Oavsett om man ser på skid-VM, friidrottsevenemang, eller som nu fotbolls-VM, är det intressant att jämföra sportkommentatorerna på norsk respektive svensk TV. I vårt hushåll växlar vi ganska friskt mellan kanalerna när det är sport. Om Sverige leder är det SVT/TV4 som gäller. När det vankas nordisk kombination, skidhoppning eller om Norge är på väg att ta hem skidstafetten i VM för n:te gången blir det NRK.
Den svenska kommentatorskolan handlar väl om att med behärskat lugn se till att få med alla detaljer och taktiska grepp som matchen eller loppet innebär. Och bakgrundsfakta på åkare/spelare/löpare. Så kanske man kan kosta på sig ett litet "Ja!" när Sverige vinner. Eller ett "Neeej...." när det går sämre.
I Norge är stafetten i skid-VM 2003 med Jörgen Brinks berömda vägg en klassiker. Där sitter Jakob Hård och kommenterar, och när Brink möter väggen och Alsgaard till sist pressar sig förbi skriker Jakob Hård inte högt. Han flåsar inte hurtiga uppmaningar till Brink om att komma igen! Nej, han väser... "Nej". Så blir det tyst en stund. Oerhört komiskt i norska öron. Mer förståeligt i svenska öron, kanske. Med tanke på de bestörta reaktionerna, inte minst från sportkommentatorkollegor, på den svenska kommentatorn som skrek som besatt när Sverige tog OS-guld i K2 i kanot 2004, kan man ju inte annat än se en förväntad trend. Sportkommentatorer i Sverige förenen eder i en dämpad, profesionell attityd, annars...
I Norge däremot är det tvärtom. Kommentatorerna har sin egen stil, de flesta skriker gärna mest hela tiden. Faktiskt så mycket att man inte alltid kan skilja på riktigt heta situationer och halvljumma... Det är ganska förväntat att så skall vara. Och just fotbollskommentatorer är nästan värst av alla. Nu ser jag inte så mycket på fotboll, men har under pågående VM inte kunnat undgå att höra SKRIKEN innan det blir mål, när det kunde blivit frispark, när det nästan blev hörna. Och, förstås, inte minst när det blir mååååål. För vilket som helst lag. Vi skall inte tala om när det, nån enstaka gång i ett annat VM, blivit mål för Norge. Då har kommentatorerna gått fullständigt bananas. Och när Alsgaard susade förbi Brink i stafettbacken spräckte de norska skidkommentator-gubbarna nästan ljudvallen. Och efteråt spelades repris av den behärskade svenska kommentaren på repeat...
Här följer en kommentar till vår stundande semester:
Svensk version: "Ja, vi har ju fyra årstider här i Sverige. Det betyder att vi nu har kommit fram till det vi kallar sommar. Vår norska respektive svenska deltagare har båda jobbat hårt i barmarksträning för att förbereda sig för detta evenemang. Nu får vi se hur det går här när de skall ut på semester. Har de lyckats pricka semesterformen? Det handlar alltså om att komma sig ut bäst förberedd på altanten den första semesterdagen. Spännande."
Lördag morgon: "Jaha, men det var ju trevligt för Sverige och Norge. Solen lyser. Perfekta förutsättningar. Och där börjar det. Norge kommer ut på altanen denna första semesterdag i badbyxor. Sverige ser ut att fortfarande har fleecetröjan på. Det betyder nog, om mina beräkningar stämmer, att Norge har vunnit. Nej..."
Norsk version: "Det är NU DET GÄLLER. Sommar, sol, värme. Skall det bli Sverige eller Norge som tar hem vinsten i dag? Det gäller att komma sig UT på altanten mest väl förberedd på SEMESTER.
Lördag morgon: "Se vilket väder! Det är helt formidabelt spännande. Alla förutsättningar är på plats. Alldeles strax kommer de att komma ut. Och VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Sverige kommer ut i Fleece-tröja, Norge har badbyxor på. NORGE TAR HEM KAMPEN!!! Jaaaaaaa!!! Göran Persson, Carola Häggqvist, Lill-Babs ser ni detta? Norge har slagit Sverige i semesterkampen!!!"
Min kommentar: "Semester. Trevligt!"
01 juli 2006
24 maj 2006
Buss- och båtegoisterna
Är drabbad av strejk.
Den kollektiva färjetrafiken jag varje dag använder för att komma fågelvägen till jobbet i stället för att köra 5 mil har tagit tvärstopp. Inte en endaste båt går det till Oslo. Bussen till båten går som vanligt, men båten går inte!
Detta har fört till stort missnöje här i området. Och visst, man blir irriterad över att kajka runt halva länet med bil och buss. Men det får ju finnas gränser för konspirationsteorierna bland de strejkdrabbade. Hört på båten, när strejken var varslad:
- Alltid skall just de här båtarna drabbas! (Till saken hör att det var 13 år sedan föregående strejk.)
- Det här är en lyxstrejk. Har du hört att matroserna på den här båten tjänar 400 000 kr per år? (Till saken hör att det är inte matroserna som strejkar, men befälhavarna på båten, och inte ens de tjänar 400 000 kr per år. Vilket man vet om man läst en endaste en av de x antal artiklar som skrivits om om strejken.)
- Ska det vara så svårt att köra en båt som den här då? (Tja, försök själv då!)
Jag ger mig sjutton på att konspirationsmänniskorna är de samma som är med i "kampanjgruppen för bättre färjeanslutningar i framtiden" som sänt in förslag med krav på de nya båtarna som planeras, men som lade till "Reserverade platser till bridgespelare" som sista punkt. Formeln för hur man gör ett seriöst förslag oseriöst genom en enda mening.... Nu skulle det liksom inte räcka med ilskna blickar från bridgebrigaden om man råkat sätta sig på "deras" platser. Nej, nu skulle det liksom fästas plaketter med "Endast för bridgespelare" på vissa plaster med bord. Båtegoister!
Eftersom jag är strejkdrabbad åker jag buss lite längre än vanligt just nu. Och jag frågar mig ofta på bussen hur det är möjligt för en del människor att totalt ignorera det faktum att bussen är proppfull. Hur man kan med att sitta ytterst på sätet och därmed blockera två säten när folk står och trängs i gången är för mig en gåta. Och då menar jag inte folk som en enstaka gång har världens största väska och därför upptar två säten för att inte blockera halva bussen. Det kan hända alla. Nej, jag menar bussegoisterna som bara totalignorerar andra busspassagerare.
Kanske vi hederliga båt-/busspassagerare som försöker ta hänsyn till andra borde gå i strejk! Fast vad skulle det hjälpa? Då blev det ju bara mer plats till egoisterna...
Den kollektiva färjetrafiken jag varje dag använder för att komma fågelvägen till jobbet i stället för att köra 5 mil har tagit tvärstopp. Inte en endaste båt går det till Oslo. Bussen till båten går som vanligt, men båten går inte!
Detta har fört till stort missnöje här i området. Och visst, man blir irriterad över att kajka runt halva länet med bil och buss. Men det får ju finnas gränser för konspirationsteorierna bland de strejkdrabbade. Hört på båten, när strejken var varslad:
- Alltid skall just de här båtarna drabbas! (Till saken hör att det var 13 år sedan föregående strejk.)
- Det här är en lyxstrejk. Har du hört att matroserna på den här båten tjänar 400 000 kr per år? (Till saken hör att det är inte matroserna som strejkar, men befälhavarna på båten, och inte ens de tjänar 400 000 kr per år. Vilket man vet om man läst en endaste en av de x antal artiklar som skrivits om om strejken.)
- Ska det vara så svårt att köra en båt som den här då? (Tja, försök själv då!)
Jag ger mig sjutton på att konspirationsmänniskorna är de samma som är med i "kampanjgruppen för bättre färjeanslutningar i framtiden" som sänt in förslag med krav på de nya båtarna som planeras, men som lade till "Reserverade platser till bridgespelare" som sista punkt. Formeln för hur man gör ett seriöst förslag oseriöst genom en enda mening.... Nu skulle det liksom inte räcka med ilskna blickar från bridgebrigaden om man råkat sätta sig på "deras" platser. Nej, nu skulle det liksom fästas plaketter med "Endast för bridgespelare" på vissa plaster med bord. Båtegoister!
Eftersom jag är strejkdrabbad åker jag buss lite längre än vanligt just nu. Och jag frågar mig ofta på bussen hur det är möjligt för en del människor att totalt ignorera det faktum att bussen är proppfull. Hur man kan med att sitta ytterst på sätet och därmed blockera två säten när folk står och trängs i gången är för mig en gåta. Och då menar jag inte folk som en enstaka gång har världens största väska och därför upptar två säten för att inte blockera halva bussen. Det kan hända alla. Nej, jag menar bussegoisterna som bara totalignorerar andra busspassagerare.
Kanske vi hederliga båt-/busspassagerare som försöker ta hänsyn till andra borde gå i strejk! Fast vad skulle det hjälpa? Då blev det ju bara mer plats till egoisterna...
15 maj 2006
Se upp för trubafuren!
Åkte en påsk för ett par år sedan till semesterklassikern Kanarieöarna. Har varit i "Syden"* förut, och efteråt, men aldrig har jag varit med om ett så kommersiellt och väldigt lite charmigt ställe som Puerto Rico på Gran Canaria... Om man är ute efter en genuint spansk semesterupplevelse, önskar slippa tröttsamma Time Share-försäljare och helst slipper intaga sin middag i ett miserabelt köpcenter bör man rikta kosan någon annanstans. Vilket jag följdaktligen har för avsikt att alltid göra hädanefter.
Jag och mannen är av typen charterturister som försöker låta bli att vara charterturister... Alltså skippar vi som oftast välkomstträffen med tillhörande drink, åker på minimalt med bussturer med charterbolaget och undgår helst ev. grisfester, grillaftnar etc. tillsammans med "gruppen". På Gran Canaria gjorde vi ett undantag och deltog i välkomstträffen. Blev en ganska underhållande tillställning trots allt. Värden varnade oss, faktiskt, för det hemska köpcentret och sa att "dit skulle man nog bara gå om man mot förmodan var på jakt efter en töntig T-shirt med Gran Canaria-tryck på..." varpå en av gästerna reste sig och tågade ut från välkomstträffen iklädd sin nyinköpta T-shirt med Gran Canaria-tryck...
Hotellet var det egentligen inget fel på. Men som så många hotell i "Syden" så hade de försökt anpassa sig till den stora skandinaviska gästskaran. För oss skandinaver som gärna i alla fall vill låtsas vara på utlandssemester faller det inte alltid i god jord. Men jag misstänker att många gäster gillar upplägget med svenska menyer, svensktalande servitörer och svensk text på affischerna. Eller ja, "svensk text" är väl kanske att ta i ibland när tangentbord, stavningsprogram och stress inte riktigt arbetar i affischmakarens favör. Denna affisch för kvällens visafton med egna "trubafuren Nyklas" hittade vi vid hissen på hotellet:
Vi hade säkert fått oss många goda "skatt" på barbecue-aftonen, men vi skippade den. Faktiskt.
* I Norge har man det fantastiska begreppet "Syden" som samlingsnamn för alla solsemesterresmål. Det är väldigt praktiskt och passar till såväl Spanien som Grekland och Thailand. (Även om de som åker till Thailand brukar vara noga med att påpeka att de skall åka just dit.)
21 april 2006
Sandalskandal och andra shoppingbetraktelser
Jag gillar att shoppa. Inte så mycket att det överskuggar allt annat. Ej heller så intensivt att jag offrar både tid och pengar jag inte har på att shoppa för sakens skull. Nej, ibland är det rätt kul att bara kolla runt och prova, utan att köpa. Mitt stora intresse för skobutiker grundar sig bland annat på att skor är så lätta att prova. Därmed kan man prova många par utan att nödvändigtvis ha tänkt köpa dem... Till skillnad från byxor som är SÅ jobbigt att prova att man inte gärna gör det bara för att testa om de sitter fint.
Hursomhelst, jag gillar att shoppa när tillfälle ges. Och jag erkänner villigt att jag kan bli lättare euforisk i nån timme efter att ha hittat ett särskilt plagg eller ett par skor. Speciellt om det rör sig om nåt dyrt jag köpt billigt på rea. Euforin går dock ofta över och plagget/skorna blir en del av garderobens välanvända "bas". Men så finns det de där inköpen som liksom gör en euforisk nästan varje gång man öppnar garderoben.
En sådan sak är en randig slipover i milda färger, av äkta kashmir, som jag köpte på 70 % rea i en dyr butik Köpenhamn i januari. Den är mjuk som silke och har förgyllt och värmt många dagar i vinter.
På skofronten glömmer jag aldrig euforin i London i fjol när jag lyckades leta mig fram till en skobutik på Carnaby street som jag visste hade legat där sist jag var i London. Min kollega och jag fick till en timmes shopping i city efter dagens konfererande och jag hade 15. minuter på mig att själv hitta Carnaby street, och skoaffären. Trodde knappt det var sant när gatan, och skobutiken, låg på den plats jag trodde. Och där, inne i butiken, stod de stövlarna i ljust skinn i precis rätt nyans. (Typ Frye-boots.) På rea! Röd om kinderna med en skopåse i handen rusade jag tillbaka till min kollega som var fast i en annan butik. De stövlarna fick jag med mig till Norge lite före trenden tog helt fart och jag tror jag använde dem nästan varendaste dag i fjol vinter. (De ser ut därefter.)
Den gången i London för flera år sedan fifflade jag mig också till en egen liten shoppingstund under en stadstur med mina kollegor, och jag minns att jag sprang genom halva stan för att hinna köpa de där svarta bootsen som jag sett i skyltfönstret på väg hem från en restaurant kvällen innan. Var svettig, lycklig och försenad när jag mötte mina kollegor igen. Men bootsen hade jag med mig. Att de sedan var nästan för små och egentligen inte satt så bekvämt hindrade mig inte från att älska dem intensivt i flera år.
Men man behöver inte resa ut i Europa för att hitta favoriter. På den lokala julmarknaden för ett par år sedan hittade jag den hemstickade schalen i fin och tunn ull. Till en billig penning. Den är nästan chockcerise i färgen, med en virkad blomma i samma färg. Perfekt att ha på sig till favoritfärgen svart när man vill hålla sig lite extra varm och färgglad (och man inte vill använda favoritslipovern ännu en dag).
Så är det då inte alltid man gör de där fynden. Jag har alltid varit hyfsat säker på vad jag gillar och inte gillar i klädväg. Ångrar sällan inköp. Men några gånger slår min "passar denna till mig och mina behov"-radar helt fel. Har några exempel på detta i min garderob, och lika euforisk som vissa grejer gör mig, lika irriterad blir jag av dessa felköp. Så otroligt onödigt.
Ett av dessa felköp har jag på mig just nu. (För att jag hittade dem i garderoben och måste prova.) Det är ett par vita remsandaler med kilklack och är själva upphovet till detta inlägg. Riktigt trendiga i fjol. Men jag som inte ens gillar kilklack borde ha anat oråd redan i butiken. Och om man dessutom har lättare skräck för att visa sina bara fötter i allt för avslöjande skor ska man kanske inte köpa sandaler med 5 mm tunna remmar som enda sammanhållande länk... Även de mest solbrända fötter ser blekfisiga ut i dessa skor. Jag lovar.
Till mitt försvar försöker jag tänka att jag köpte sandalerna till en speciell kjol, som krävde höga klackar, till ett bröllop jag skulle på i fjol sommar. Och kilklack lät enklare att gå på än stiletter på ett skärgårdsbröllop. Problemet var att jag ändrade outfit innan bröllopet och då passade inte skorna. Dessutom hade det aldrig gått att gå med dem på skärgårdsklippor eftersom de är fantastiskt obekväma. Århundradets felköp. Har använt dem EN gång, i ca 40 min., när jag var på en vigsel här i närområdet och använde nämnda kjol. Till saken hör att jag åkte bil hela vägen fram till kyrkan och gick max 50 steg i dem. Dyra steg.
Ett annat felköp, som jag aldrig använt, är en slags virkad vit miniponcho som jag köpte tillsammans med en klänning i fjol. Bad idea.
Till sist det sorgligaste misstaget av alla. Var minsann en av de lyckliga som kom över lite Stella McCartney-plagg på H&M i höstas. Hittade ett par snygga kostymbyxor med slag. Varningsblinkers redan där. Men jag var optimist. Jag svettades i två dagar i höstas och lyckades göra nya slag i bättre benlängd. Problemet var att slagen blev alltför breda och byxorna aningens aningens för korta. De sitter som en smäck upptill, men jag måste sy om dem för att slagen inte ska se helt idiotiska ut. Detta har jag lyckats skjuta upp hela vintern. Får dåligt samvete varje gång jag ser dem hänga där i garderoben.
Men, sådana felköp kan faktiskt ändras på (tror jag). Imorgon ska det ske. Jag ska ta ett djupt andetag och sy om slagen. Borde kanske gå och lägga mig redan nu för att samla kraft...
Hursomhelst, jag gillar att shoppa när tillfälle ges. Och jag erkänner villigt att jag kan bli lättare euforisk i nån timme efter att ha hittat ett särskilt plagg eller ett par skor. Speciellt om det rör sig om nåt dyrt jag köpt billigt på rea. Euforin går dock ofta över och plagget/skorna blir en del av garderobens välanvända "bas". Men så finns det de där inköpen som liksom gör en euforisk nästan varje gång man öppnar garderoben.
En sådan sak är en randig slipover i milda färger, av äkta kashmir, som jag köpte på 70 % rea i en dyr butik Köpenhamn i januari. Den är mjuk som silke och har förgyllt och värmt många dagar i vinter.
På skofronten glömmer jag aldrig euforin i London i fjol när jag lyckades leta mig fram till en skobutik på Carnaby street som jag visste hade legat där sist jag var i London. Min kollega och jag fick till en timmes shopping i city efter dagens konfererande och jag hade 15. minuter på mig att själv hitta Carnaby street, och skoaffären. Trodde knappt det var sant när gatan, och skobutiken, låg på den plats jag trodde. Och där, inne i butiken, stod de stövlarna i ljust skinn i precis rätt nyans. (Typ Frye-boots.) På rea! Röd om kinderna med en skopåse i handen rusade jag tillbaka till min kollega som var fast i en annan butik. De stövlarna fick jag med mig till Norge lite före trenden tog helt fart och jag tror jag använde dem nästan varendaste dag i fjol vinter. (De ser ut därefter.)
Den gången i London för flera år sedan fifflade jag mig också till en egen liten shoppingstund under en stadstur med mina kollegor, och jag minns att jag sprang genom halva stan för att hinna köpa de där svarta bootsen som jag sett i skyltfönstret på väg hem från en restaurant kvällen innan. Var svettig, lycklig och försenad när jag mötte mina kollegor igen. Men bootsen hade jag med mig. Att de sedan var nästan för små och egentligen inte satt så bekvämt hindrade mig inte från att älska dem intensivt i flera år.
Men man behöver inte resa ut i Europa för att hitta favoriter. På den lokala julmarknaden för ett par år sedan hittade jag den hemstickade schalen i fin och tunn ull. Till en billig penning. Den är nästan chockcerise i färgen, med en virkad blomma i samma färg. Perfekt att ha på sig till favoritfärgen svart när man vill hålla sig lite extra varm och färgglad (och man inte vill använda favoritslipovern ännu en dag).
Så är det då inte alltid man gör de där fynden. Jag har alltid varit hyfsat säker på vad jag gillar och inte gillar i klädväg. Ångrar sällan inköp. Men några gånger slår min "passar denna till mig och mina behov"-radar helt fel. Har några exempel på detta i min garderob, och lika euforisk som vissa grejer gör mig, lika irriterad blir jag av dessa felköp. Så otroligt onödigt.
Ett av dessa felköp har jag på mig just nu. (För att jag hittade dem i garderoben och måste prova.) Det är ett par vita remsandaler med kilklack och är själva upphovet till detta inlägg. Riktigt trendiga i fjol. Men jag som inte ens gillar kilklack borde ha anat oråd redan i butiken. Och om man dessutom har lättare skräck för att visa sina bara fötter i allt för avslöjande skor ska man kanske inte köpa sandaler med 5 mm tunna remmar som enda sammanhållande länk... Även de mest solbrända fötter ser blekfisiga ut i dessa skor. Jag lovar.
Till mitt försvar försöker jag tänka att jag köpte sandalerna till en speciell kjol, som krävde höga klackar, till ett bröllop jag skulle på i fjol sommar. Och kilklack lät enklare att gå på än stiletter på ett skärgårdsbröllop. Problemet var att jag ändrade outfit innan bröllopet och då passade inte skorna. Dessutom hade det aldrig gått att gå med dem på skärgårdsklippor eftersom de är fantastiskt obekväma. Århundradets felköp. Har använt dem EN gång, i ca 40 min., när jag var på en vigsel här i närområdet och använde nämnda kjol. Till saken hör att jag åkte bil hela vägen fram till kyrkan och gick max 50 steg i dem. Dyra steg.
Ett annat felköp, som jag aldrig använt, är en slags virkad vit miniponcho som jag köpte tillsammans med en klänning i fjol. Bad idea.
Till sist det sorgligaste misstaget av alla. Var minsann en av de lyckliga som kom över lite Stella McCartney-plagg på H&M i höstas. Hittade ett par snygga kostymbyxor med slag. Varningsblinkers redan där. Men jag var optimist. Jag svettades i två dagar i höstas och lyckades göra nya slag i bättre benlängd. Problemet var att slagen blev alltför breda och byxorna aningens aningens för korta. De sitter som en smäck upptill, men jag måste sy om dem för att slagen inte ska se helt idiotiska ut. Detta har jag lyckats skjuta upp hela vintern. Får dåligt samvete varje gång jag ser dem hänga där i garderoben.
Men, sådana felköp kan faktiskt ändras på (tror jag). Imorgon ska det ske. Jag ska ta ett djupt andetag och sy om slagen. Borde kanske gå och lägga mig redan nu för att samla kraft...
31 mars 2006
"Vår, tralala, vår..."
OK. Jag är officiellt urless på all snö som täcker hela vår (lilla) tomt. Detta trots att det faktiskt är sol och töväder just nu. Vet att jag lyriskt beskrev den första snön och hur jag glatt skottade i januari. Det var då det... Senast i måndags måste jag fram med skoveln. Och det var inte direkt nån romantisk vinterdröm, bara en hal trapp och seg blötsnö.
När jag pluggade en gång för ganska länge sen gjorde vi ett radioprogram om våren som var på väg. Vi hade blivit tilldelade uppdraget ofrivilligt och som de något självhögtidliga studenter vi var tyckte vi att det var otroligt förutsägbart och klichéartat att göra just ett program om våren.
Sagt och gjort - vi bestämde oss för att inte göra ett klichéprogram, utan ett med en ironisk touch. Ett slags revolt mot det trista upplägget. Följdaktligen mosade vi totalt det fina temat "Våren". Bl.a. med nyskriven text och ljudeffekter till fina vårdikten ("Ja visst gör det ont"), ett bryskt tema om barn som ramlade i gruset på vårens första cykeltur och så gjorde vi narr av GB:s sju nya glassorter. För att göra det hela ännu mer ironiskt anlitades gruppens mest väna och oskyldiga röst (läs min) till att vara speaker så att det skulle krascha riktigt ordentligt med det något brutala temat.
Stolta över resultatet, lätt fnissiga, och rätt säkra på att nu hade vi nog chockat lärarna gick vi till presentationen. Och möttes med klang o jubel och OJ vad trevligt med studenter som kan göra nåt så originellt och trevligt... Så mycket för den revolten!
I arkivet på universitetet fanns ett gäng gamla skivor. Arbetsgruppens musikexpert valde ut temat till programmet. Den hade vi aldrig hört förut. Låten hette "Vår", var lite lagom komisk och konstig i våra öron och fick inleda ovan nämnda radioprogram. Texten går helt enkelt "Vår tralala vår tralala vår tralala vår, i år". Jag visste aldrig vilka som gjort låten och hörde den aldrig igen efter den där våren...
...Inte förrän jag, ca 10 år senare sitter i en bil på väg till en fottur i norska fjällen. På CD-spelaren strömmar det plötsligt ut välbekanta strofer Vår tralala vår... "Åh!", utbrast jag. "Den här låten känner jag igen. Vad är det här?" Varpå de övriga i bilen (alla norrmän) utbrister "Ja det är klart. Det är ju De Lillos." "Jaha", säger jag. "Vilka är det då?" (Relativt nyinflyttad i Norge hade jag inte direkt helkoll på norskt musikliv utöver Aha och Bobbysocks...) Det visar sig att låten tillhör ett norskt kultband som fortfarande håller på, och har ett helt liv av låtar bakom sig. Tjoho!
Inte visste vi att det var en norsk låt vi hade som tema i radioprogrammet. (Textraden "vår, tralala, vår", kunde liksom lika gärna ha varit svensk.) Och föga visste jag att den skulle dyka upp i en CD-spelare nära mig, 10 år senare, på fullaste allvar!
Vår nu, tack!
När jag pluggade en gång för ganska länge sen gjorde vi ett radioprogram om våren som var på väg. Vi hade blivit tilldelade uppdraget ofrivilligt och som de något självhögtidliga studenter vi var tyckte vi att det var otroligt förutsägbart och klichéartat att göra just ett program om våren.
Sagt och gjort - vi bestämde oss för att inte göra ett klichéprogram, utan ett med en ironisk touch. Ett slags revolt mot det trista upplägget. Följdaktligen mosade vi totalt det fina temat "Våren". Bl.a. med nyskriven text och ljudeffekter till fina vårdikten ("Ja visst gör det ont"), ett bryskt tema om barn som ramlade i gruset på vårens första cykeltur och så gjorde vi narr av GB:s sju nya glassorter. För att göra det hela ännu mer ironiskt anlitades gruppens mest väna och oskyldiga röst (läs min) till att vara speaker så att det skulle krascha riktigt ordentligt med det något brutala temat.
Stolta över resultatet, lätt fnissiga, och rätt säkra på att nu hade vi nog chockat lärarna gick vi till presentationen. Och möttes med klang o jubel och OJ vad trevligt med studenter som kan göra nåt så originellt och trevligt... Så mycket för den revolten!
I arkivet på universitetet fanns ett gäng gamla skivor. Arbetsgruppens musikexpert valde ut temat till programmet. Den hade vi aldrig hört förut. Låten hette "Vår", var lite lagom komisk och konstig i våra öron och fick inleda ovan nämnda radioprogram. Texten går helt enkelt "Vår tralala vår tralala vår tralala vår, i år". Jag visste aldrig vilka som gjort låten och hörde den aldrig igen efter den där våren...
...Inte förrän jag, ca 10 år senare sitter i en bil på väg till en fottur i norska fjällen. På CD-spelaren strömmar det plötsligt ut välbekanta strofer Vår tralala vår... "Åh!", utbrast jag. "Den här låten känner jag igen. Vad är det här?" Varpå de övriga i bilen (alla norrmän) utbrister "Ja det är klart. Det är ju De Lillos." "Jaha", säger jag. "Vilka är det då?" (Relativt nyinflyttad i Norge hade jag inte direkt helkoll på norskt musikliv utöver Aha och Bobbysocks...) Det visar sig att låten tillhör ett norskt kultband som fortfarande håller på, och har ett helt liv av låtar bakom sig. Tjoho!
Inte visste vi att det var en norsk låt vi hade som tema i radioprogrammet. (Textraden "vår, tralala, vår", kunde liksom lika gärna ha varit svensk.) Och föga visste jag att den skulle dyka upp i en CD-spelare nära mig, 10 år senare, på fullaste allvar!
Vår nu, tack!
16 mars 2006
Madaskus, kom in och ät!
Från det att jag var ca tre år tills jag var sju, bodde vår familj i ett orange (brandgult*) flervåningshus i en ganska trist "förort" till Sundsvall. Det kan diskuteras om Sundsvall har några egentliga förorter. Men flera, bredvid varandra placerade, flervåningshus med fasader av brandgul plåt, tror jag kan defineras som förort i Sundsvall... I folkmun gick denna samling av hus under benämningen "gulhusena".
Vi led absolut inte någon nöd av att bo i gulhusena. När vi flyttade dit från Stockholm var husen nybyggda och de flesta nyinflyttade var barnfamiljer som oss, i väntan på ett radhus eller nåt. Mot slutet av de fyra år vi bodde där så blev emellertid förfallet av området allt mer markant. Antalet bränder i källarkontoren ökade lika fort som frekvensen på underhåll av trappuppgångar och hissar minskade. Och antalet stillsamma små familjer blev färre och de s.k. stökiga hyresgästerna blev fler.
Men, under större delen av tiden så var barnfamiljerna flest.
När man bor i ett stort flerfamiljshus blir det för omständligt för mamman att gå ut på gården för att säga till om att det är dags för middag. (Ja, det var nog ALLTID mammorna vill jag minnas...) Alltså klev mammorna helt resolut ut på balkongen och skrek "-Barnets namn-, kom in och ääät!!!" Detta var en klassisk replik, som i alla fall i min barndom var den obligatoriska testen av nyupptäckta eller komiska namn. Om man t.ex. hörde om en som hette nåt så ovanligt som Hubertus, så testade man "Hubertus, kom in och ät!" Och så fnissade man hejdlöst efteråt om det lät roligt. Och det gjorde det nästan alltid...
Efter att vi flyttat til radhus i en stilla sovstad på andra sidan stan, kan jag inte påminna mig att jag hörde en endaste mamma som larmade om middag på just det där viset. Men det hindrade inte alla ungarna från att använda repliken det som det stora namntestet. Antingen berodde det på inflytande från inflyttade "förortsungar" som mig. Eller så bodde det nedärvda minnen av en delvis hemmavarande förortsmamma, på en balkong, i oss alla.
* I Sundsvall på 70-talet sa man "brandgul" om färgen orange. (Det gör man kanske fortfarande, jag är lite osäker.)
Vi led absolut inte någon nöd av att bo i gulhusena. När vi flyttade dit från Stockholm var husen nybyggda och de flesta nyinflyttade var barnfamiljer som oss, i väntan på ett radhus eller nåt. Mot slutet av de fyra år vi bodde där så blev emellertid förfallet av området allt mer markant. Antalet bränder i källarkontoren ökade lika fort som frekvensen på underhåll av trappuppgångar och hissar minskade. Och antalet stillsamma små familjer blev färre och de s.k. stökiga hyresgästerna blev fler.
Men, under större delen av tiden så var barnfamiljerna flest.
När man bor i ett stort flerfamiljshus blir det för omständligt för mamman att gå ut på gården för att säga till om att det är dags för middag. (Ja, det var nog ALLTID mammorna vill jag minnas...) Alltså klev mammorna helt resolut ut på balkongen och skrek "-Barnets namn-, kom in och ääät!!!" Detta var en klassisk replik, som i alla fall i min barndom var den obligatoriska testen av nyupptäckta eller komiska namn. Om man t.ex. hörde om en som hette nåt så ovanligt som Hubertus, så testade man "Hubertus, kom in och ät!" Och så fnissade man hejdlöst efteråt om det lät roligt. Och det gjorde det nästan alltid...
Efter att vi flyttat til radhus i en stilla sovstad på andra sidan stan, kan jag inte påminna mig att jag hörde en endaste mamma som larmade om middag på just det där viset. Men det hindrade inte alla ungarna från att använda repliken det som det stora namntestet. Antingen berodde det på inflytande från inflyttade "förortsungar" som mig. Eller så bodde det nedärvda minnen av en delvis hemmavarande förortsmamma, på en balkong, i oss alla.
* I Sundsvall på 70-talet sa man "brandgul" om färgen orange. (Det gör man kanske fortfarande, jag är lite osäker.)
11 mars 2006
IQ, kan räkna upp till hundra
Det har på den senaste tiden blivit populärt med IQ-tester i TV-program, tidningar och på nätet. I alla fall här i Norge. Och då menar jag inte såna korta "Testa dig själv" med 10 frågor i tidningen, utan låånga IQ-tester med hundratalet frågor. Bl.a. i ett TV-program "Den stora IQ-testen" där man kunde testa sig via TV, eller direkt på nätet.
Och med en eller annan Mensa-medlem i det superpopulära nördfotbollsprogrammet "Heja Tufte" (tror den svenska motsvarigheten är FCZ), som gick i höstas, så har mycket högt IQ hamnat på meritlistan även för "såpakändisar".
Senast igår kväll såg jag en talkshow där de två programledarna båda genomgått Mensas IQ-test i en intern duell om högst IQ. Den ene, som hade 104 i IQ, fick storstryk av den andre som hade 120. Inte så pjåkigt.
Gränsen för att komma med i Mensa är IQ på 132. Enligt Mensa gäller det statistiskt sett ca 2 % av hela befolkningen.
Såg en trailer för ett nytt norsk såpaprogram, "Prinsessen og professoren", såklart baserat på ett amerikanskt koncept. Temat är "skönheter" (som enligt konceptet per definition är lite dumma?) som dejtar "nördar" (som per definition skall vara lite mer smarta?).
Och, som sagt. Högt IQ har blivit en del av även såpakändisarnas CV. Det verkar som om det inte bara gäller "Heja Tufte". I trailern för "Prinsessen og professoren" så berättar en av "prinsessorna" att hon aldrig IQ-testat sig, men att eftersom Einstein hade 180 i IQ, så hade väl hon hon kanske 150 då. Inte för att jag på något vis tror att "beauty-quuens" är dumma eller så. Men 150 i IQ? Visst serru...
Och med en eller annan Mensa-medlem i det superpopulära nördfotbollsprogrammet "Heja Tufte" (tror den svenska motsvarigheten är FCZ), som gick i höstas, så har mycket högt IQ hamnat på meritlistan även för "såpakändisar".
Senast igår kväll såg jag en talkshow där de två programledarna båda genomgått Mensas IQ-test i en intern duell om högst IQ. Den ene, som hade 104 i IQ, fick storstryk av den andre som hade 120. Inte så pjåkigt.
Gränsen för att komma med i Mensa är IQ på 132. Enligt Mensa gäller det statistiskt sett ca 2 % av hela befolkningen.
Såg en trailer för ett nytt norsk såpaprogram, "Prinsessen og professoren", såklart baserat på ett amerikanskt koncept. Temat är "skönheter" (som enligt konceptet per definition är lite dumma?) som dejtar "nördar" (som per definition skall vara lite mer smarta?).
Och, som sagt. Högt IQ har blivit en del av även såpakändisarnas CV. Det verkar som om det inte bara gäller "Heja Tufte". I trailern för "Prinsessen og professoren" så berättar en av "prinsessorna" att hon aldrig IQ-testat sig, men att eftersom Einstein hade 180 i IQ, så hade väl hon hon kanske 150 då. Inte för att jag på något vis tror att "beauty-quuens" är dumma eller så. Men 150 i IQ? Visst serru...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
