Sandalskandal och andra shoppingbetraktelser

Jag gillar att shoppa. Inte så mycket att det överskuggar allt annat. Ej heller så intensivt att jag offrar både tid och pengar jag inte har på att shoppa för sakens skull. Nej, ibland är det rätt kul att bara kolla runt och prova, utan att köpa. Mitt stora intresse för skobutiker grundar sig bland annat på att skor är så lätta att prova. Därmed kan man prova många par utan att nödvändigtvis ha tänkt köpa dem... Till skillnad från byxor som är SÅ jobbigt att prova att man inte gärna gör det bara för att testa om de sitter fint.

Hursomhelst, jag gillar att shoppa när tillfälle ges. Och jag erkänner villigt att jag kan bli lättare euforisk i nån timme efter att ha hittat ett särskilt plagg eller ett par skor. Speciellt om det rör sig om nåt dyrt jag köpt billigt på rea. Euforin går dock ofta över och plagget/skorna blir en del av garderobens välanvända "bas". Men så finns det de där inköpen som liksom gör en euforisk nästan varje gång man öppnar garderoben.

En sådan sak är en randig slipover i milda färger, av äkta kashmir, som jag köpte på 70 % rea i en dyr butik Köpenhamn i januari. Den är mjuk som silke och har förgyllt och värmt många dagar i vinter.

På skofronten glömmer jag aldrig euforin i London i fjol när jag lyckades leta mig fram till en skobutik på Carnaby street som jag visste hade legat där sist jag var i London. Min kollega och jag fick till en timmes shopping i city efter dagens konfererande och jag hade 15. minuter på mig att själv hitta Carnaby street, och skoaffären. Trodde knappt det var sant när gatan, och skobutiken, låg på den plats jag trodde. Och där, inne i butiken, stod de stövlarna i ljust skinn i precis rätt nyans. (Typ Frye-boots.) På rea! Röd om kinderna med en skopåse i handen rusade jag tillbaka till min kollega som var fast i en annan butik. De stövlarna fick jag med mig till Norge lite före trenden tog helt fart och jag tror jag använde dem nästan varendaste dag i fjol vinter. (De ser ut därefter.)

Den gången i London för flera år sedan fifflade jag mig också till en egen liten shoppingstund under en stadstur med mina kollegor, och jag minns att jag sprang genom halva stan för att hinna köpa de där svarta bootsen som jag sett i skyltfönstret på väg hem från en restaurant kvällen innan. Var svettig, lycklig och försenad när jag mötte mina kollegor igen. Men bootsen hade jag med mig. Att de sedan var nästan för små och egentligen inte satt så bekvämt hindrade mig inte från att älska dem intensivt i flera år.

Men man behöver inte resa ut i Europa för att hitta favoriter. På den lokala julmarknaden för ett par år sedan hittade jag den hemstickade schalen i fin och tunn ull. Till en billig penning. Den är nästan chockcerise i färgen, med en virkad blomma i samma färg. Perfekt att ha på sig till favoritfärgen svart när man vill hålla sig lite extra varm och färgglad (och man inte vill använda favoritslipovern ännu en dag).

Så är det då inte alltid man gör de där fynden. Jag har alltid varit hyfsat säker på vad jag gillar och inte gillar i klädväg. Ångrar sällan inköp. Men några gånger slår min "passar denna till mig och mina behov"-radar helt fel. Har några exempel på detta i min garderob, och lika euforisk som vissa grejer gör mig, lika irriterad blir jag av dessa felköp. Så otroligt onödigt.

Ett av dessa felköp har jag på mig just nu. (För att jag hittade dem i garderoben och måste prova.) Det är ett par vita remsandaler med kilklack och är själva upphovet till detta inlägg. Riktigt trendiga i fjol. Men jag som inte ens gillar kilklack borde ha anat oråd redan i butiken. Och om man dessutom har lättare skräck för att visa sina bara fötter i allt för avslöjande skor ska man kanske inte köpa sandaler med 5 mm tunna remmar som enda sammanhållande länk... Även de mest solbrända fötter ser blekfisiga ut i dessa skor. Jag lovar.

Till mitt försvar försöker jag tänka att jag köpte sandalerna till en speciell kjol, som krävde höga klackar, till ett bröllop jag skulle på i fjol sommar. Och kilklack lät enklare att gå på än stiletter på ett skärgårdsbröllop. Problemet var att jag ändrade outfit innan bröllopet och då passade inte skorna. Dessutom hade det aldrig gått att gå med dem på skärgårdsklippor eftersom de är fantastiskt obekväma. Århundradets felköp. Har använt dem EN gång, i ca 40 min., när jag var på en vigsel här i närområdet och använde nämnda kjol. Till saken hör att jag åkte bil hela vägen fram till kyrkan och gick max 50 steg i dem. Dyra steg.

Ett annat felköp, som jag aldrig använt, är en slags virkad vit miniponcho som jag köpte tillsammans med en klänning i fjol. Bad idea.

Till sist det sorgligaste misstaget av alla. Var minsann en av de lyckliga som kom över lite Stella McCartney-plagg på H&M i höstas. Hittade ett par snygga kostymbyxor med slag. Varningsblinkers redan där. Men jag var optimist. Jag svettades i två dagar i höstas och lyckades göra nya slag i bättre benlängd. Problemet var att slagen blev alltför breda och byxorna aningens aningens för korta. De sitter som en smäck upptill, men jag måste sy om dem för att slagen inte ska se helt idiotiska ut. Detta har jag lyckats skjuta upp hela vintern. Får dåligt samvete varje gång jag ser dem hänga där i garderoben.

Men, sådana felköp kan faktiskt ändras på (tror jag). Imorgon ska det ske. Jag ska ta ett djupt andetag och sy om slagen. Borde kanske gå och lägga mig redan nu för att samla kraft...

"Vår, tralala, vår..."

OK. Jag är officiellt urless på all snö som täcker hela vår (lilla) tomt. Detta trots att det faktiskt är sol och töväder just nu. Vet att jag lyriskt beskrev den första snön och hur jag glatt skottade i januari. Det var då det... Senast i måndags måste jag fram med skoveln. Och det var inte direkt nån romantisk vinterdröm, bara en hal trapp och seg blötsnö.

När jag pluggade en gång för ganska länge sen gjorde vi ett radioprogram om våren som var på väg. Vi hade blivit tilldelade uppdraget ofrivilligt och som de något självhögtidliga studenter vi var tyckte vi att det var otroligt förutsägbart och klichéartat att göra just ett program om våren.

Sagt och gjort - vi bestämde oss för att inte göra ett klichéprogram, utan ett med en ironisk touch. Ett slags revolt mot det trista upplägget. Följdaktligen mosade vi totalt det fina temat "Våren". Bl.a. med nyskriven text och ljudeffekter till fina vårdikten ("Ja visst gör det ont"), ett bryskt tema om barn som ramlade i gruset på vårens första cykeltur och så gjorde vi narr av GB:s sju nya glassorter. För att göra det hela ännu mer ironiskt anlitades gruppens mest väna och oskyldiga röst (läs min) till att vara speaker så att det skulle krascha riktigt ordentligt med det något brutala temat.

Stolta över resultatet, lätt fnissiga, och rätt säkra på att nu hade vi nog chockat lärarna gick vi till presentationen. Och möttes med klang o jubel och OJ vad trevligt med studenter som kan göra nåt så originellt och trevligt... Så mycket för den revolten!

I arkivet på universitetet fanns ett gäng gamla skivor. Arbetsgruppens musikexpert valde ut temat till programmet. Den hade vi aldrig hört förut. Låten hette "Vår", var lite lagom komisk och konstig i våra öron och fick inleda ovan nämnda radioprogram. Texten går helt enkelt "Vår tralala vår tralala vår tralala vår, i år". Jag visste aldrig vilka som gjort låten och hörde den aldrig igen efter den där våren...

...Inte förrän jag, ca 10 år senare sitter i en bil på väg till en fottur i norska fjällen. På CD-spelaren strömmar det plötsligt ut välbekanta strofer Vår tralala vår... "Åh!", utbrast jag. "Den här låten känner jag igen. Vad är det här?" Varpå de övriga i bilen (alla norrmän) utbrister "Ja det är klart. Det är ju De Lillos." "Jaha", säger jag. "Vilka är det då?" (Relativt nyinflyttad i Norge hade jag inte direkt helkoll på norskt musikliv utöver Aha och Bobbysocks...) Det visar sig att låten tillhör ett norskt kultband som fortfarande håller på, och har ett helt liv av låtar bakom sig. Tjoho!

Inte visste vi att det var en norsk låt vi hade som tema i radioprogrammet. (Textraden "vår, tralala, vår", kunde liksom lika gärna ha varit svensk.) Och föga visste jag att den skulle dyka upp i en CD-spelare nära mig, 10 år senare, på fullaste allvar!

Vår nu, tack!

Madaskus, kom in och ät!

Från det att jag var ca tre år tills jag var sju, bodde vår familj i ett orange (brandgult*) flervåningshus i en ganska trist "förort" till Sundsvall. Det kan diskuteras om Sundsvall har några egentliga förorter. Men flera, bredvid varandra placerade, flervåningshus med fasader av brandgul plåt, tror jag kan defineras som förort i Sundsvall... I folkmun gick denna samling av hus under benämningen "gulhusena".

Vi led absolut inte någon nöd av att bo i gulhusena. När vi flyttade dit från Stockholm var husen nybyggda och de flesta nyinflyttade var barnfamiljer som oss, i väntan på ett radhus eller nåt. Mot slutet av de fyra år vi bodde där så blev emellertid förfallet av området allt mer markant. Antalet bränder i källarkontoren ökade lika fort som frekvensen på underhåll av trappuppgångar och hissar minskade. Och antalet stillsamma små familjer blev färre och de s.k. stökiga hyresgästerna blev fler.

Men, under större delen av tiden så var barnfamiljerna flest.

När man bor i ett stort flerfamiljshus blir det för omständligt för mamman att gå ut på gården för att säga till om att det är dags för middag. (Ja, det var nog ALLTID mammorna vill jag minnas...) Alltså klev mammorna helt resolut ut på balkongen och skrek "-Barnets namn-, kom in och ääät!!!" Detta var en klassisk replik, som i alla fall i min barndom var den obligatoriska testen av nyupptäckta eller komiska namn. Om man t.ex. hörde om en som hette nåt så ovanligt som Hubertus, så testade man "Hubertus, kom in och ät!" Och så fnissade man hejdlöst efteråt om det lät roligt. Och det gjorde det nästan alltid...

Efter att vi flyttat til radhus i en stilla sovstad på andra sidan stan, kan jag inte påminna mig att jag hörde en endaste mamma som larmade om middag på just det där viset. Men det hindrade inte alla ungarna från att använda repliken det som det stora namntestet. Antingen berodde det på inflytande från inflyttade "förortsungar" som mig. Eller så bodde det nedärvda minnen av en delvis hemmavarande förortsmamma, på en balkong, i oss alla.

* I Sundsvall på 70-talet sa man "brandgul" om färgen orange. (Det gör man kanske fortfarande, jag är lite osäker.)

IQ, kan räkna upp till hundra

Det har på den senaste tiden blivit populärt med IQ-tester i TV-program, tidningar och på nätet. I alla fall här i Norge. Och då menar jag inte såna korta "Testa dig själv" med 10 frågor i tidningen, utan låånga IQ-tester med hundratalet frågor. Bl.a. i ett TV-program "Den stora IQ-testen" där man kunde testa sig via TV, eller direkt på nätet.

Och med en eller annan Mensa-medlem i det superpopulära nördfotbollsprogrammet "Heja Tufte" (tror den svenska motsvarigheten är FCZ), som gick i höstas, så har mycket högt IQ hamnat på meritlistan även för "såpakändisar".

Senast igår kväll såg jag en talkshow där de två programledarna båda genomgått Mensas IQ-test i en intern duell om högst IQ. Den ene, som hade 104 i IQ, fick storstryk av den andre som hade 120. Inte så pjåkigt.

Gränsen för att komma med i Mensa är IQ på 132. Enligt Mensa gäller det statistiskt sett ca 2 % av hela befolkningen.

Såg en trailer för ett nytt norsk såpaprogram, "Prinsessen og professoren", såklart baserat på ett amerikanskt koncept. Temat är "skönheter" (som enligt konceptet per definition är lite dumma?) som dejtar "nördar" (som per definition skall vara lite mer smarta?).

Och, som sagt. Högt IQ har blivit en del av även såpakändisarnas CV. Det verkar som om det inte bara gäller "Heja Tufte". I trailern för "Prinsessen og professoren" så berättar en av "prinsessorna" att hon aldrig IQ-testat sig, men att eftersom Einstein hade 180 i IQ, så hade väl hon hon kanske 150 då. Inte för att jag på något vis tror att "beauty-quuens" är dumma eller så. Men 150 i IQ? Visst serru...

Självhäftande låtar 2

Måste helt enkelt göra ett tillägg till min lista över irriterande men självhäftande låtar. Jag har nämligen glömt en av de viktigaste, som min syrra helt riktigt har påpekat för mig.

Alltså - ännu en irriterande men självhäftande låt:

• "Been around the world" med Lisa Stansfield - Året är 1990, jag och syrran är på partyön Kos i Grekland. Något felplacerade har vi hamnat på värsta röjarstället med en bar tre meter från vår balkong (kändes det som). Där hade de nog inte nån DJ. Snarare en musikslinga som gick runt, runt, runt. Precis som den mest frekventa låten på slingan, "Been around the world and I, I, I..." Dygnet runt, inte minst mitt i natten, spelades denna låt på högsta volym. Den satte sig fast i huvudet, infiltrerade drömmarna och gjorde sömnen orolig. Sedan den dagen kan jag inte höra låten utan att nästan må dåligt. Trots det, den fastnar fortfarande lika lätt. Nu har jag ju blivit påmind om låten igen efter många år i "frihet". Jag ska genast sätta på "Lalehs" CD, och göra mitt bästa för att rensa huvudet!

Självhäftande låtar

Du har säkert varit med om det själv. En låt, gärna ganska dålig eller till och med irriterande, sätter sig på hjärnan. (I mitt fall ofta ditplacerad av ofrivilliga låtval på klockradion om morgonen.) Och så stannar låten kvar och spelas på "repeat" i huvudet hur mycket du än försöker få bort den. Min hjärna nöjer sig oftast inte heller med att spela låten oavbrutet i huvudet. Nej, jag kan helt enkelt inte motstå impulsen att hela tiden nynna på klisterlåtarna. Trots att jag är så irriterad på dem att jag inte kan höra dem på radion utan att stänga av.

Efter hårt arbete lyckas man kanske till sist ändå förtränga låten, till exempel genom högst medvetna musikval. Så visar det sig att en person man tillbringar mycket tid med har fått samma låt på hjärnan och börjar nynna på den just när man fått bort den ur huvudet. Och så börjar det om igen. Hopplöst.

Här kommer min fem i topp-lista på irriterande men självhäftande låtar:

• "Don't know much" med Aaron Neville & Linda Ronstadt. - Den låten spelades oavbrutet på radion när jag hälsade på en kompis som jobbade i Kanada 1989. Riktigt irriterande låt ansåg vi båda. Det blev inte bättre av att det var just den låten som drog i gång på klockradion klockan fyra på morgonen den dag vi skulle köra till flygplatsen när jag skulle åka hem. Nu har, hör och häpna, Aaron Neville släppt nåt slags samlingsalbum och låten spelas på TV-reklam om och om igen, i alla fall här i Norge. Där sitter låten igen i bakhuvudet. Urrk.
• "Goodbye my lover" av James Blunt - Det är nåt med själva refrängen och Blunts röst som sätter sig fast (förmodligen ett succékoncept) - men jag tycker inte att det är en allt igenom angenäm upplevelse...
• "Hungarian Rhapsody" med Robert Wells - Det räcker med att se Robert Wells i TV-rutan och räkna till tre så spelas detta stycke upp automatiskt i huvudet. Strax därefter spelas det med stor sannolikhet också live i TV. Jag blir konstigt nog lika förvånad varje gång det spelas, igen. Blir karln aldrig trött på låten själv?
• De sista ljuva åren med Lasse Stefanz och Christina Lindberg - Gammal låt, som väl inte är aktuell längre? Joho, på NRK visar de sent på helgerna ett program med gamla dansbandsdängor. Fort gjort att zappa förbi där en sen lördagskväll och av misstag få med sig den förfärliga överstämman som etsar sig fast långt efter det att man zappat vidare...
• OS-jingeln från sändningarna i Turin. - Det höga operapartiet på slutet är bara jätteirriterande i mina öron. Trots detta spelas det upp gång på gång i mitt huvud, i tillägg till alla 72 gånger det spelas live på TV om kvällarna, mellan VARJE nytt OS-inslag. Gillar OS, men ser fram emot nästa vecka då spelen är slut och jag kanske kan lyckas få bort jingeln ur huvudet...

Hemligheter och lögner

Ibland dyker det upp historier i det enorma nyhetsflödet som triggar ens nyfikenhet mer än andra. Ofta göds intresset av en kort men intensiv mediabevakning som man, mer eller mindre frivilligt, blir konsument av.

Om det rör sig om en rättssak slås det ju, efter hand, fast något slags "sanning" i rättsfallet som faktiskt kan redovisas efteråt genom offentlighetsprincipen.

Det är däremot sällan några fullkomliga sanningar som redovisas. Båda sidorna av saker redovisas, som tur är, i rätten och prövas. En del av "sanningen" kan bli fastslagen som bevisad och ge ett utfall i en dom. Men ord står ofta mot ord också efter att fallen är färdigbehandlade i rätten. Det blir upp till betraktaren att ta ställning till vad man tror på. Ofta glömmer man ganska snabbt bort historien och låter det vara med nån slags fragmentarisk bild av vad som troligen har skett.

Men, en del av historierna slutar liksom inte där. Ibland kan jag önska riktigt intensivt att jag faktiskt visste vad som egentligen hände. Vad som faktiskt var sant och vem som egentligen gjorde vad. Inte för att kunna sälja informationen till högstbjudande (helt oaktuellt)! Inte heller för att jag anser att det är något slags allmän rättighet att få veta detaljer om andras "mjöliga påsar". Nej, det är nog snarare så att det är både fascinerande och irriterande på samma gång när ord står mot ord. Och man skulle liksom önska att man bara kunde få en visshet om vad som är sant, utan att läsa det på en skrikig löpsedel.

Jag vet att det är omöjligt, och att det vore förfärligt och katastrofalt integritetskränkande om människor bara kunde "veta" sanningen om andras hemligheter och lögner. Men visst är det en fascinerande tanke att få välja ut några historier som man fick veta den faktiska sanningen om. Om jag fick sådana tillfälliga "superpowers" skulle jag välja att få:

• Veta vad som egentligen var sant och falskt i den förfärliga mordhistorien i det numera rikskända lilla samhället i Uppland, för ett par år sedan...
• Inblick i vilka idrottare som talar sanning när de nekar till att ha skaffat sig "superpowers" på otillåtet vis...
• En sann bild av vad som faktiskt hände i den norska rättssaken där ett gammalt par och deras dotter blev mördade på sin gård i Akershus, enligt uppgift av sina egna släktingar...