Gå över ån

Norrmän har som regel ganska bra koll på priser och de norska prisernas förhållande till de (ofta) mer fördelaktiga svenska. Detta gäller inte minst matvaror (läs: kött, ost, kycklingfilé) och alkohol som många vallfärdar över svenskgränsen för att köpa. En kronkurs som ger den norska kronan en fördel mot den svenska uppmuntrar dessa gränshandelsturer ännu mer. Efter att en norsk politiker kallat köpcentrat i Svinesund, och de som utnyttjar den möjligheten, för "harry" kallas shoppingturer till västra Sverige i folkmun för "harryturer". Begreppet "harry" är flitigt använt i Norge. Lite svårförklarat, men kanske kan det sammanfattas som epitet på företeelser, klädstil och musiksmak som präglas av just brist på stil... (Tänk värsta 80-talsstilen blandat med en lätt camping-/raggartouch.)

Som svensk motiverar jag mina, inte alltför frekventa, gränshandelsturer med att jag faktiskt inte hittar alla matvaror jag vill ha i norska butiker. Och att priserna i Sverige tillsammans med ett bättre utbud, faktiskt motiverar en eller annan handelstur. Dessutom händer det ju inte alltför sällan att vi ändå ska till Sverige, och då kan man ju passa på att handla lite när man ändå åker. För säkerhets skull åker vi alltid till Nordby några kilometer bortanför Svinesund och inte till självaste Svinesunds köpcenter när vi ska köpa billig mat. Det är faktiskt ganska harry på Svinesund...

Hur som helst. Denna gränshandel har också fått till följd att norrmän generellt gärna vill tro att allt är billigare i Sverige. Och således både kan tänka sig att köra ganska långt, och handla ganska okritiskt när de först kommit fram till det hägrande köpcentrat i grannlandet. Men allt är faktiskt inte billigare, så det lönar sig att göra lite internet-research innan man ger sig ut på det stora inköpskalaset.

Sagt och gjort. Efter en lång tids prisresearch, studerande av kvalitetstester och en rekognoseringstur till Sverige kom vi fram till att den kvalitetsprodukt vi snart behöver i vårt liv faktiskt kostade ca 1500 kr mindre i en butik i Svinesunds handelsområde. Vi fick, över telefon, lov att lägga undan grejen i ett par veckor tills vi hade möjlighet att åka över gränsen. Så, på onsdagen satte vi av mot Svinesund(!). Jag är vanligtvis ett kontrollfreak och hade tagit på mig att kolla öppettiderna. Denna dag gick dock i 140 på jobbet och när vi skulle åka iväg konstaterade jag att jag faktiskt inte hade kollat. Mannen menade att det nog var lugnt, vi skulle vara framme i god tid före klockan sju. Och så länge måste de ju bara ha öppet. Så vi körde iväg, och tog oss till och med tid till att äta på vägen.

När vi närmade oss målet och körde förbi läskbutiken, godisbutiken, Eurocash matbutik och stora leksaksbutiken hade jag en lite obehaglig känsla i magen. Klockan hade passerat halv sju. Tänk om de inte hade öppet? Så körde vi in på parkeringen till butiken. Inte en bil. Hmmm. Såg det inte lite mörkt ut? På dörren stod öppettiderna. Butiken stängde klockan sex... Det fenomenala priset började se lite mindre fenomenalt ut med tanke på en extra körtur ca 20 mil tur och retur kommande helg. Snabbt började vi kalkulera i huvudet hur mycket vi skulle förlora av vinsten i bensinpengar. Ett inköp på en av butikerna i Oslo började verka allt mer lockande.

Men, har man givit sig in i leken så... Efter en stunds deppande i bilen kom vi på att det i Nordby (!) finns ett stort köpcenter som också har en motsvarande butik. Utan att veta om vare sig modell eller märke fanns där tog vi en chans och körde några kilometer till för att utforska nästa köpcenter. Där hade de minsann öppet till åtta. Och där hade de faktiskt både modell, färg och samma pris som i Svinesund. Puh. Att sen kronkursen i butiken inte var fullt så fördelaktig som i kalkylen minskade bara entusiasmen lite. Nästa gång betalar vi i svenska kronor, med Visa så att vi får bankens kurs i stället. (Som var den vi räknade med i vår glädjekalkyl...)

Sens moral: det är lätt att gå över ån efter vatten när man tror att man ska spara (läs: tjäna..) en massa pengar. Men om man först ska gå över ån så bör man göra sin research fullt ut och inkludera även öppettider, och kronkurs, i kalkylen.

I övrigt kan jag bara säga: Nordby vs Svinesund 1-0!

Inte en fluga förnär...

En ny "leksak" för vuxna män har intagit den norska marknaden. Den ser ut som en liten racket och har till och med ett speciellt fodral liknande det som tennisproffsen bär sina klenoder i på väg in på centercourten. Denna grej lystrar till namnet Maxi Smekker och är något så utstuderat som en elektrisk flugsmällare.

När man tagit racketen ur sitt lilla fodral, och läst alla varningstexter, kan man alltså sätta igång. Metoden är enkel, men infernalisk. Man smäller helt enkelt till insekterna med racketen, samtidigt som man trycker på en knapp som gör racketen lätt strömförande. Ni kan tänka er resten... Små myggor och knott går rätt och slätt upp i rök vid första mötet med det illvilliga verktyget. Med ett lätt blixtrande ljud, som kvällstid inte bara hörs utan till och med syns som en ljusblixt. Flugor dör omedelbums, och faller till marken innan de hunnit gå upp i rök. Getingar är lite knivigare. De får sig en "smäll" av Maxi Smekkern och man måste tydligen gå till attack flera gånger innan de kolavippar (läs: segnar ner på terassgolvet).

Ja, ja. Vi har väl alla pangat på irriterande flygfän i sommarstugan med flugsmällare, tidningar eller till och med bara händerna. Det intressanta med Maxi Smekkern är den effekt jag observerat att den får på vanligtvis fredliga män* i min omgivning. En sak är att försöka göra sig av med insekter som stör utemiddagen, nattsömnen eller som har irrat runt i vardagsrummet x antal timmar utan mål och mening. Med Maxi Smekkern förvandlas den mest pacifistiske man til en illsinning lustmördare som letar upp sina offer. Min vanligtvis fredlige äkta hälft har införskaffat sig ett eget exemplar och rätt som det är kan man höra ett smatter ute på terassen. Eller också ett lätt besviket - här finns ju inga insekter ju...

Tror uttrycket "han gör inte en fluga förnär" av gemene man anses passa också på normalt, till husbehov, flugsmällande individer. Är däremot inte säker på att innehavare av en Maxi Smekker längre kan anses berättigade till att gå under den benämningen...

* Är medveten om att detta är grovt generaliserande. Men min empiriska undersökning på ett party i helgen visade i alla fall en enorm manlig övervikt när det gällde intresset för Maxi Smekker.

Tutta & Rolf

Jag skrattar rätt mycket. Kanske är jag till och med över genomsnittet fnissig och lättskrattad? Det är i så fall en tillgång anser jag, oftast. Har genom åren brustit ut i x antal okontrollerade skratt vid mer eller mindre lämpliga tillfällen. Det är väl vid de där mindre lämpliga tillfällena som jag möjligen inte tyckt det varit en tillgång att ha lätt till skratt...

När jag var tonåring var närheten till fniss än mer tydlig än i dag. Ofta vid de mest olämpliga tillfällen. Minns t.ex. hur en kompis och jag upptäckte en "karikatyr" av en gymnasielärare, ritad av en talangfull elev på en bänk i klassrummet. En pricksäker karikatyr av samma gymnasielärardam som stod framme och pratade engelska glatt vid katedern. Vi frustade av skratt, trots idoga försök att låta bli. Läraren blev väldigt nyfiken på vad vi skrattade åt. Och med skräck för att hon skulle se bilden, och tro att nån av oss hade ritat den, kastade vi oss över bänken för att dölja teckningen. Och så skrattade vi ännu mer i skräckblandad förtjusning över den komiska situationen. Minns inte riktigt om vi lyckades stoppa skrattet. Tror kanske vi gjorde det efter att hon, vänligt men bestämt, hotat med att kasta ut oss ur klassrummet. (Vi kunde ju inte gärna gå ut. Då skulle hon ju kunna se teckningen...)

Med åren har jag väl något bättrat på förmågan att behärska mig mot ohämmat skratt i fel situationer. (Vågar dock inte lova att det aldrig händer igen...) Det riktigt ohämmade skrattet karaktäriseras mest av några gyllene tillfällen per år då skrattet bara tar över. Det kluckar och krampar nästan i magen och man får varken luft eller fram ett vettigt ljud. Som vuxen kan jag nog tycka att dessa skrattfester kommer alltför sällan, trots frekventa skratt i vardagen. Det där förlösande skrattet som gör allt annat oväsentligt är ju så härligt befriande, och kanske just för att det inte händer så ofta? Hur som helst, det är härligt när det inträffar. Ett exempel har jag redan bloggat om. Det inträffade i Trondheim i fjol.

Här följer ett par andra exempel:

Jag o två kompisar förberedde ett inslag till en möhippa för en massa år sedan. Vi gjorde om några låtar, bytte ut all text mot den blivande brudens namn och så sjöng vi in låtarna på band. På varje låt fixade vi inspelningen till dubbel hastighet. Hur kul kan det vara att höra sina egna röster sjunga textmanipulerade versioner av "Hooked on a feeling" och "YMCA" i dubbel hastighet med pipig ton undrar kanske du? Väldigt kul är svaret. Ett aldrig överskattat skrattpiller. Vi skrattade så vi grät. Klarade knappt att genomföra inspelningen. En dyster vardag rekommenderar jag dubbel hastighet på inspelat ljud som medicin. Lovar att det funkar!

Senast i sommar delade jag en liknande skrattkramp med mamma och min systerdotter på landet. (Mamma är förresten skrattkrampens mästare! :-)) Mina föräldrar har några bekanta här i Norge. Damen ifråga heter Tutta. (Inte världens vanligaste namn.) De skickade ett vykort i sommar och medan vi tre stod i köket undrade systerdottern vad Tuttas man heter. Jag, som aldrig träffat paret, utbrister blixtsnabbt "Rolf"! "Nej", sa mamma o började skratta. "Det heter han väl inte alls det." Det visade sig att "Rolf" egentligen heter nåt helt annat och att jag på ren reflex, som nån annan besserwisser, fantiserat ihop i huvudet att han hette just Rolf... (Kanske inspirerad av den enda andra Tutta jag känner till - svartvitfilmskådisen Tutta Rolf? "Tutta & Rolf" liksom...) Detta triggade en sällan skådad skrattattack i köket. Så otroligt dumt, och så väldigt komiskt. Jag skrattade nog mest. Men skratt smittar och till slut hade vi skrattkramp hela gänget. Så försökte vi förklara för pappa och min man vad som orsakade såna skrattsalvor... De fattade inte riktigt det superroliga med historien.

Och just nu tänker jag på att det gör kanske inte du heller? :-)

Måååååål!

Oavsett om man ser på skid-VM, friidrottsevenemang, eller som nu fotbolls-VM, är det intressant att jämföra sportkommentatorerna på norsk respektive svensk TV. I vårt hushåll växlar vi ganska friskt mellan kanalerna när det är sport. Om Sverige leder är det SVT/TV4 som gäller. När det vankas nordisk kombination, skidhoppning eller om Norge är på väg att ta hem skidstafetten i VM för n:te gången blir det NRK.

Den svenska kommentatorskolan handlar väl om att med behärskat lugn se till att få med alla detaljer och taktiska grepp som matchen eller loppet innebär. Och bakgrundsfakta på åkare/spelare/löpare. Så kanske man kan kosta på sig ett litet "Ja!" när Sverige vinner. Eller ett "Neeej...." när det går sämre.

I Norge är stafetten i skid-VM 2003 med Jörgen Brinks berömda vägg en klassiker. Där sitter Jakob Hård och kommenterar, och när Brink möter väggen och Alsgaard till sist pressar sig förbi skriker Jakob Hård inte högt. Han flåsar inte hurtiga uppmaningar till Brink om att komma igen! Nej, han väser... "Nej". Så blir det tyst en stund. Oerhört komiskt i norska öron. Mer förståeligt i svenska öron, kanske. Med tanke på de bestörta reaktionerna, inte minst från sportkommentatorkollegor, på den svenska kommentatorn som skrek som besatt när Sverige tog OS-guld i K2 i kanot 2004, kan man ju inte annat än se en förväntad trend. Sportkommentatorer i Sverige förenen eder i en dämpad, profesionell attityd, annars...

I Norge däremot är det tvärtom. Kommentatorerna har sin egen stil, de flesta skriker gärna mest hela tiden. Faktiskt så mycket att man inte alltid kan skilja på riktigt heta situationer och halvljumma... Det är ganska förväntat att så skall vara. Och just fotbollskommentatorer är nästan värst av alla. Nu ser jag inte så mycket på fotboll, men har under pågående VM inte kunnat undgå att höra SKRIKEN innan det blir mål, när det kunde blivit frispark, när det nästan blev hörna. Och, förstås, inte minst när det blir mååååål. För vilket som helst lag. Vi skall inte tala om när det, nån enstaka gång i ett annat VM, blivit mål för Norge. Då har kommentatorerna gått fullständigt bananas. Och när Alsgaard susade förbi Brink i stafettbacken spräckte de norska skidkommentator-gubbarna nästan ljudvallen. Och efteråt spelades repris av den behärskade svenska kommentaren på repeat...

Här följer en kommentar till vår stundande semester:
Svensk version: "Ja, vi har ju fyra årstider här i Sverige. Det betyder att vi nu har kommit fram till det vi kallar sommar. Vår norska respektive svenska deltagare har båda jobbat hårt i barmarksträning för att förbereda sig för detta evenemang. Nu får vi se hur det går här när de skall ut på semester. Har de lyckats pricka semesterformen? Det handlar alltså om att komma sig ut bäst förberedd på altanten den första semesterdagen. Spännande."
Lördag morgon: "Jaha, men det var ju trevligt för Sverige och Norge. Solen lyser. Perfekta förutsättningar. Och där börjar det. Norge kommer ut på altanen denna första semesterdag i badbyxor. Sverige ser ut att fortfarande har fleecetröjan på. Det betyder nog, om mina beräkningar stämmer, att Norge har vunnit. Nej..."

Norsk version: "Det är NU DET GÄLLER. Sommar, sol, värme. Skall det bli Sverige eller Norge som tar hem vinsten i dag? Det gäller att komma sig UT på altanten mest väl förberedd på SEMESTER.
Lördag morgon: "Se vilket väder! Det är helt formidabelt spännande. Alla förutsättningar är på plats. Alldeles strax kommer de att komma ut. Och VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Sverige kommer ut i Fleece-tröja, Norge har badbyxor på. NORGE TAR HEM KAMPEN!!! Jaaaaaaa!!! Göran Persson, Carola Häggqvist, Lill-Babs ser ni detta? Norge har slagit Sverige i semesterkampen!!!"

Min kommentar: "Semester. Trevligt!"

Buss- och båtegoisterna

Är drabbad av strejk.

Den kollektiva färjetrafiken jag varje dag använder för att komma fågelvägen till jobbet i stället för att köra 5 mil har tagit tvärstopp. Inte en endaste båt går det till Oslo. Bussen till båten går som vanligt, men båten går inte!

Detta har fört till stort missnöje här i området. Och visst, man blir irriterad över att kajka runt halva länet med bil och buss. Men det får ju finnas gränser för konspirationsteorierna bland de strejkdrabbade. Hört på båten, när strejken var varslad:
- Alltid skall just de här båtarna drabbas! (Till saken hör att det var 13 år sedan föregående strejk.)
- Det här är en lyxstrejk. Har du hört att matroserna på den här båten tjänar 400 000 kr per år? (Till saken hör att det är inte matroserna som strejkar, men befälhavarna på båten, och inte ens de tjänar 400 000 kr per år. Vilket man vet om man läst en endaste en av de x antal artiklar som skrivits om om strejken.)
- Ska det vara så svårt att köra en båt som den här då? (Tja, försök själv då!)

Jag ger mig sjutton på att konspirationsmänniskorna är de samma som är med i "kampanjgruppen för bättre färjeanslutningar i framtiden" som sänt in förslag med krav på de nya båtarna som planeras, men som lade till "Reserverade platser till bridgespelare" som sista punkt. Formeln för hur man gör ett seriöst förslag oseriöst genom en enda mening.... Nu skulle det liksom inte räcka med ilskna blickar från bridgebrigaden om man råkat sätta sig på "deras" platser. Nej, nu skulle det liksom fästas plaketter med "Endast för bridgespelare" på vissa plaster med bord. Båtegoister!

Eftersom jag är strejkdrabbad åker jag buss lite längre än vanligt just nu. Och jag frågar mig ofta på bussen hur det är möjligt för en del människor att totalt ignorera det faktum att bussen är proppfull. Hur man kan med att sitta ytterst på sätet och därmed blockera två säten när folk står och trängs i gången är för mig en gåta. Och då menar jag inte folk som en enstaka gång har världens största väska och därför upptar två säten för att inte blockera halva bussen. Det kan hända alla. Nej, jag menar bussegoisterna som bara totalignorerar andra busspassagerare.

Kanske vi hederliga båt-/busspassagerare som försöker ta hänsyn till andra borde gå i strejk! Fast vad skulle det hjälpa? Då blev det ju bara mer plats till egoisterna...

Se upp för trubafuren!

Åkte en påsk för ett par år sedan till semesterklassikern Kanarieöarna. Har varit i "Syden"* förut, och efteråt, men aldrig har jag varit med om ett så kommersiellt och väldigt lite charmigt ställe som Puerto Rico på Gran Canaria... Om man är ute efter en genuint spansk semesterupplevelse, önskar slippa tröttsamma Time Share-försäljare och helst slipper intaga sin middag i ett miserabelt köpcenter bör man rikta kosan någon annanstans. Vilket jag följdaktligen har för avsikt att alltid göra hädanefter.

Jag och mannen är av typen charterturister som försöker låta bli att vara charterturister... Alltså skippar vi som oftast välkomstträffen med tillhörande drink, åker på minimalt med bussturer med charterbolaget och undgår helst ev. grisfester, grillaftnar etc. tillsammans med "gruppen". På Gran Canaria gjorde vi ett undantag och deltog i välkomstträffen. Blev en ganska underhållande tillställning trots allt. Värden varnade oss, faktiskt, för det hemska köpcentret och sa att "dit skulle man nog bara gå om man mot förmodan var på jakt efter en töntig T-shirt med Gran Canaria-tryck på..." varpå en av gästerna reste sig och tågade ut från välkomstträffen iklädd sin nyinköpta T-shirt med Gran Canaria-tryck...

Hotellet var det egentligen inget fel på. Men som så många hotell i "Syden" så hade de försökt anpassa sig till den stora skandinaviska gästskaran. För oss skandinaver som gärna i alla fall vill låtsas vara på utlandssemester faller det inte alltid i god jord. Men jag misstänker att många gäster gillar upplägget med svenska menyer, svensktalande servitörer och svensk text på affischerna. Eller ja, "svensk text" är väl kanske att ta i ibland när tangentbord, stavningsprogram och stress inte riktigt arbetar i affischmakarens favör. Denna affisch för kvällens visafton med egna "trubafuren Nyklas" hittade vi vid hissen på hotellet:

Vi hade säkert fått oss många goda "skatt" på barbecue-aftonen, men vi skippade den. Faktiskt.

* I Norge har man det fantastiska begreppet "Syden" som samlingsnamn för alla solsemesterresmål. Det är väldigt praktiskt och passar till såväl Spanien som Grekland och Thailand. (Även om de som åker till Thailand brukar vara noga med att påpeka att de skall åka just dit.)

Sandalskandal och andra shoppingbetraktelser

Jag gillar att shoppa. Inte så mycket att det överskuggar allt annat. Ej heller så intensivt att jag offrar både tid och pengar jag inte har på att shoppa för sakens skull. Nej, ibland är det rätt kul att bara kolla runt och prova, utan att köpa. Mitt stora intresse för skobutiker grundar sig bland annat på att skor är så lätta att prova. Därmed kan man prova många par utan att nödvändigtvis ha tänkt köpa dem... Till skillnad från byxor som är SÅ jobbigt att prova att man inte gärna gör det bara för att testa om de sitter fint.

Hursomhelst, jag gillar att shoppa när tillfälle ges. Och jag erkänner villigt att jag kan bli lättare euforisk i nån timme efter att ha hittat ett särskilt plagg eller ett par skor. Speciellt om det rör sig om nåt dyrt jag köpt billigt på rea. Euforin går dock ofta över och plagget/skorna blir en del av garderobens välanvända "bas". Men så finns det de där inköpen som liksom gör en euforisk nästan varje gång man öppnar garderoben.

En sådan sak är en randig slipover i milda färger, av äkta kashmir, som jag köpte på 70 % rea i en dyr butik Köpenhamn i januari. Den är mjuk som silke och har förgyllt och värmt många dagar i vinter.

På skofronten glömmer jag aldrig euforin i London i fjol när jag lyckades leta mig fram till en skobutik på Carnaby street som jag visste hade legat där sist jag var i London. Min kollega och jag fick till en timmes shopping i city efter dagens konfererande och jag hade 15. minuter på mig att själv hitta Carnaby street, och skoaffären. Trodde knappt det var sant när gatan, och skobutiken, låg på den plats jag trodde. Och där, inne i butiken, stod de stövlarna i ljust skinn i precis rätt nyans. (Typ Frye-boots.) På rea! Röd om kinderna med en skopåse i handen rusade jag tillbaka till min kollega som var fast i en annan butik. De stövlarna fick jag med mig till Norge lite före trenden tog helt fart och jag tror jag använde dem nästan varendaste dag i fjol vinter. (De ser ut därefter.)

Den gången i London för flera år sedan fifflade jag mig också till en egen liten shoppingstund under en stadstur med mina kollegor, och jag minns att jag sprang genom halva stan för att hinna köpa de där svarta bootsen som jag sett i skyltfönstret på väg hem från en restaurant kvällen innan. Var svettig, lycklig och försenad när jag mötte mina kollegor igen. Men bootsen hade jag med mig. Att de sedan var nästan för små och egentligen inte satt så bekvämt hindrade mig inte från att älska dem intensivt i flera år.

Men man behöver inte resa ut i Europa för att hitta favoriter. På den lokala julmarknaden för ett par år sedan hittade jag den hemstickade schalen i fin och tunn ull. Till en billig penning. Den är nästan chockcerise i färgen, med en virkad blomma i samma färg. Perfekt att ha på sig till favoritfärgen svart när man vill hålla sig lite extra varm och färgglad (och man inte vill använda favoritslipovern ännu en dag).

Så är det då inte alltid man gör de där fynden. Jag har alltid varit hyfsat säker på vad jag gillar och inte gillar i klädväg. Ångrar sällan inköp. Men några gånger slår min "passar denna till mig och mina behov"-radar helt fel. Har några exempel på detta i min garderob, och lika euforisk som vissa grejer gör mig, lika irriterad blir jag av dessa felköp. Så otroligt onödigt.

Ett av dessa felköp har jag på mig just nu. (För att jag hittade dem i garderoben och måste prova.) Det är ett par vita remsandaler med kilklack och är själva upphovet till detta inlägg. Riktigt trendiga i fjol. Men jag som inte ens gillar kilklack borde ha anat oråd redan i butiken. Och om man dessutom har lättare skräck för att visa sina bara fötter i allt för avslöjande skor ska man kanske inte köpa sandaler med 5 mm tunna remmar som enda sammanhållande länk... Även de mest solbrända fötter ser blekfisiga ut i dessa skor. Jag lovar.

Till mitt försvar försöker jag tänka att jag köpte sandalerna till en speciell kjol, som krävde höga klackar, till ett bröllop jag skulle på i fjol sommar. Och kilklack lät enklare att gå på än stiletter på ett skärgårdsbröllop. Problemet var att jag ändrade outfit innan bröllopet och då passade inte skorna. Dessutom hade det aldrig gått att gå med dem på skärgårdsklippor eftersom de är fantastiskt obekväma. Århundradets felköp. Har använt dem EN gång, i ca 40 min., när jag var på en vigsel här i närområdet och använde nämnda kjol. Till saken hör att jag åkte bil hela vägen fram till kyrkan och gick max 50 steg i dem. Dyra steg.

Ett annat felköp, som jag aldrig använt, är en slags virkad vit miniponcho som jag köpte tillsammans med en klänning i fjol. Bad idea.

Till sist det sorgligaste misstaget av alla. Var minsann en av de lyckliga som kom över lite Stella McCartney-plagg på H&M i höstas. Hittade ett par snygga kostymbyxor med slag. Varningsblinkers redan där. Men jag var optimist. Jag svettades i två dagar i höstas och lyckades göra nya slag i bättre benlängd. Problemet var att slagen blev alltför breda och byxorna aningens aningens för korta. De sitter som en smäck upptill, men jag måste sy om dem för att slagen inte ska se helt idiotiska ut. Detta har jag lyckats skjuta upp hela vintern. Får dåligt samvete varje gång jag ser dem hänga där i garderoben.

Men, sådana felköp kan faktiskt ändras på (tror jag). Imorgon ska det ske. Jag ska ta ett djupt andetag och sy om slagen. Borde kanske gå och lägga mig redan nu för att samla kraft...