Misslyckad stagediving...

En av de stora "snackisarna" i kvällstidningar och i talkshows i Norge har den sista tiden varit ett ganska misslyckat försök på "stagediving" på en konsert i stora Oslo Spektrum före jul. En av de hottaste nya soul-tjejerna blev lite "carried away", och kastade sig impulsivt rätt ut i det hon trodde var ett mjukt och följsamt folkhav. Problemet var att det fanns inget följsamt folkhav framför scenen... I stället plumsade hon rakt ner, lite lätt flaxande, och landade hårt på betonggolvet. Aj. Det hela filmades naturligtvis av nån amatörfilmare med digitalkamera, så klippet har gått ganska många varv i TV-rutan vid det här laget. Ganska skojigt såg det ut. Med min humor faktiskt väldigt skojigt. I alla fall när hon själv också fnissande berättat om händelsen i diverse TV-program. Det gör ju ens eget fnissande lite mer legitimt. Ett misslyckat stage dive kan ju annars vara en ganska pinsam, kanske till och med patetisk, händelse för artisten. Stagediving utförs ju oftast som et slags total bekräftelse på att "jag är cool, publiken älskar mig, I'm on top of the world!", liksom. Då ingår inte ett mindre coolt pladask i planen. Men jag tror att Mira, som hon heter, gjorde det enda rätta. Genom att själv fnissa åt sin blunder så blev den faktiskt allt annat än patetisk. Hon berättade i en intervju att hon fick en total fnissattack medan hon låg där med knäsmärtor på betonggolvet och bara inte kunde sluta skratta. Respekt!

Jag har aldrig stagedivat. En delförklaring till det är nog att jag aldrig haft chansen. Om man nu bortser från det så är risken i vilket fall rätt stor att jag hade råkat ut ungefär för samma sak som Mira. Jag har ju trots allt gjort mina egna erfarenheter av "diving" o dålig kroppskontroll... Var på konferans i Trondheim med mina kollegor. Vi promenerade in mot stan och hade just passerat en gångbro. Plötsligt, i ett ouppmärksamt ögonblick, tog jag ett litet steg utanför asfaltkanten och kände hur jag bara försvann ner för en slänt. Det räckte liksom inte med att jag snubblade. Jag rullade verkligen nedåt medan mina prylar skramlade ur handväskan. Jordigt var det också. Mina kollegor som plötsligt bara sett mig försvinna ur sin åsyn blev förstås förskräckta, så där som man blir, medan jag drabbades av total skrattkramp. När de, nu försiktigt fnissande, började plocka upp min mobil, visitkort, plånbok etc. som låg utspridda i slänten vred jag mig fortfarande av skratt. Vi började gå mot stan igen. Min ena kollega, som uppenbarligen delar humor med mig och Mira, hade nu också börjat fnissa rätt rejält. Efter ett snabbt klädbyte på hotellet (jord på jeansen) gjorde vi stan osäker. Bokstavligt talat. För i mitt huvud spelades gång på gång denna otroligt komiska händelse upp och jag kunde liksom föreställa mig hur kul det måste ha sett ut. Så, i ett ouppmärksamt ögonblick, lyckades jag riva ner två skyltdockor i en klädbutik. Skyltdockorna gick liksom av på mitten... Då dog vi nästan av skrattkramp. Vi kastade oss ut ur butiken med ett halvkvävt "ursäkta" och hörde bakom oss hur de artiga expediterna frustade av skratt när vi hade kommit oss ut ur butiken.

Ja, så om jag nu mot förmodan nån gång fick chansen att stå framför det jag trodde var en entusiastisk omfångsrik publik i ett mörkt Oslo Spektrum. Så skulle jag motstå impulsen...

(En parentes i sammanhanget är att min andre kollega skrattade så mycket när han fick höra om skyltdockfadäsen att han glömde sin väska med flygbiljetten och mobilen på hotellet och kom på det först när vi satt på flygbussen... :-))