"Vår, tralala, vår..."

OK. Jag är officiellt urless på all snö som täcker hela vår (lilla) tomt. Detta trots att det faktiskt är sol och töväder just nu. Vet att jag lyriskt beskrev den första snön och hur jag glatt skottade i januari. Det var då det... Senast i måndags måste jag fram med skoveln. Och det var inte direkt nån romantisk vinterdröm, bara en hal trapp och seg blötsnö.

När jag pluggade en gång för ganska länge sen gjorde vi ett radioprogram om våren som var på väg. Vi hade blivit tilldelade uppdraget ofrivilligt och som de något självhögtidliga studenter vi var tyckte vi att det var otroligt förutsägbart och klichéartat att göra just ett program om våren.

Sagt och gjort - vi bestämde oss för att inte göra ett klichéprogram, utan ett med en ironisk touch. Ett slags revolt mot det trista upplägget. Följdaktligen mosade vi totalt det fina temat "Våren". Bl.a. med nyskriven text och ljudeffekter till fina vårdikten ("Ja visst gör det ont"), ett bryskt tema om barn som ramlade i gruset på vårens första cykeltur och så gjorde vi narr av GB:s sju nya glassorter. För att göra det hela ännu mer ironiskt anlitades gruppens mest väna och oskyldiga röst (läs min) till att vara speaker så att det skulle krascha riktigt ordentligt med det något brutala temat.

Stolta över resultatet, lätt fnissiga, och rätt säkra på att nu hade vi nog chockat lärarna gick vi till presentationen. Och möttes med klang o jubel och OJ vad trevligt med studenter som kan göra nåt så originellt och trevligt... Så mycket för den revolten!

I arkivet på universitetet fanns ett gäng gamla skivor. Arbetsgruppens musikexpert valde ut temat till programmet. Den hade vi aldrig hört förut. Låten hette "Vår", var lite lagom komisk och konstig i våra öron och fick inleda ovan nämnda radioprogram. Texten går helt enkelt "Vår tralala vår tralala vår tralala vår, i år". Jag visste aldrig vilka som gjort låten och hörde den aldrig igen efter den där våren...

...Inte förrän jag, ca 10 år senare sitter i en bil på väg till en fottur i norska fjällen. På CD-spelaren strömmar det plötsligt ut välbekanta strofer Vår tralala vår... "Åh!", utbrast jag. "Den här låten känner jag igen. Vad är det här?" Varpå de övriga i bilen (alla norrmän) utbrister "Ja det är klart. Det är ju De Lillos." "Jaha", säger jag. "Vilka är det då?" (Relativt nyinflyttad i Norge hade jag inte direkt helkoll på norskt musikliv utöver Aha och Bobbysocks...) Det visar sig att låten tillhör ett norskt kultband som fortfarande håller på, och har ett helt liv av låtar bakom sig. Tjoho!

Inte visste vi att det var en norsk låt vi hade som tema i radioprogrammet. (Textraden "vår, tralala, vår", kunde liksom lika gärna ha varit svensk.) Och föga visste jag att den skulle dyka upp i en CD-spelare nära mig, 10 år senare, på fullaste allvar!

Vår nu, tack!

Madaskus, kom in och ät!

Från det att jag var ca tre år tills jag var sju, bodde vår familj i ett orange (brandgult*) flervåningshus i en ganska trist "förort" till Sundsvall. Det kan diskuteras om Sundsvall har några egentliga förorter. Men flera, bredvid varandra placerade, flervåningshus med fasader av brandgul plåt, tror jag kan defineras som förort i Sundsvall... I folkmun gick denna samling av hus under benämningen "gulhusena".

Vi led absolut inte någon nöd av att bo i gulhusena. När vi flyttade dit från Stockholm var husen nybyggda och de flesta nyinflyttade var barnfamiljer som oss, i väntan på ett radhus eller nåt. Mot slutet av de fyra år vi bodde där så blev emellertid förfallet av området allt mer markant. Antalet bränder i källarkontoren ökade lika fort som frekvensen på underhåll av trappuppgångar och hissar minskade. Och antalet stillsamma små familjer blev färre och de s.k. stökiga hyresgästerna blev fler.

Men, under större delen av tiden så var barnfamiljerna flest.

När man bor i ett stort flerfamiljshus blir det för omständligt för mamman att gå ut på gården för att säga till om att det är dags för middag. (Ja, det var nog ALLTID mammorna vill jag minnas...) Alltså klev mammorna helt resolut ut på balkongen och skrek "-Barnets namn-, kom in och ääät!!!" Detta var en klassisk replik, som i alla fall i min barndom var den obligatoriska testen av nyupptäckta eller komiska namn. Om man t.ex. hörde om en som hette nåt så ovanligt som Hubertus, så testade man "Hubertus, kom in och ät!" Och så fnissade man hejdlöst efteråt om det lät roligt. Och det gjorde det nästan alltid...

Efter att vi flyttat til radhus i en stilla sovstad på andra sidan stan, kan jag inte påminna mig att jag hörde en endaste mamma som larmade om middag på just det där viset. Men det hindrade inte alla ungarna från att använda repliken det som det stora namntestet. Antingen berodde det på inflytande från inflyttade "förortsungar" som mig. Eller så bodde det nedärvda minnen av en delvis hemmavarande förortsmamma, på en balkong, i oss alla.

* I Sundsvall på 70-talet sa man "brandgul" om färgen orange. (Det gör man kanske fortfarande, jag är lite osäker.)

IQ, kan räkna upp till hundra

Det har på den senaste tiden blivit populärt med IQ-tester i TV-program, tidningar och på nätet. I alla fall här i Norge. Och då menar jag inte såna korta "Testa dig själv" med 10 frågor i tidningen, utan låånga IQ-tester med hundratalet frågor. Bl.a. i ett TV-program "Den stora IQ-testen" där man kunde testa sig via TV, eller direkt på nätet.

Och med en eller annan Mensa-medlem i det superpopulära nördfotbollsprogrammet "Heja Tufte" (tror den svenska motsvarigheten är FCZ), som gick i höstas, så har mycket högt IQ hamnat på meritlistan även för "såpakändisar".

Senast igår kväll såg jag en talkshow där de två programledarna båda genomgått Mensas IQ-test i en intern duell om högst IQ. Den ene, som hade 104 i IQ, fick storstryk av den andre som hade 120. Inte så pjåkigt.

Gränsen för att komma med i Mensa är IQ på 132. Enligt Mensa gäller det statistiskt sett ca 2 % av hela befolkningen.

Såg en trailer för ett nytt norsk såpaprogram, "Prinsessen og professoren", såklart baserat på ett amerikanskt koncept. Temat är "skönheter" (som enligt konceptet per definition är lite dumma?) som dejtar "nördar" (som per definition skall vara lite mer smarta?).

Och, som sagt. Högt IQ har blivit en del av även såpakändisarnas CV. Det verkar som om det inte bara gäller "Heja Tufte". I trailern för "Prinsessen og professoren" så berättar en av "prinsessorna" att hon aldrig IQ-testat sig, men att eftersom Einstein hade 180 i IQ, så hade väl hon hon kanske 150 då. Inte för att jag på något vis tror att "beauty-quuens" är dumma eller så. Men 150 i IQ? Visst serru...