Tutta & Rolf

Jag skrattar rätt mycket. Kanske är jag till och med över genomsnittet fnissig och lättskrattad? Det är i så fall en tillgång anser jag, oftast. Har genom åren brustit ut i x antal okontrollerade skratt vid mer eller mindre lämpliga tillfällen. Det är väl vid de där mindre lämpliga tillfällena som jag möjligen inte tyckt det varit en tillgång att ha lätt till skratt...

När jag var tonåring var närheten till fniss än mer tydlig än i dag. Ofta vid de mest olämpliga tillfällen. Minns t.ex. hur en kompis och jag upptäckte en "karikatyr" av en gymnasielärare, ritad av en talangfull elev på en bänk i klassrummet. En pricksäker karikatyr av samma gymnasielärardam som stod framme och pratade engelska glatt vid katedern. Vi frustade av skratt, trots idoga försök att låta bli. Läraren blev väldigt nyfiken på vad vi skrattade åt. Och med skräck för att hon skulle se bilden, och tro att nån av oss hade ritat den, kastade vi oss över bänken för att dölja teckningen. Och så skrattade vi ännu mer i skräckblandad förtjusning över den komiska situationen. Minns inte riktigt om vi lyckades stoppa skrattet. Tror kanske vi gjorde det efter att hon, vänligt men bestämt, hotat med att kasta ut oss ur klassrummet. (Vi kunde ju inte gärna gå ut. Då skulle hon ju kunna se teckningen...)

Med åren har jag väl något bättrat på förmågan att behärska mig mot ohämmat skratt i fel situationer. (Vågar dock inte lova att det aldrig händer igen...) Det riktigt ohämmade skrattet karaktäriseras mest av några gyllene tillfällen per år då skrattet bara tar över. Det kluckar och krampar nästan i magen och man får varken luft eller fram ett vettigt ljud. Som vuxen kan jag nog tycka att dessa skrattfester kommer alltför sällan, trots frekventa skratt i vardagen. Det där förlösande skrattet som gör allt annat oväsentligt är ju så härligt befriande, och kanske just för att det inte händer så ofta? Hur som helst, det är härligt när det inträffar. Ett exempel har jag redan bloggat om. Det inträffade i Trondheim i fjol.

Här följer ett par andra exempel:

Jag o två kompisar förberedde ett inslag till en möhippa för en massa år sedan. Vi gjorde om några låtar, bytte ut all text mot den blivande brudens namn och så sjöng vi in låtarna på band. På varje låt fixade vi inspelningen till dubbel hastighet. Hur kul kan det vara att höra sina egna röster sjunga textmanipulerade versioner av "Hooked on a feeling" och "YMCA" i dubbel hastighet med pipig ton undrar kanske du? Väldigt kul är svaret. Ett aldrig överskattat skrattpiller. Vi skrattade så vi grät. Klarade knappt att genomföra inspelningen. En dyster vardag rekommenderar jag dubbel hastighet på inspelat ljud som medicin. Lovar att det funkar!

Senast i sommar delade jag en liknande skrattkramp med mamma och min systerdotter på landet. (Mamma är förresten skrattkrampens mästare! :-)) Mina föräldrar har några bekanta här i Norge. Damen ifråga heter Tutta. (Inte världens vanligaste namn.) De skickade ett vykort i sommar och medan vi tre stod i köket undrade systerdottern vad Tuttas man heter. Jag, som aldrig träffat paret, utbrister blixtsnabbt "Rolf"! "Nej", sa mamma o började skratta. "Det heter han väl inte alls det." Det visade sig att "Rolf" egentligen heter nåt helt annat och att jag på ren reflex, som nån annan besserwisser, fantiserat ihop i huvudet att han hette just Rolf... (Kanske inspirerad av den enda andra Tutta jag känner till - svartvitfilmskådisen Tutta Rolf? "Tutta & Rolf" liksom...) Detta triggade en sällan skådad skrattattack i köket. Så otroligt dumt, och så väldigt komiskt. Jag skrattade nog mest. Men skratt smittar och till slut hade vi skrattkramp hela gänget. Så försökte vi förklara för pappa och min man vad som orsakade såna skrattsalvor... De fattade inte riktigt det superroliga med historien.

Och just nu tänker jag på att det gör kanske inte du heller? :-)