Damasker, madasker, Madaskus o Marilla

Barnkläderna på 70-talet innebar lite andra utmaningar än de som dagens knoddar har till sitt förfogande. På den tiden fanns det varken gååårtex, fleece eller superunderställ. Däremot låter kanske klassiker som bävernylonoverall, stickade polotröjor, mössor i ull och så klassikern damasker bekanta? Är du aningen för ung för att ha upplevt 70-talet? Var du snarare redan då gammal nog att klä på dig själv? Eller behöver du kanske fräscha upp minnet av din egen 70-talsbarndom lite grann? Här följer en beskrivelse av hur en morgonritual kunde te sig för en genomsnittlig 70-talsunge (läs mig), låt oss säga en dag i februari:

Du vaknar i ditt och syrrans rum. Det snöar ute. (Som vi alla vet var det alltid massor av snö hela vintrarna på den tiden.) Rummet har inte, som man skulle kunna tro, orangebruna gobelängtapeter, men neutrala gråvita tapeter med diffust mönster. (Ni flyttade in så pass tidigt på 70-talet att bostadsbolaget nog hade en viss 60-talsapproach på inredningen.) I köket väntar frukost vid det runda matbordet som konstant (utom vid särskilda festligheter) pryds av en orangegul vaxduk som är lätt att torka av. Till frukost äter du, om du har tur, Frost flakes och lättmjölk. De flesta morgnar har du inte tur och pressar i stället i dig på sin höjd en halv smörgås, med bara smör eller möjligtvis ost. Syrran äter i vilket fall som helst filmjölk.

Efter frukosten är det dags - påklädning! Ni skall ut för att åka pulka. Först av allt åker de på - damaskerna! (Damasker var ett slags långkalsonger, alltid mörkblå. Ibland hade de en hälla under foten så att de inte skulle åka upp hela tiden medan man var ute. En av de stora fördelarna med damasker var [enligt föräldrarna] att de innehöll ull. Enligt barnen var det inte en fördel. De sticktes...) Medan damaskerna får sällskap av diverse andra plagg börjar du redan att svettas. Så är det dags för den stickade ulltröjan (min var grön) som skall hålla dig varm hela dagen. Om damaskerna sticks så är det inget jämfört med den stickade tröjan. Med den på så börjar du också bli riktigt, riktigt varm. Så är det overallen av blå bävernylon. Den sticks inte, men lyckas stänga in damaskerna och den stickade ulltröjan så att de fullkomligt utsöndrar stickningar och värme. Som kronan på verket placeras en hemstickad mössa på huvudet. (Min var blå, täckte öronen och hade en stor tofs i samma garn. Den var hemsk. Mamma och jag hade krig om den där mössan ett antal gånger. Troligen var det därför jag intensivt beundrade mössan av blå bävernylon som min kompis fått och som matchade overallen. Mamma tyckte mössan var gräsligt ful, förmodligen med all rätt. Jag fick aldrig en sådan mössa. Men mamma fodrade de nya, hemstickade, hjälmformade mössorna som syrran och jag fick med tyg för att skona oss från de värsta plågorna.)

Hemma igen efter pulkaturen åkte (nästan) alla kläderna av igen. Förutom en tröja och - damaskerna. De kunde man ha på sig en stund till och softa runt i hemma, för att man inte orkade byta till nåt annat. Tror det var i ett sånt ögonblick som vi började diskutera, syrran och jag, om det egentligen hette madasker eller damasker... I våra öron lät nog madasker mer troligt. Och därifrån var inte steget långt till mitt förhatliga smeknamn "Madaskus" (she who walks around in madasker...). I ren desperation försökte jag komma på ett smeknamn till min syrra också. Jag valde av någon anledning Marilla. (Det uttalas, á la Sundsvall, med stark betoning på i.) De där namnen använde vi väl rätt som det var, även om jag aldrig tror syrran var lika irriterad över sitt namn som jag var över mitt. Så föll de i glömska. Tills jag skulle upprätta bloggen och kom på att mitt alias naturligtvis måste bli Madaskus. Efter att syrran läst första inlägget på bloggen fick jag ett mail, undertecknat - Marilla...