Sandalskandal och andra shoppingbetraktelser

Jag gillar att shoppa. Inte så mycket att det överskuggar allt annat. Ej heller så intensivt att jag offrar både tid och pengar jag inte har på att shoppa för sakens skull. Nej, ibland är det rätt kul att bara kolla runt och prova, utan att köpa. Mitt stora intresse för skobutiker grundar sig bland annat på att skor är så lätta att prova. Därmed kan man prova många par utan att nödvändigtvis ha tänkt köpa dem... Till skillnad från byxor som är SÅ jobbigt att prova att man inte gärna gör det bara för att testa om de sitter fint.

Hursomhelst, jag gillar att shoppa när tillfälle ges. Och jag erkänner villigt att jag kan bli lättare euforisk i nån timme efter att ha hittat ett särskilt plagg eller ett par skor. Speciellt om det rör sig om nåt dyrt jag köpt billigt på rea. Euforin går dock ofta över och plagget/skorna blir en del av garderobens välanvända "bas". Men så finns det de där inköpen som liksom gör en euforisk nästan varje gång man öppnar garderoben.

En sådan sak är en randig slipover i milda färger, av äkta kashmir, som jag köpte på 70 % rea i en dyr butik Köpenhamn i januari. Den är mjuk som silke och har förgyllt och värmt många dagar i vinter.

På skofronten glömmer jag aldrig euforin i London i fjol när jag lyckades leta mig fram till en skobutik på Carnaby street som jag visste hade legat där sist jag var i London. Min kollega och jag fick till en timmes shopping i city efter dagens konfererande och jag hade 15. minuter på mig att själv hitta Carnaby street, och skoaffären. Trodde knappt det var sant när gatan, och skobutiken, låg på den plats jag trodde. Och där, inne i butiken, stod de stövlarna i ljust skinn i precis rätt nyans. (Typ Frye-boots.) På rea! Röd om kinderna med en skopåse i handen rusade jag tillbaka till min kollega som var fast i en annan butik. De stövlarna fick jag med mig till Norge lite före trenden tog helt fart och jag tror jag använde dem nästan varendaste dag i fjol vinter. (De ser ut därefter.)

Den gången i London för flera år sedan fifflade jag mig också till en egen liten shoppingstund under en stadstur med mina kollegor, och jag minns att jag sprang genom halva stan för att hinna köpa de där svarta bootsen som jag sett i skyltfönstret på väg hem från en restaurant kvällen innan. Var svettig, lycklig och försenad när jag mötte mina kollegor igen. Men bootsen hade jag med mig. Att de sedan var nästan för små och egentligen inte satt så bekvämt hindrade mig inte från att älska dem intensivt i flera år.

Men man behöver inte resa ut i Europa för att hitta favoriter. På den lokala julmarknaden för ett par år sedan hittade jag den hemstickade schalen i fin och tunn ull. Till en billig penning. Den är nästan chockcerise i färgen, med en virkad blomma i samma färg. Perfekt att ha på sig till favoritfärgen svart när man vill hålla sig lite extra varm och färgglad (och man inte vill använda favoritslipovern ännu en dag).

Så är det då inte alltid man gör de där fynden. Jag har alltid varit hyfsat säker på vad jag gillar och inte gillar i klädväg. Ångrar sällan inköp. Men några gånger slår min "passar denna till mig och mina behov"-radar helt fel. Har några exempel på detta i min garderob, och lika euforisk som vissa grejer gör mig, lika irriterad blir jag av dessa felköp. Så otroligt onödigt.

Ett av dessa felköp har jag på mig just nu. (För att jag hittade dem i garderoben och måste prova.) Det är ett par vita remsandaler med kilklack och är själva upphovet till detta inlägg. Riktigt trendiga i fjol. Men jag som inte ens gillar kilklack borde ha anat oråd redan i butiken. Och om man dessutom har lättare skräck för att visa sina bara fötter i allt för avslöjande skor ska man kanske inte köpa sandaler med 5 mm tunna remmar som enda sammanhållande länk... Även de mest solbrända fötter ser blekfisiga ut i dessa skor. Jag lovar.

Till mitt försvar försöker jag tänka att jag köpte sandalerna till en speciell kjol, som krävde höga klackar, till ett bröllop jag skulle på i fjol sommar. Och kilklack lät enklare att gå på än stiletter på ett skärgårdsbröllop. Problemet var att jag ändrade outfit innan bröllopet och då passade inte skorna. Dessutom hade det aldrig gått att gå med dem på skärgårdsklippor eftersom de är fantastiskt obekväma. Århundradets felköp. Har använt dem EN gång, i ca 40 min., när jag var på en vigsel här i närområdet och använde nämnda kjol. Till saken hör att jag åkte bil hela vägen fram till kyrkan och gick max 50 steg i dem. Dyra steg.

Ett annat felköp, som jag aldrig använt, är en slags virkad vit miniponcho som jag köpte tillsammans med en klänning i fjol. Bad idea.

Till sist det sorgligaste misstaget av alla. Var minsann en av de lyckliga som kom över lite Stella McCartney-plagg på H&M i höstas. Hittade ett par snygga kostymbyxor med slag. Varningsblinkers redan där. Men jag var optimist. Jag svettades i två dagar i höstas och lyckades göra nya slag i bättre benlängd. Problemet var att slagen blev alltför breda och byxorna aningens aningens för korta. De sitter som en smäck upptill, men jag måste sy om dem för att slagen inte ska se helt idiotiska ut. Detta har jag lyckats skjuta upp hela vintern. Får dåligt samvete varje gång jag ser dem hänga där i garderoben.

Men, sådana felköp kan faktiskt ändras på (tror jag). Imorgon ska det ske. Jag ska ta ett djupt andetag och sy om slagen. Borde kanske gå och lägga mig redan nu för att samla kraft...