "Prinsessen og professoren" så berättar en av "prinsessorna" att hon aldrig IQ-testat sig, men att eftersom Einstein hade 180 i IQ, så hade väl hon hon kanske 150 då. Inte för att jag på något vis tror att "beauty-quuens" är dumma eller så. Men 150 i IQ? Visst serru...
25 februari 2006
Självhäftande låtar 2
Måste helt enkelt göra ett tillägg till min lista över irriterande men självhäftande låtar. Jag har nämligen glömt en av de viktigaste, som min syrra helt riktigt har påpekat för mig.
Alltså - ännu en irriterande men självhäftande låt:
Alltså - ännu en irriterande men självhäftande låt:
- "Been around the world" med Lisa Stansfield - Året är 1990, jag och syrran är på partyön Kos i Grekland. Något felplacerade har vi hamnat på värsta röjarstället med en bar tre meter från vår balkong (kändes det som). Där hade de nog inte nån DJ. Snarare en musikslinga som gick runt, runt, runt. Precis som den mest frekventa låten på slingan, "Been around the world and I, I, I..." Dygnet runt, inte minst mitt i natten, spelades denna låt på högsta volym. Den satte sig fast i huvudet, infiltrerade drömmarna och gjorde sömnen orolig. Sedan den dagen kan jag inte höra låten utan att nästan må dåligt. Trots det, den fastnar fortfarande lika lätt. Nu har jag ju blivit påmind om låten igen efter många år i "frihet". Jag ska genast sätta på "Lalehs" CD, och göra mitt bästa för att rensa huvudet!
22 februari 2006
Självhäftande låtar
Du har säkert varit med om det själv. En låt, gärna ganska dålig eller till och med irriterande, sätter sig på hjärnan. (I mitt fall ofta ditplacerad av ofrivilliga låtval på klockradion om morgonen.) Och så stannar låten kvar och spelas på "repeat" i huvudet hur mycket du än försöker få bort den. Min hjärna nöjer sig oftast inte heller med att spela låten oavbrutet i huvudet. Nej, jag kan helt enkelt inte motstå impulsen att hela tiden nynna på klisterlåtarna. Trots att jag är så irriterad på dem att jag inte kan höra dem på radion utan att stänga av.
Efter hårt arbete lyckas man kanske till sist ändå förtränga låten, till exempel genom högst medvetna musikval. Så visar det sig att en person man tillbringar mycket tid med har fått samma låt på hjärnan och börjar nynna på den just när man fått bort den ur huvudet. Och så börjar det om igen. Hopplöst.
Här kommer min fem i topp-lista på irriterande men självhäftande låtar:
Efter hårt arbete lyckas man kanske till sist ändå förtränga låten, till exempel genom högst medvetna musikval. Så visar det sig att en person man tillbringar mycket tid med har fått samma låt på hjärnan och börjar nynna på den just när man fått bort den ur huvudet. Och så börjar det om igen. Hopplöst.
Här kommer min fem i topp-lista på irriterande men självhäftande låtar:
- "Don't know much" med Aaron Neville & Linda Ronstadt. - Den låten spelades oavbrutet på radion när jag hälsade på en kompis som jobbade i Kanada 1989. Riktigt irriterande låt ansåg vi båda. Det blev inte bättre av att det var just den låten som drog i gång på klockradion klockan fyra på morgonen den dag vi skulle köra till flygplatsen när jag skulle åka hem. Nu har, hör och häpna, Aaron Neville släppt nåt slags samlingsalbum och låten spelas på TV-reklam om och om igen, i alla fall här i Norge. Där sitter låten igen i bakhuvudet. Urrk.
- "Goodbye my lover" av James Blunt - Det är nåt med själva refrängen och Blunts röst som sätter sig fast (förmodligen ett succékoncept) - men jag tycker inte att det är en allt igenom angenäm upplevelse...
- "Hungarian Rhapsody" med Robert Wells - Det räcker med att se Robert Wells i TV-rutan och räkna till tre så spelas detta stycke upp automatiskt i huvudet. Strax därefter spelas det med stor sannolikhet också live i TV. Jag blir konstigt nog lika förvånad varje gång det spelas, igen. Blir karln aldrig trött på låten själv?
- De sista ljuva åren med Lasse Stefanz och Christina Lindberg - Gammal låt, som väl inte är aktuell längre? Joho, på NRK visar de sent på helgerna ett program med gamla dansbandsdängor. Fort gjort att zappa förbi där en sen lördagskväll och av misstag få med sig den förfärliga överstämman som etsar sig fast långt efter det att man zappat vidare...
- OS-jingeln från sändningarna i Turin. - Det höga operapartiet på slutet är bara jätteirriterande i mina öron. Trots detta spelas det upp gång på gång i mitt huvud, i tillägg till alla 72 gånger det spelas live på TV om kvällarna, mellan VARJE nytt OS-inslag. Gillar OS, men ser fram emot nästa vecka då spelen är slut och jag kanske kan lyckas få bort jingeln ur huvudet...
21 februari 2006
Hemligheter och lögner
Ibland dyker det upp historier i det enorma nyhetsflödet som triggar ens nyfikenhet mer än andra. Ofta göds intresset av en kort men intensiv mediabevakning som man, mer eller mindre frivilligt, blir konsument av.
Om det rör sig om en rättssak slås det ju, efter hand, fast något slags "sanning" i rättsfallet som faktiskt kan redovisas efteråt genom offentlighetsprincipen.
Det är däremot sällan några fullkomliga sanningar som redovisas. Båda sidorna av saker redovisas, som tur är, i rätten och prövas. En del av "sanningen" kan bli fastslagen som bevisad och ge ett utfall i en dom. Men ord står ofta mot ord också efter att fallen är färdigbehandlade i rätten. Det blir upp till betraktaren att ta ställning till vad man tror på. Ofta glömmer man ganska snabbt bort historien och låter det vara med nån slags fragmentarisk bild av vad som troligen har skett.
Men, en del av historierna slutar liksom inte där. Ibland kan jag önska riktigt intensivt att jag faktiskt visste vad som egentligen hände. Vad som faktiskt var sant och vem som egentligen gjorde vad. Inte för att kunna sälja informationen till högstbjudande (helt oaktuellt)! Inte heller för att jag anser att det är något slags allmän rättighet att få veta detaljer om andras "mjöliga påsar". Nej, det är nog snarare så att det är både fascinerande och irriterande på samma gång när ord står mot ord. Och man skulle liksom önska att man bara kunde få en visshet om vad som är sant, utan att läsa det på en skrikig löpsedel.
Jag vet att det är omöjligt, och att det vore förfärligt och katastrofalt integritetskränkande om människor bara kunde "veta" sanningen om andras hemligheter och lögner. Men visst är det en fascinerande tanke att få välja ut några historier som man fick veta den faktiska sanningen om. Om jag fick sådana tillfälliga "superpowers" skulle jag välja att få:
Om det rör sig om en rättssak slås det ju, efter hand, fast något slags "sanning" i rättsfallet som faktiskt kan redovisas efteråt genom offentlighetsprincipen.
Det är däremot sällan några fullkomliga sanningar som redovisas. Båda sidorna av saker redovisas, som tur är, i rätten och prövas. En del av "sanningen" kan bli fastslagen som bevisad och ge ett utfall i en dom. Men ord står ofta mot ord också efter att fallen är färdigbehandlade i rätten. Det blir upp till betraktaren att ta ställning till vad man tror på. Ofta glömmer man ganska snabbt bort historien och låter det vara med nån slags fragmentarisk bild av vad som troligen har skett.
Men, en del av historierna slutar liksom inte där. Ibland kan jag önska riktigt intensivt att jag faktiskt visste vad som egentligen hände. Vad som faktiskt var sant och vem som egentligen gjorde vad. Inte för att kunna sälja informationen till högstbjudande (helt oaktuellt)! Inte heller för att jag anser att det är något slags allmän rättighet att få veta detaljer om andras "mjöliga påsar". Nej, det är nog snarare så att det är både fascinerande och irriterande på samma gång när ord står mot ord. Och man skulle liksom önska att man bara kunde få en visshet om vad som är sant, utan att läsa det på en skrikig löpsedel.
Jag vet att det är omöjligt, och att det vore förfärligt och katastrofalt integritetskränkande om människor bara kunde "veta" sanningen om andras hemligheter och lögner. Men visst är det en fascinerande tanke att få välja ut några historier som man fick veta den faktiska sanningen om. Om jag fick sådana tillfälliga "superpowers" skulle jag välja att få:
- Veta vad som egentligen var sant och falskt i den förfärliga mordhistorien i det numera rikskända lilla samhället i Uppland, för ett par år sedan...
- Inblick i vilka idrottare som talar sanning när de nekar till att ha skaffat sig "superpowers" på otillåtet vis...
- En sann bild av vad som faktiskt hände i den norska rättssaken där ett gammalt par och deras dotter blev mördade på sin gård i Akershus, enligt uppgift av sina egna släktingar...
15 februari 2006
Ge Donald en applåd...
... han lyckades ju knäcka ett ägg i TV!
Jag såg, dessvärre, delar av nån ny "talkshow" på TV med Martha Stewart. Ni vet den där mat- och inredningstanten som är superkändis för det i USA, men som är mest känd i Sverige för att ha suttit i fängelse ganska nyligen för nån förskingring eller vad det nu var. Gäst i programmet var Donald Trump. Ni vet han som är egendoms- och näringslivsmogul i USA, men kanske mest känd i Sverige för sin hemska "överkammade" frisyr. Och för sin roll i TV-programmet The Apprentice.
Först fick Donald skryta lite om sitt succékoncept med The Apprentice. Ni vet programmet där man vinner poäng på att benhårt försvara sin egen insats i tävlingen om en chefspost och genom att klanka ner mer mest möjligt på första bästa syndabock i projektgruppen...
I Marthas programkoncept ingår att hon lagar mat med sina gäster. MEN, då det ska lagas mat med Donald släpps naturligtvis hans fru Melania in i programmet också. För, hallå, vi kan väl inte förvänta oss att en så superviktig person som Donald ska tillaga något som helst själv heller? Melania är betydligt yngre, f.d. fotomodell med lagom charmig accent. Och väl mest känd för att vara Donalds senaste fru tror jag.
Melania trippar in i programmet på höga klackar och Martha berättar att hon skall visa hur de kan tillaga Donalds favoritmat, köttfärslimpa. Men hon påpekar raskt att Melania naturligtvis aldrig äter något som helst, för "ni ser ju hur hon ser ut..." Förmodligen för att vi ska förstå att hon är smal just för att hon aldrig äter nåt. När de ska börja laga mat är det förstås Melania, och inte Donald, som ska stå för grovjobbet tillsammans med Martha. Då ber Melania om ett par gummihandskar... Det visar sig att nog varken Melania eller Donald lagar särskilt mycket mat, men Melania gör i alla fall sin insats med gummihandskarna på. Så, får Donald sitt uppdrag - knäcka ett ägg i köttfärssmeten. Och publiken applåderar när han lyckas! Häpp! Det är då jag byter kanal...
Har till sist bara ett par funderingar:
När man är multitrippelkvadruppelmiljardär kan det förstås hända att ens PR-rådgivare menar att det är bra för affärerna att vara med i en fånig talkshow där man knäcker ett ägg och får applåder. Men borde man inte kunna förvänta sig att samma PR-rådgivare kan tipsa om hur man INTE bör se ut i håret?
Jag såg, dessvärre, delar av nån ny "talkshow" på TV med Martha Stewart. Ni vet den där mat- och inredningstanten som är superkändis för det i USA, men som är mest känd i Sverige för att ha suttit i fängelse ganska nyligen för nån förskingring eller vad det nu var. Gäst i programmet var Donald Trump. Ni vet han som är egendoms- och näringslivsmogul i USA, men kanske mest känd i Sverige för sin hemska "överkammade" frisyr. Och för sin roll i TV-programmet The Apprentice.
Först fick Donald skryta lite om sitt succékoncept med The Apprentice. Ni vet programmet där man vinner poäng på att benhårt försvara sin egen insats i tävlingen om en chefspost och genom att klanka ner mer mest möjligt på första bästa syndabock i projektgruppen...
I Marthas programkoncept ingår att hon lagar mat med sina gäster. MEN, då det ska lagas mat med Donald släpps naturligtvis hans fru Melania in i programmet också. För, hallå, vi kan väl inte förvänta oss att en så superviktig person som Donald ska tillaga något som helst själv heller? Melania är betydligt yngre, f.d. fotomodell med lagom charmig accent. Och väl mest känd för att vara Donalds senaste fru tror jag.
Melania trippar in i programmet på höga klackar och Martha berättar att hon skall visa hur de kan tillaga Donalds favoritmat, köttfärslimpa. Men hon påpekar raskt att Melania naturligtvis aldrig äter något som helst, för "ni ser ju hur hon ser ut..." Förmodligen för att vi ska förstå att hon är smal just för att hon aldrig äter nåt. När de ska börja laga mat är det förstås Melania, och inte Donald, som ska stå för grovjobbet tillsammans med Martha. Då ber Melania om ett par gummihandskar... Det visar sig att nog varken Melania eller Donald lagar särskilt mycket mat, men Melania gör i alla fall sin insats med gummihandskarna på. Så, får Donald sitt uppdrag - knäcka ett ägg i köttfärssmeten. Och publiken applåderar när han lyckas! Häpp! Det är då jag byter kanal...
Har till sist bara ett par funderingar:
När man är multitrippelkvadruppelmiljardär kan det förstås hända att ens PR-rådgivare menar att det är bra för affärerna att vara med i en fånig talkshow där man knäcker ett ägg och får applåder. Men borde man inte kunna förvänta sig att samma PR-rådgivare kan tipsa om hur man INTE bör se ut i håret?
När man heter Melania, är en snygg f.d. fotomodell och tillfälligtvis har blivit dödskär i mannen med en av jordens fulaste frisyrer. - Kan multitrippelkvadruppelmiljarderna möjligtvis ha hjälpt Donald lite på traven?
Jag bara undrar...
09 februari 2006
Om jag vore en industridesigner
...skulle jag:
- Uppfinna en servetthållare till stora hamburgerkedjan som är tillräckligt stor, så att servetten inte rivs sönder varje gång man försöker ta en.
- Utveckla toalettpappershållare till stora toalettrullar, för offentliga toaletter, som inte gör att man måste sticka in armen i den stora metallbehållaren för att försöka få tag i änden på papperet.
- Skissa på ett kassaband till mataffären som kan hantera två kunders betalade varor samtidigt. Dvs. undviker att mosa den ena kundens varor medan den andre kundens varor fastnar nånstans på vägen.
- Exportera idén om matkassar med bärhandtag till USA. (Möjligheten finns dock att det redan är gjort, men att det passar bättre i amerikanska filmer att huvudpersonerna måste bära matkassarna i famnen...)
- Satsa på att utveckla alternativa värmekällor i bussar så att det blir tillräckligt varmt för alla passagerare utan att det som sitter närmast fönstret, fullt vinterklädd, svettas ihjäl.
03 februari 2006
Korrespondens värd sin vikt i guld
Har nog alltid gillat ord. Redan i fyraårsåldern började jag bekanta mig med bokstäver och efter hand vågade jag mig på att "go public" med mina alster. Den första som fick ta emot mina mödosamt ihopknåpade försök till brev var farmor i Stockholm. Hon var en flitig brev- och vykortskrivare och brevväxlade sedan tidigare med min äldre syster. Sina brev och kort till mig började hon alltid med "Käraste lilltroll" eller "Hej farmors lilla kråka". Jag minns fortfarande tydligt hur speciell hennes personliga tilltal i breven fick mig att känna mig. Och jag är övertygad om att hon fick övriga barnbarn att känna sig just så speciella också.
När farmor gick bort för några år sedan dök det upp en hög med brev som jag skrivit och som hon sparat i alla dessa år. En del brev var ju från tonåren och lite så där jobbigt klämkäcka. Men den stora skatten var några brev inpackade i pyttesmå färgglada kuvert (jag minns fortfarande brevpapperet), med poststämplarna intakta. Det var brev från en femårig upplaga av mig själv och det var lite overkligt att läsa dem, nästan 25 år senare.
20. mars 1975
HEJ
TACK
FÖR
PRESEN-
TEN.
SÅ HÄR
FINT
BREVPAPPER
FICK JAG
AVDIG.
Lite senare 1975 (otydlig poststämpel)
HEJ. FARMOR
OFARFAR
JAG GÅR I SIMKURS.
PÅ MÅNDAGARNA.
MAMMA ARBE-
TAR
NU
JAG HAR EN
J ÄTTE
SNÄLL DAG-
MAMMA
SOMHETER
ULLA
HEJ DÅ
På den tiden var man kortfattad. Och hade kanske ett lite ojämnt förhållande till punkt och meningsbyggnad. Breven blev längre efter hand. Några gånger ganska abrupt avslutade:
16 februari 1976
- - -
HEJ DÅ JAG ÅRKAR
INTE MER NU.
Ett lite dramatiskt sätt att säga att man inte vill skriva mer just nu...
När mamma och pappa kom med några kvarvarande lådor med mina prylar från sitt förråd förra sommaren hittade jag min gamla vykortssamling. Och där fann jag ett gäng kort och brev från farmor till mig som jag sparat, och som matchade mina brev till henne. Man kan följa med i korrespondensen och farmor kommenterar det jag skrivit i mina brev. Detta är nu en av mina käraste skatter, som jag vårdar ömt. Faktiskt så värdefull för mig att om jag någon gång skaffar mig ett bankfack så kunde de fort ha hamnat där. Fast det är klart. Då blir det svårt att ta fram dem när jag vill och se på dem och komma ihåg farmor så där intensivt som jag gör just nu, i skrivande stund.
När farmor gick bort för några år sedan dök det upp en hög med brev som jag skrivit och som hon sparat i alla dessa år. En del brev var ju från tonåren och lite så där jobbigt klämkäcka. Men den stora skatten var några brev inpackade i pyttesmå färgglada kuvert (jag minns fortfarande brevpapperet), med poststämplarna intakta. Det var brev från en femårig upplaga av mig själv och det var lite overkligt att läsa dem, nästan 25 år senare.
20. mars 1975
HEJ
TACK
FÖR
PRESEN-
TEN.
SÅ HÄR
FINT
BREVPAPPER
FICK JAG
AVDIG.
Lite senare 1975 (otydlig poststämpel)
HEJ. FARMOR
OFARFAR
JAG GÅR I SIMKURS.
PÅ MÅNDAGARNA.
MAMMA ARBE-
TAR
NU
JAG HAR EN
J ÄTTE
SNÄLL DAG-
MAMMA
SOMHETER
ULLA
HEJ DÅ
På den tiden var man kortfattad. Och hade kanske ett lite ojämnt förhållande till punkt och meningsbyggnad. Breven blev längre efter hand. Några gånger ganska abrupt avslutade:
16 februari 1976
- - -
HEJ DÅ JAG ÅRKAR
INTE MER NU.
Ett lite dramatiskt sätt att säga att man inte vill skriva mer just nu...
När mamma och pappa kom med några kvarvarande lådor med mina prylar från sitt förråd förra sommaren hittade jag min gamla vykortssamling. Och där fann jag ett gäng kort och brev från farmor till mig som jag sparat, och som matchade mina brev till henne. Man kan följa med i korrespondensen och farmor kommenterar det jag skrivit i mina brev. Detta är nu en av mina käraste skatter, som jag vårdar ömt. Faktiskt så värdefull för mig att om jag någon gång skaffar mig ett bankfack så kunde de fort ha hamnat där. Fast det är klart. Då blir det svårt att ta fram dem när jag vill och se på dem och komma ihåg farmor så där intensivt som jag gör just nu, i skrivande stund.
01 februari 2006
En kort, en lång
Jag har en viss förkärlek för att läsa längre artiklar. Nu för tiden, inte minst i bloggvärlden, är det väl annars kortare inlägg som regerar. I tidskrifter och magasin, som jag gärna försjunker mig i, är det visserligen fortfarande ok att brodera ut texten lite mer. Men många läsare föredrar visst att artikeln avslutas på samma uppslag, har jag förstått. Det gäller alltså inte mig*. Jag fullkomligt älskar när det finns en liten pil riktad åt höger, längst ner på den högra sidan, som betyder att artikeln fortsätter på nästa uppslag. Ska erkänna att jag ofta kollar det först av allt, innan jag börjar läsa.
Och det finns hopp. Vår dagstidning Aftenposten har återinfört sitt på 90-talet insomnade veckomagasin A-magasinet. Det kommer varje fredag med morgontidningen och håller mig sysselsatt stora delar av fredagseftermiddagen, eller lördagsmorgonen. De norska kvällstidningarna, som man för övrigt klarar sig fint utan, tävlar på helgerna om läsarnas gunst med allt tjockare helgmagasin. Trots detta minskar visst läsarsiffrorna, särskilt för kvällstidningarna, drastiskt nu för tiden. Mycket på grund av utbudet på nätet.
Kvällstidningarnas nätupplagor, både i Norge och Sverige, översvämmas av bloggar med små korta inlägg. Till och med pappersupplagorna publicerar en del av blogginläggen. Har ju själv kastat mig på bloggtrenden, även om jag också som bloggare har lite svårt för att fatta mig kort... Men jag är själv en storförbrukare av nättidningar, speciellt de svenska. Läser med stort nöje också bloggar och svär mig alltså inte fri från den nya tidens publicerings- och skrivartrender. Jag kan däremot inte lova att mina blogginlägg kommer att bli väldigt korta så väldigt ofta. Och jag kommer inte sluta kolla efter pilen längst ner på högersidan.
* Undantaget är artiklar som "forts. på s. 77", så som i veckotidningarna. Då tappar jag intresset fort, fort.
Och det finns hopp. Vår dagstidning Aftenposten har återinfört sitt på 90-talet insomnade veckomagasin A-magasinet. Det kommer varje fredag med morgontidningen och håller mig sysselsatt stora delar av fredagseftermiddagen, eller lördagsmorgonen. De norska kvällstidningarna, som man för övrigt klarar sig fint utan, tävlar på helgerna om läsarnas gunst med allt tjockare helgmagasin. Trots detta minskar visst läsarsiffrorna, särskilt för kvällstidningarna, drastiskt nu för tiden. Mycket på grund av utbudet på nätet.
Kvällstidningarnas nätupplagor, både i Norge och Sverige, översvämmas av bloggar med små korta inlägg. Till och med pappersupplagorna publicerar en del av blogginläggen. Har ju själv kastat mig på bloggtrenden, även om jag också som bloggare har lite svårt för att fatta mig kort... Men jag är själv en storförbrukare av nättidningar, speciellt de svenska. Läser med stort nöje också bloggar och svär mig alltså inte fri från den nya tidens publicerings- och skrivartrender. Jag kan däremot inte lova att mina blogginlägg kommer att bli väldigt korta så väldigt ofta. Och jag kommer inte sluta kolla efter pilen längst ner på högersidan.
* Undantaget är artiklar som "forts. på s. 77", så som i veckotidningarna. Då tappar jag intresset fort, fort.
31 januari 2006
Damasker, madasker, Madaskus o Marilla
Barnkläderna på 70-talet innebar lite andra utmaningar än de som dagens knoddar har till sitt förfogande. På den tiden fanns det varken gååårtex, fleece eller superunderställ. Däremot låter kanske klassiker som bävernylonoverall, stickade polotröjor, mössor i ull och så klassikern damasker bekanta? Är du aningen för ung för att ha upplevt 70-talet? Var du snarare redan då gammal nog att klä på dig själv? Eller behöver du kanske fräscha upp minnet av din egen 70-talsbarndom lite grann? Här följer en beskrivelse av hur en morgonritual kunde te sig för en genomsnittlig 70-talsunge (läs mig), låt oss säga en dag i februari:
Hemma igen efter pulkaturen åkte (nästan) alla kläderna av igen. Förutom en tröja och - damaskerna. De kunde man ha på sig en stund till och softa runt i hemma, för att man inte orkade byta till nåt annat. Tror det var i ett sånt ögonblick som vi började diskutera, syrran och jag, om det egentligen hette madasker eller damasker... I våra öron lät nog madasker mer troligt. Och därifrån var inte steget långt till mitt förhatliga smeknamn "Madaskus" (she who walks around in madasker...). I ren desperation försökte jag komma på ett smeknamn till min syrra också. Jag valde av någon anledning Marilla. (Det uttalas, á la Sundsvall, med stark betoning på i.) De där namnen använde vi väl rätt som det var, även om jag aldrig tror syrran var lika irriterad över sitt namn som jag var över mitt. Så föll de i glömska. Tills jag skulle upprätta bloggen och kom på att mitt alias naturligtvis måste bli Madaskus. Efter att syrran läst första inlägget på bloggen fick jag ett mail, undertecknat - Marilla...Du vaknar i ditt och syrrans rum. Det snöar ute. (Som vi alla vet var det alltid massor av snö hela vintrarna på den tiden.) Rummet har inte, som man skulle kunna tro, orangebruna gobelängtapeter, men neutrala gråvita tapeter med diffust mönster. (Ni flyttade in så pass tidigt på 70-talet att bostadsbolaget nog hade en viss 60-talsapproach på inredningen.) I köket väntar frukost vid det runda matbordet som konstant (utom vid särskilda festligheter) pryds av en orangegul vaxduk som är lätt att torka av. Till frukost äter du, om du har tur, Frost flakes och lättmjölk. De flesta morgnar har du inte tur och pressar i stället i dig på sin höjd en halv smörgås, med bara smör eller möjligtvis ost. Syrran äter i vilket fall som helst filmjölk.Efter frukosten är det dags - påklädning! Ni skall ut för att åka pulka. Först av allt åker de på - damaskerna! (Damasker var ett slags långkalsonger, alltid mörkblå. Ibland hade de en hälla under foten så att de inte skulle åka upp hela tiden medan man var ute. En av de stora fördelarna med damasker var [enligt föräldrarna] att de innehöll ull. Enligt barnen var det inte en fördel. De sticktes...) Medan damaskerna får sällskap av diverse andra plagg börjar du redan att svettas. Så är det dags för den stickade ulltröjan (min var grön) som skall hålla dig varm hela dagen. Om damaskerna sticks så är det inget jämfört med den stickade tröjan. Med den på så börjar du också bli riktigt, riktigt varm. Så är det overallen av blå bävernylon. Den sticks inte, men lyckas stänga in damaskerna och den stickade ulltröjan så att de fullkomligt utsöndrar stickningar och värme. Som kronan på verket placeras en hemstickad mössa på huvudet. (Min var blå, täckte öronen och hade en stor tofs i samma garn. Den var hemsk. Mamma och jag hade krig om den där mössan ett antal gånger. Troligen var det därför jag intensivt beundrade mössan av blå bävernylon som min kompis fått och som matchade overallen. Mamma tyckte mössan var gräsligt ful, förmodligen med all rätt. Jag fick aldrig en sådan mössa. Men mamma fodrade de nya, hemstickade, hjälmformade mössorna som syrran och jag fick med tyg för att skona oss från de värsta plågorna.)
23 januari 2006
Misslyckad stagediving...
En av de stora "snackisarna" i kvällstidningar och i talkshows i Norge har den sista tiden varit ett ganska misslyckat försök på "stagediving" på en konsert i stora Oslo Spektrum före jul. En av de hottaste nya soul-tjejerna blev lite "carried away", och kastade sig impulsivt rätt ut i det hon trodde var ett mjukt och följsamt folkhav. Problemet var att det fanns inget följsamt folkhav framför scenen... I stället plumsade hon rakt ner, lite lätt flaxande, och landade hårt på betonggolvet. Aj. Det hela filmades naturligtvis av nån amatörfilmare med digitalkamera, så klippet har gått ganska många varv i TV-rutan vid det här laget. Ganska skojigt såg det ut. Med min humor faktiskt väldigt skojigt. I alla fall när hon själv också fnissande berättat om händelsen i diverse TV-program. Det gör ju ens eget fnissande lite mer legitimt. Ett misslyckat stage dive kan ju annars vara en ganska pinsam, kanske till och med patetisk, händelse för artisten. Stagediving utförs ju oftast som et slags total bekräftelse på att "jag är cool, publiken älskar mig, I'm on top of the world!", liksom. Då ingår inte ett mindre coolt pladask i planen. Men jag tror att Mira, som hon heter, gjorde det enda rätta. Genom att själv fnissa åt sin blunder så blev den faktiskt allt annat än patetisk. Hon berättade i en intervju att hon fick en total fnissattack medan hon låg där med knäsmärtor på betonggolvet och bara inte kunde sluta skratta. Respekt!
Jag har aldrig stagedivat. En delförklaring till det är nog att jag aldrig haft chansen. Om man nu bortser från det så är risken i vilket fall rätt stor att jag hade råkat ut ungefär för samma sak som Mira. Jag har ju trots allt gjort mina egna erfarenheter av "diving" o dålig kroppskontroll... Var på konferans i Trondheim med mina kollegor. Vi promenerade in mot stan och hade just passerat en gångbro. Plötsligt, i ett ouppmärksamt ögonblick, tog jag ett litet steg utanför asfaltkanten och kände hur jag bara försvann ner för en slänt. Det räckte liksom inte med att jag snubblade. Jag rullade verkligen nedåt medan mina prylar skramlade ur handväskan. Jordigt var det också. Mina kollegor som plötsligt bara sett mig försvinna ur sin åsyn blev förstås förskräckta, så där som man blir, medan jag drabbades av total skrattkramp. När de, nu försiktigt fnissande, började plocka upp min mobil, visitkort, plånbok etc. som låg utspridda i slänten vred jag mig fortfarande av skratt. Vi började gå mot stan igen. Min ena kollega, som uppenbarligen delar humor med mig och Mira, hade nu också börjat fnissa rätt rejält. Efter ett snabbt klädbyte på hotellet (jord på jeansen) gjorde vi stan osäker. Bokstavligt talat. För i mitt huvud spelades gång på gång denna otroligt komiska händelse upp och jag kunde liksom föreställa mig hur kul det måste ha sett ut. Så, i ett ouppmärksamt ögonblick, lyckades jag riva ner två skyltdockor i en klädbutik. Skyltdockorna gick liksom av på mitten... Då dog vi nästan av skrattkramp. Vi kastade oss ut ur butiken med ett halvkvävt "ursäkta" och hörde bakom oss hur de artiga expediterna frustade av skratt när vi hade kommit oss ut ur butiken.
Ja, så om jag nu mot förmodan nån gång fick chansen att stå framför det jag trodde var en entusiastisk omfångsrik publik i ett mörkt Oslo Spektrum. Så skulle jag motstå impulsen...
(En parentes i sammanhanget är att min andre kollega skrattade så mycket när han fick höra om skyltdockfadäsen att han glömde sin väska med flygbiljetten och mobilen på hotellet och kom på det först när vi satt på flygbussen... :-))
Jag har aldrig stagedivat. En delförklaring till det är nog att jag aldrig haft chansen. Om man nu bortser från det så är risken i vilket fall rätt stor att jag hade råkat ut ungefär för samma sak som Mira. Jag har ju trots allt gjort mina egna erfarenheter av "diving" o dålig kroppskontroll... Var på konferans i Trondheim med mina kollegor. Vi promenerade in mot stan och hade just passerat en gångbro. Plötsligt, i ett ouppmärksamt ögonblick, tog jag ett litet steg utanför asfaltkanten och kände hur jag bara försvann ner för en slänt. Det räckte liksom inte med att jag snubblade. Jag rullade verkligen nedåt medan mina prylar skramlade ur handväskan. Jordigt var det också. Mina kollegor som plötsligt bara sett mig försvinna ur sin åsyn blev förstås förskräckta, så där som man blir, medan jag drabbades av total skrattkramp. När de, nu försiktigt fnissande, började plocka upp min mobil, visitkort, plånbok etc. som låg utspridda i slänten vred jag mig fortfarande av skratt. Vi började gå mot stan igen. Min ena kollega, som uppenbarligen delar humor med mig och Mira, hade nu också börjat fnissa rätt rejält. Efter ett snabbt klädbyte på hotellet (jord på jeansen) gjorde vi stan osäker. Bokstavligt talat. För i mitt huvud spelades gång på gång denna otroligt komiska händelse upp och jag kunde liksom föreställa mig hur kul det måste ha sett ut. Så, i ett ouppmärksamt ögonblick, lyckades jag riva ner två skyltdockor i en klädbutik. Skyltdockorna gick liksom av på mitten... Då dog vi nästan av skrattkramp. Vi kastade oss ut ur butiken med ett halvkvävt "ursäkta" och hörde bakom oss hur de artiga expediterna frustade av skratt när vi hade kommit oss ut ur butiken.
Ja, så om jag nu mot förmodan nån gång fick chansen att stå framför det jag trodde var en entusiastisk omfångsrik publik i ett mörkt Oslo Spektrum. Så skulle jag motstå impulsen...
(En parentes i sammanhanget är att min andre kollega skrattade så mycket när han fick höra om skyltdockfadäsen att han glömde sin väska med flygbiljetten och mobilen på hotellet och kom på det först när vi satt på flygbussen... :-))
20 januari 2006
"Jeg vil skli!"
Det snöar. Inte lite sorglig blötsnö som snart blir till slask. Nej, det snöar verkligen lappvantar*! Sån tyst, härlig, pudrig snö som lägger sig i fluffiga högar utanför fönstret och ger julstämning fast det är januari. Till och med snöskottning är mysigt när det är nästan första gången i år, och när snön yr lätt som florsocker när man skottar i den. Om vintern fortsätter så här ser jag inte bort ifrån att det blir värre framåt mars när snön är blöt och snödrivorna på vår lilla tomt har växt sig skyhöga för att vi inte har nån annanstans att lägga all snö... Men, den dagen den sorgen.
Barn + snö = sant! För nåt år sedan bodde vi mitt i centrala Oslo. Backen ner till vägen från vår gård blev riktigt hal väldigt ofta. En dag gick vi precis bakom en pappa och en liten treårig kille. De gick väldigt långsamt mot backen och treåringen frågade sin pappa "Er det glatt pappa?" (glatt = halt). "Jada det kan sikkert være litt glatt, men hvis vi går forsiktig så går det sikkert fint" sa pappan. (Som inte fattade nånting.) "Kan jeg skli?" frågade killen (skli = halka eller glida på isen). "Ja, men hvis du går forsiktig så går det sikker fint" upprepade pappan som fortfarande inte fattade nånting. "Nei" sa den lille killen lätt uppgivet. "Jeg vil skli. Jeg vil skli på rompa mi!". Han frågade inte, som en vuxen skulle gjort, för att kunna förbereda sig på en möjlig vurpa. I stället kollade han möjligheten till att åka kana på isen!
På väg hem från sta'n i kväll fick vi erfara det som de flesta bussbolag i våra nordliga stråk varje år verkar lyckas förtränga. Snö + minusgrader = halt. Väderleksrapport i fyra dagar som säger "det blir massor av snö torsdag-fredag" = vidta åtgärder. Men nehej då. Varför plocka fram snökedjorna till bussen innan alla bussarna har fastnat i backen upp från busstorget på bryggan? Varför strö med grus i backen innan bussarna kommer fullastade med blåfrusna själar? Efter att ha suttit i bussen i 45 minuter i samma backe, och sett bussen framför åka rutscbana från vänster till höger, så fick jag en idé om vad som kunde förklara fenomenet. Busschaufförerna har kanske förbjudit bussbolagen att vintersäkra busstrafiken. Kanske har de sagt att nej, strö inte backen. Och ta för all del inte fram snökedjorna. "Jeg vil skli!"
* Norrländskt uttryck för gigantiska snöflingor som faller vackert och långsamt och snabbt ger stor volym av snö.
Barn + snö = sant! För nåt år sedan bodde vi mitt i centrala Oslo. Backen ner till vägen från vår gård blev riktigt hal väldigt ofta. En dag gick vi precis bakom en pappa och en liten treårig kille. De gick väldigt långsamt mot backen och treåringen frågade sin pappa "Er det glatt pappa?" (glatt = halt). "Jada det kan sikkert være litt glatt, men hvis vi går forsiktig så går det sikkert fint" sa pappan. (Som inte fattade nånting.) "Kan jeg skli?" frågade killen (skli = halka eller glida på isen). "Ja, men hvis du går forsiktig så går det sikker fint" upprepade pappan som fortfarande inte fattade nånting. "Nei" sa den lille killen lätt uppgivet. "Jeg vil skli. Jeg vil skli på rompa mi!". Han frågade inte, som en vuxen skulle gjort, för att kunna förbereda sig på en möjlig vurpa. I stället kollade han möjligheten till att åka kana på isen!
På väg hem från sta'n i kväll fick vi erfara det som de flesta bussbolag i våra nordliga stråk varje år verkar lyckas förtränga. Snö + minusgrader = halt. Väderleksrapport i fyra dagar som säger "det blir massor av snö torsdag-fredag" = vidta åtgärder. Men nehej då. Varför plocka fram snökedjorna till bussen innan alla bussarna har fastnat i backen upp från busstorget på bryggan? Varför strö med grus i backen innan bussarna kommer fullastade med blåfrusna själar? Efter att ha suttit i bussen i 45 minuter i samma backe, och sett bussen framför åka rutscbana från vänster till höger, så fick jag en idé om vad som kunde förklara fenomenet. Busschaufförerna har kanske förbjudit bussbolagen att vintersäkra busstrafiken. Kanske har de sagt att nej, strö inte backen. Och ta för all del inte fram snökedjorna. "Jeg vil skli!"
* Norrländskt uttryck för gigantiska snöflingor som faller vackert och långsamt och snabbt ger stor volym av snö.
17 januari 2006
Premiärnerver
Har funderat ett tag på det här. Att ha en blogg alltså. Ett ställe att vara lite kreativ. Skriva av sig all berättarglädje liksom. Lite som att skriva krönikor för nåt glansigt magasin, bara lite mindre glamoröst och prestigefyllt och därför helt utan prestationsångest.
Ha!
Har just skapat mitt livs första blogg och ska nu försöka skriva mitt livs allra första "posting", som det verkar heta på bloggspråket när man skriver nya grejer. Och så blir jag nervös, får nästan rampfeber faktiskt. Kommer inte på något att skriva om överhuvudtaget. Därav titeln på mitt allra första inlägg här på bloggen - Premiärnerver. Känns lite högtidligt att första gången trycka på knappen och "Publish Post" - tror jag gör det med en gång...
Ha!
Har just skapat mitt livs första blogg och ska nu försöka skriva mitt livs allra första "posting", som det verkar heta på bloggspråket när man skriver nya grejer. Och så blir jag nervös, får nästan rampfeber faktiskt. Kommer inte på något att skriva om överhuvudtaget. Därav titeln på mitt allra första inlägg här på bloggen - Premiärnerver. Känns lite högtidligt att första gången trycka på knappen och "Publish Post" - tror jag gör det med en gång...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
