...sägs det, men hur är det med 20 myggor i december? Igår när jag skulle gå ut och hämta tidningen möttes jag av en flock med myggor utanför ytterdörren! 14 december liksom... Betyder det brittsommar eller?
Har lagt märke till att meteorologer är inne just nu. Den stora klimatförändringsdiskussionen som pågår i alla medier har fört de tidigare något nördförklarade meteorologerna i ett nytt hett ljus.
De är överallt. Inte bara när väderleksrapporten ska meddelas (där har de ju alltid varit). Nej, de är i God Morgon-sofforna i alla kanaler där det diskuteras klimat för glatta livet. De har också börjat dyka upp i debattprogram som experter som aldrig förr.
Men det är minsann inte bara klimatförändringarna som kommenteras. Meteorologerna uttalar sig också om Christer Fuglesangs rymdäventyr och hans förutsättningar att komma sig upp i tid t.ex. (han lyckades ju på andra försöket).
Kanske han meteorologen "med håret" från SVT dyker upp här på min förstutrapp en dag med en mikrofon i handen för att rapportera om "julmyggorna"? (I så fall ska jag säga till honom att det kunde vara en god idé att klippa sig... :-))
15 december 2006
18 november 2006
Farbror Ur
Igår kväll såg jag på den norska varianten av det som i Sverige gick under benämningen Snacka om nyheter. Det norska programmet heter Nytt på nytt. De började skämta om en del aktuella stridigheter om optioner i norska telejätten Telenor, och vilka anställda som egentligen är värda mest och så vidare. (Toppchefen eller den stackars dam som är Fröken Ur och som måste sitta där och svara dygnet runt utan tillstymmelse till socialt liv.)
Detta påminde mig om en gammal bekantskap från när jag gick i lågstadiet. Vi umgicks rätt mycket, tills hon flyttade till en annan stad efter trean. Hon kunde vara ganska krävande och mycket påstridig.
En gång när jag hade födelsedagskalas skulle vi tävla i lag och hade delat upp oss efter konstens alla rättviseregler men hon krävde högljutt att få vara med i födelsedagsbarnets (dvs. mitt) lag. Annars skulle hon gå hem. Jag tror dessvärre att vi (läs jag) gav med oss...
Andra gånger blev hon sur på vägen hem från skolan om hon inte fick som hon ville och stolpade hem i dubbel hastighet före oss andra. Att resonera om saken var sällan en möjlighet.
En gång började hon och jag diskutera just Fröken Ur. Dvs. huruvida hon verkligen satt där och svarade i telefonen när man ringde för att kolla tiden. Jag hävdade att det nog var troligt att de hade spelat in ett band med alla tidpunkterna så att det i själva verket inte var en livs levande Fröken som satt där dygnet runt, det kunde ju bli lite jobbigt för den stackars damen. Detta argument köpte inte min kompis. Inte heller några andra argument. Hon hävdade med bestämdhet att det visst var en person som satt och svarade hela tiden.
Till sist fick diskussionen sin oförglömliga twist som alltså gårdagens Nytt på nytt påminde mig om. I brist på argument kom nämligen tjejen med det hon tyckte var dödsstöten för diskussionen: Det var en livs levande person som var Fröken Ur och detta visste hon med bestämdhet. Och hur visste hon det?
Jo, hennes pappa hade minsann varit "Farbror Ur"...
Detta påminde mig om en gammal bekantskap från när jag gick i lågstadiet. Vi umgicks rätt mycket, tills hon flyttade till en annan stad efter trean. Hon kunde vara ganska krävande och mycket påstridig.
En gång när jag hade födelsedagskalas skulle vi tävla i lag och hade delat upp oss efter konstens alla rättviseregler men hon krävde högljutt att få vara med i födelsedagsbarnets (dvs. mitt) lag. Annars skulle hon gå hem. Jag tror dessvärre att vi (läs jag) gav med oss...
Andra gånger blev hon sur på vägen hem från skolan om hon inte fick som hon ville och stolpade hem i dubbel hastighet före oss andra. Att resonera om saken var sällan en möjlighet.
En gång började hon och jag diskutera just Fröken Ur. Dvs. huruvida hon verkligen satt där och svarade i telefonen när man ringde för att kolla tiden. Jag hävdade att det nog var troligt att de hade spelat in ett band med alla tidpunkterna så att det i själva verket inte var en livs levande Fröken som satt där dygnet runt, det kunde ju bli lite jobbigt för den stackars damen. Detta argument köpte inte min kompis. Inte heller några andra argument. Hon hävdade med bestämdhet att det visst var en person som satt och svarade hela tiden.
Till sist fick diskussionen sin oförglömliga twist som alltså gårdagens Nytt på nytt påminde mig om. I brist på argument kom nämligen tjejen med det hon tyckte var dödsstöten för diskussionen: Det var en livs levande person som var Fröken Ur och detta visste hon med bestämdhet. Och hur visste hon det?
Jo, hennes pappa hade minsann varit "Farbror Ur"...
13 november 2006
"Deltagerne..."
Ett av de få program på TV som jag spelar in om jag inte kan se det är 71 grader Nord. Jag tror det är ett norskt konsept från början. Det har gått i sju säsonger eller så och det har sålts till flera andra länder, däribland Sverige (fast där hette det inte 71 grader Nord, utan 69 grader Nord eller nåt sånt för att passa breddgraden). Tror dock det bara gick en endaste säsong i Sverige, på Kanal 5. Ingen succé direkt...
Programmet går ut på att ett gäng deltagere skall ta sig från Lindesnes i södra Norge, upp till Nordkap. Färden går framåt via uppdrag som, fram till de två sista programmen, genomförs av hela gruppen tillsammans. Uppdragen och förflyttningen genom landet sker genom div. sportaktiviteter - fjällturer till fots och på skidor, kajak, kanadensare, segling, simning, klättring osv. I varje program röstas en deltagare ut. På det sättet är det alltså ett "reality-konsept". (Det är ju som du kanske redan förstått inte heller bara prestationer som blir grundlag för röstningen...) Men det jag gillar med programmet är att det största fokuset ändå är på tävlingsmomenten och inte bara på en massa skitsnack. En del allianser bildas nog, men det ägnas inte så stort utrymme i programmet.
Att spela in programmet i stället för att se det "live" har sina fördelar. Dels kan man spola förbi ev. skitsnack. Så kan man skippa reklamen. Inte minst kan man också spola sig igenom sammanfattningen av förra avsnittet (som man förmodligen redan sett) och trailern som alltid inleder programmet och trailern inför varje sektion som kommer efter ett reklamavbrott.
Det är nämligen nånting med såna här TV-konsept. De är så otroligt fokuserade på att man ska känna igen sig och veta vad det är för program man ser på att de upprepar allting till leda. I 71 grader Nord upprepar programledaren t.ex. ordet deltagerne och vad dessa deltagere ska göra ett tusen miljoner gånger i varje program. Och när man i början av programmet fått veta att "deltagerne ska gå över en glaciär innan ett visst klockslag och att de måste klara uppdraget för att få pengar till mat", så är det inte jättespännande att höra den samma frasen både innan och efter reklamen också.
Hur som helst. Programmet har behållit sin popularitet i Norge och jag tittar fortfarande. Om än gärna i inspelad form...
Med eller utan deltagere-fraserna kan programmet i vilket fall omöjligt bli mer irriterande än program i konseptet "...Next Top Model". De av Tyra Banks introducerade fraserna om att den och den "is still in the running of becoming America's next top model..." präglar hennes och alla skandinaviska efterföljande programledare i samma konsept. Hur många gånger kan man klämma in frasen i samma avsnitt? Det måste helt klart finnas en regel om att om man använder programkonseptet "... Next Top Model" måste man säga programmets titel varje gång en deltagare får besked om att hon tagit sig vidare eller inte tagit sig vidare... Det blir ganska många gånger i varje program kan jag intyga. Även om jag egentligen inte följer med i dessa Top Model-programserier, mer än som tidsfördriv i reklampauser (t.ex. om jag ser 71 grader Nord som går samtidigt...).
Förmodligen är det med programkonsept som med tvättmedelsreklam. Det är inte meningen att man skall gilla själva reklamen. Man ska komma ihåg produkten. Så att man nästa gång man är i butiken köper tvättmedlet för att man känner igen det. Eller så att man, nästa gång man zappar runt i en reklampaus, måste se fem minuter på "... Next top model" för att höra om hon verkligen kommer att säga den där frasen igen och igen och igen.
Programmet går ut på att ett gäng deltagere skall ta sig från Lindesnes i södra Norge, upp till Nordkap. Färden går framåt via uppdrag som, fram till de två sista programmen, genomförs av hela gruppen tillsammans. Uppdragen och förflyttningen genom landet sker genom div. sportaktiviteter - fjällturer till fots och på skidor, kajak, kanadensare, segling, simning, klättring osv. I varje program röstas en deltagare ut. På det sättet är det alltså ett "reality-konsept". (Det är ju som du kanske redan förstått inte heller bara prestationer som blir grundlag för röstningen...) Men det jag gillar med programmet är att det största fokuset ändå är på tävlingsmomenten och inte bara på en massa skitsnack. En del allianser bildas nog, men det ägnas inte så stort utrymme i programmet.
Att spela in programmet i stället för att se det "live" har sina fördelar. Dels kan man spola förbi ev. skitsnack. Så kan man skippa reklamen. Inte minst kan man också spola sig igenom sammanfattningen av förra avsnittet (som man förmodligen redan sett) och trailern som alltid inleder programmet och trailern inför varje sektion som kommer efter ett reklamavbrott.
Det är nämligen nånting med såna här TV-konsept. De är så otroligt fokuserade på att man ska känna igen sig och veta vad det är för program man ser på att de upprepar allting till leda. I 71 grader Nord upprepar programledaren t.ex. ordet deltagerne och vad dessa deltagere ska göra ett tusen miljoner gånger i varje program. Och när man i början av programmet fått veta att "deltagerne ska gå över en glaciär innan ett visst klockslag och att de måste klara uppdraget för att få pengar till mat", så är det inte jättespännande att höra den samma frasen både innan och efter reklamen också.
Hur som helst. Programmet har behållit sin popularitet i Norge och jag tittar fortfarande. Om än gärna i inspelad form...
Med eller utan deltagere-fraserna kan programmet i vilket fall omöjligt bli mer irriterande än program i konseptet "...Next Top Model". De av Tyra Banks introducerade fraserna om att den och den "is still in the running of becoming America's next top model..." präglar hennes och alla skandinaviska efterföljande programledare i samma konsept. Hur många gånger kan man klämma in frasen i samma avsnitt? Det måste helt klart finnas en regel om att om man använder programkonseptet "... Next Top Model" måste man säga programmets titel varje gång en deltagare får besked om att hon tagit sig vidare eller inte tagit sig vidare... Det blir ganska många gånger i varje program kan jag intyga. Även om jag egentligen inte följer med i dessa Top Model-programserier, mer än som tidsfördriv i reklampauser (t.ex. om jag ser 71 grader Nord som går samtidigt...).
Förmodligen är det med programkonsept som med tvättmedelsreklam. Det är inte meningen att man skall gilla själva reklamen. Man ska komma ihåg produkten. Så att man nästa gång man är i butiken köper tvättmedlet för att man känner igen det. Eller så att man, nästa gång man zappar runt i en reklampaus, måste se fem minuter på "... Next top model" för att höra om hon verkligen kommer att säga den där frasen igen och igen och igen.
09 september 2006
Fåniga blommor
Såg ett klipp från Sverige-premiären på Al Gores film "En obekväm sanning" igår på TV-nyheterna. På plats fanns både kändisar, politikereliten och självaste kungaparet. Kungen och Silvia blev fotograferade bredvid Al Gore himself och det såg ju trevligt och fint ut.
Men, vad hade Silvia i handen när hon steppade omkring i foajén till biografen Astoria? En strut med popcorn? Lite smågodis till filmen? Senaste filmtidningen? Nej, den obligatoriska blomsterbuketten...
Jag kan förstå att det är artigt och obligatoriskt att ge Silvia blommor när hon är på Eriksgata genom Sverige och besöker en bygd som representant för kungahuset. Det är inte heller fånigt och dumt när små barn ger drottningen mer eller mindre handplockade blommor, det är väl mest gulligt och lite fint sådär. Men varför i hela världen skall Silvia gå runt med en perfekt bunden bukett med blommor på en biopremiär? Jag bara undrar.
Med Silvia i ljus dräkt och en matchande liten bukett bredvid kungen och Al Gore på bild, såg det faktiskt ut som om kungaparet just hade gift sig i Rådhuset med Al Gore som vigselförrättare eller nåt.
Och var skulle hon göra av buketten under själva filmvisningen kan man undra. Sätta den i ett pappglas med Sprite?
Nu har ju förstås Silvia backup som säkert tar hand om alla grejer hon får hela tiden så att hon slipper bära runt på blomsterbuketten efter det att fotograferna har gjort sitt. Men det är själva principen jag inte riktigt fattar. Varför skall Silvia ha en blomsterbukett i handen på en filmpremiär när det inte ens är hon som har gjort filmen? I just detta sammanhang vore det väl kanske mer naturligt att producenten, regissören eller självaste Al Gore fick blommor, och inte landets drottning...
Men, vad hade Silvia i handen när hon steppade omkring i foajén till biografen Astoria? En strut med popcorn? Lite smågodis till filmen? Senaste filmtidningen? Nej, den obligatoriska blomsterbuketten...
Jag kan förstå att det är artigt och obligatoriskt att ge Silvia blommor när hon är på Eriksgata genom Sverige och besöker en bygd som representant för kungahuset. Det är inte heller fånigt och dumt när små barn ger drottningen mer eller mindre handplockade blommor, det är väl mest gulligt och lite fint sådär. Men varför i hela världen skall Silvia gå runt med en perfekt bunden bukett med blommor på en biopremiär? Jag bara undrar.
Med Silvia i ljus dräkt och en matchande liten bukett bredvid kungen och Al Gore på bild, såg det faktiskt ut som om kungaparet just hade gift sig i Rådhuset med Al Gore som vigselförrättare eller nåt.
Och var skulle hon göra av buketten under själva filmvisningen kan man undra. Sätta den i ett pappglas med Sprite?
Nu har ju förstås Silvia backup som säkert tar hand om alla grejer hon får hela tiden så att hon slipper bära runt på blomsterbuketten efter det att fotograferna har gjort sitt. Men det är själva principen jag inte riktigt fattar. Varför skall Silvia ha en blomsterbukett i handen på en filmpremiär när det inte ens är hon som har gjort filmen? I just detta sammanhang vore det väl kanske mer naturligt att producenten, regissören eller självaste Al Gore fick blommor, och inte landets drottning...
26 augusti 2006
Gå över ån
Norrmän har som regel ganska bra koll på priser och de norska prisernas förhållande till de (ofta) mer fördelaktiga svenska. Detta gäller inte minst matvaror (läs: kött, ost, kycklingfilé) och alkohol som många vallfärdar över svenskgränsen för att köpa. En kronkurs som ger den norska kronan en fördel mot den svenska uppmuntrar dessa gränshandelsturer ännu mer. Efter att en norsk politiker kallat köpcentrat i Svinesund, och de som utnyttjar den möjligheten, för "harry" kallas shoppingturer till västra Sverige i folkmun för "harryturer". Begreppet "harry" är flitigt använt i Norge. Lite svårförklarat, men kanske kan det sammanfattas som epitet på företeelser, klädstil och musiksmak som präglas av just brist på stil... (Tänk värsta 80-talsstilen blandat med en lätt camping-/raggartouch.)
Som svensk motiverar jag mina, inte alltför frekventa, gränshandelsturer med att jag faktiskt inte hittar alla matvaror jag vill ha i norska butiker. Och att priserna i Sverige tillsammans med ett bättre utbud, faktiskt motiverar en eller annan handelstur. Dessutom händer det ju inte alltför sällan att vi ändå ska till Sverige, och då kan man ju passa på att handla lite när man ändå åker. För säkerhets skull åker vi alltid till Nordby några kilometer bortanför Svinesund och inte till självaste Svinesunds köpcenter när vi ska köpa billig mat. Det är faktiskt ganska harry på Svinesund...
Hur som helst. Denna gränshandel har också fått till följd att norrmän generellt gärna vill tro att allt är billigare i Sverige. Och således både kan tänka sig att köra ganska långt, och handla ganska okritiskt när de först kommit fram till det hägrande köpcentrat i grannlandet. Men allt är faktiskt inte billigare, så det lönar sig att göra lite internet-research innan man ger sig ut på det stora inköpskalaset.
Sagt och gjort. Efter en lång tids prisresearch, studerande av kvalitetstester och en rekognoseringstur till Sverige kom vi fram till att den kvalitetsprodukt vi snart behöver i vårt liv faktiskt kostade ca 1500 kr mindre i en butik i Svinesunds handelsområde. Vi fick, över telefon, lov att lägga undan grejen i ett par veckor tills vi hade möjlighet att åka över gränsen. Så, på onsdagen satte vi av mot Svinesund(!). Jag är vanligtvis ett kontrollfreak och hade tagit på mig att kolla öppettiderna. Denna dag gick dock i 140 på jobbet och när vi skulle åka iväg konstaterade jag att jag faktiskt inte hade kollat. Mannen menade att det nog var lugnt, vi skulle vara framme i god tid före klockan sju. Och så länge måste de ju bara ha öppet. Så vi körde iväg, och tog oss till och med tid till att äta på vägen.
När vi närmade oss målet och körde förbi läskbutiken, godisbutiken, Eurocash matbutik och stora leksaksbutiken hade jag en lite obehaglig känsla i magen. Klockan hade passerat halv sju. Tänk om de inte hade öppet? Så körde vi in på parkeringen till butiken. Inte en bil. Hmmm. Såg det inte lite mörkt ut? På dörren stod öppettiderna. Butiken stängde klockan sex... Det fenomenala priset började se lite mindre fenomenalt ut med tanke på en extra körtur ca 20 mil tur och retur kommande helg. Snabbt började vi kalkulera i huvudet hur mycket vi skulle förlora av vinsten i bensinpengar. Ett inköp på en av butikerna i Oslo började verka allt mer lockande.
Men, har man givit sig in i leken så... Efter en stunds deppande i bilen kom vi på att det i Nordby (!) finns ett stort köpcenter som också har en motsvarande butik. Utan att veta om vare sig modell eller märke fanns där tog vi en chans och körde några kilometer till för att utforska nästa köpcenter. Där hade de minsann öppet till åtta. Och där hade de faktiskt både modell, färg och samma pris som i Svinesund. Puh. Att sen kronkursen i butiken inte var fullt så fördelaktig som i kalkylen minskade bara entusiasmen lite. Nästa gång betalar vi i svenska kronor, med Visa så att vi får bankens kurs i stället. (Som var den vi räknade med i vår glädjekalkyl...)
Sens moral: det är lätt att gå över ån efter vatten när man tror att man ska spara (läs: tjäna..) en massa pengar. Men om man först ska gå över ån så bör man göra sin research fullt ut och inkludera även öppettider, och kronkurs, i kalkylen.
I övrigt kan jag bara säga: Nordby vs Svinesund 1-0!
Som svensk motiverar jag mina, inte alltför frekventa, gränshandelsturer med att jag faktiskt inte hittar alla matvaror jag vill ha i norska butiker. Och att priserna i Sverige tillsammans med ett bättre utbud, faktiskt motiverar en eller annan handelstur. Dessutom händer det ju inte alltför sällan att vi ändå ska till Sverige, och då kan man ju passa på att handla lite när man ändå åker. För säkerhets skull åker vi alltid till Nordby några kilometer bortanför Svinesund och inte till självaste Svinesunds köpcenter när vi ska köpa billig mat. Det är faktiskt ganska harry på Svinesund...
Hur som helst. Denna gränshandel har också fått till följd att norrmän generellt gärna vill tro att allt är billigare i Sverige. Och således både kan tänka sig att köra ganska långt, och handla ganska okritiskt när de först kommit fram till det hägrande köpcentrat i grannlandet. Men allt är faktiskt inte billigare, så det lönar sig att göra lite internet-research innan man ger sig ut på det stora inköpskalaset.
Sagt och gjort. Efter en lång tids prisresearch, studerande av kvalitetstester och en rekognoseringstur till Sverige kom vi fram till att den kvalitetsprodukt vi snart behöver i vårt liv faktiskt kostade ca 1500 kr mindre i en butik i Svinesunds handelsområde. Vi fick, över telefon, lov att lägga undan grejen i ett par veckor tills vi hade möjlighet att åka över gränsen. Så, på onsdagen satte vi av mot Svinesund(!). Jag är vanligtvis ett kontrollfreak och hade tagit på mig att kolla öppettiderna. Denna dag gick dock i 140 på jobbet och när vi skulle åka iväg konstaterade jag att jag faktiskt inte hade kollat. Mannen menade att det nog var lugnt, vi skulle vara framme i god tid före klockan sju. Och så länge måste de ju bara ha öppet. Så vi körde iväg, och tog oss till och med tid till att äta på vägen.
När vi närmade oss målet och körde förbi läskbutiken, godisbutiken, Eurocash matbutik och stora leksaksbutiken hade jag en lite obehaglig känsla i magen. Klockan hade passerat halv sju. Tänk om de inte hade öppet? Så körde vi in på parkeringen till butiken. Inte en bil. Hmmm. Såg det inte lite mörkt ut? På dörren stod öppettiderna. Butiken stängde klockan sex... Det fenomenala priset började se lite mindre fenomenalt ut med tanke på en extra körtur ca 20 mil tur och retur kommande helg. Snabbt började vi kalkulera i huvudet hur mycket vi skulle förlora av vinsten i bensinpengar. Ett inköp på en av butikerna i Oslo började verka allt mer lockande.
Men, har man givit sig in i leken så... Efter en stunds deppande i bilen kom vi på att det i Nordby (!) finns ett stort köpcenter som också har en motsvarande butik. Utan att veta om vare sig modell eller märke fanns där tog vi en chans och körde några kilometer till för att utforska nästa köpcenter. Där hade de minsann öppet till åtta. Och där hade de faktiskt både modell, färg och samma pris som i Svinesund. Puh. Att sen kronkursen i butiken inte var fullt så fördelaktig som i kalkylen minskade bara entusiasmen lite. Nästa gång betalar vi i svenska kronor, med Visa så att vi får bankens kurs i stället. (Som var den vi räknade med i vår glädjekalkyl...)
Sens moral: det är lätt att gå över ån efter vatten när man tror att man ska spara (läs: tjäna..) en massa pengar. Men om man först ska gå över ån så bör man göra sin research fullt ut och inkludera även öppettider, och kronkurs, i kalkylen.
I övrigt kan jag bara säga: Nordby vs Svinesund 1-0!
24 augusti 2006
Inte en fluga förnär...
En ny "leksak" för vuxna män har intagit den norska marknaden. Den ser ut som en liten racket och har till och med ett speciellt fodral liknande det som tennisproffsen bär sina klenoder i på väg in på centercourten. Denna grej lystrar till namnet Maxi Smekker och är något så utstuderat som en elektrisk flugsmällare.
När man tagit racketen ur sitt lilla fodral, och läst alla varningstexter, kan man alltså sätta igång. Metoden är enkel, men infernalisk. Man smäller helt enkelt till insekterna med racketen, samtidigt som man trycker på en knapp som gör racketen lätt strömförande. Ni kan tänka er resten... Små myggor och knott går rätt och slätt upp i rök vid första mötet med det illvilliga verktyget. Med ett lätt blixtrande ljud, som kvällstid inte bara hörs utan till och med syns som en ljusblixt. Flugor dör omedelbums, och faller till marken innan de hunnit gå upp i rök. Getingar är lite knivigare. De får sig en "smäll" av Maxi Smekkern och man måste tydligen gå till attack flera gånger innan de kolavippar (läs: segnar ner på terassgolvet).
Ja, ja. Vi har väl alla pangat på irriterande flygfän i sommarstugan med flugsmällare, tidningar eller till och med bara händerna. Det intressanta med Maxi Smekkern är den effekt jag observerat att den får på vanligtvis fredliga män* i min omgivning. En sak är att försöka göra sig av med insekter som stör utemiddagen, nattsömnen eller som har irrat runt i vardagsrummet x antal timmar utan mål och mening. Med Maxi Smekkern förvandlas den mest pacifistiske man til en illsinning lustmördare som letar upp sina offer. Min vanligtvis fredlige äkta hälft har införskaffat sig ett eget exemplar och rätt som det är kan man höra ett smatter ute på terassen. Eller också ett lätt besviket - här finns ju inga insekter ju...
Tror uttrycket "han gör inte en fluga förnär" av gemene man anses passa också på normalt, till husbehov, flugsmällande individer. Är däremot inte säker på att innehavare av en Maxi Smekker längre kan anses berättigade till att gå under den benämningen...
* Är medveten om att detta är grovt generaliserande. Men min empiriska undersökning på ett party i helgen visade i alla fall en enorm manlig övervikt när det gällde intresset för Maxi Smekker.
När man tagit racketen ur sitt lilla fodral, och läst alla varningstexter, kan man alltså sätta igång. Metoden är enkel, men infernalisk. Man smäller helt enkelt till insekterna med racketen, samtidigt som man trycker på en knapp som gör racketen lätt strömförande. Ni kan tänka er resten... Små myggor och knott går rätt och slätt upp i rök vid första mötet med det illvilliga verktyget. Med ett lätt blixtrande ljud, som kvällstid inte bara hörs utan till och med syns som en ljusblixt. Flugor dör omedelbums, och faller till marken innan de hunnit gå upp i rök. Getingar är lite knivigare. De får sig en "smäll" av Maxi Smekkern och man måste tydligen gå till attack flera gånger innan de kolavippar (läs: segnar ner på terassgolvet).
Ja, ja. Vi har väl alla pangat på irriterande flygfän i sommarstugan med flugsmällare, tidningar eller till och med bara händerna. Det intressanta med Maxi Smekkern är den effekt jag observerat att den får på vanligtvis fredliga män* i min omgivning. En sak är att försöka göra sig av med insekter som stör utemiddagen, nattsömnen eller som har irrat runt i vardagsrummet x antal timmar utan mål och mening. Med Maxi Smekkern förvandlas den mest pacifistiske man til en illsinning lustmördare som letar upp sina offer. Min vanligtvis fredlige äkta hälft har införskaffat sig ett eget exemplar och rätt som det är kan man höra ett smatter ute på terassen. Eller också ett lätt besviket - här finns ju inga insekter ju...
Tror uttrycket "han gör inte en fluga förnär" av gemene man anses passa också på normalt, till husbehov, flugsmällande individer. Är däremot inte säker på att innehavare av en Maxi Smekker längre kan anses berättigade till att gå under den benämningen...
* Är medveten om att detta är grovt generaliserande. Men min empiriska undersökning på ett party i helgen visade i alla fall en enorm manlig övervikt när det gällde intresset för Maxi Smekker.
12 augusti 2006
Tutta & Rolf
Jag skrattar rätt mycket. Kanske är jag till och med över genomsnittet fnissig och lättskrattad? Det är i så fall en tillgång anser jag, oftast. Har genom åren brustit ut i x antal okontrollerade skratt vid mer eller mindre lämpliga tillfällen. Det är väl vid de där mindre lämpliga tillfällena som jag möjligen inte tyckt det varit en tillgång att ha lätt till skratt...
När jag var tonåring var närheten till fniss än mer tydlig än i dag. Ofta vid de mest olämpliga tillfällen. Minns t.ex. hur en kompis och jag upptäckte en "karikatyr" av en gymnasielärare, ritad av en talangfull elev på en bänk i klassrummet. En pricksäker karikatyr av samma gymnasielärardam som stod framme och pratade engelska glatt vid katedern. Vi frustade av skratt, trots idoga försök att låta bli. Läraren blev väldigt nyfiken på vad vi skrattade åt. Och med skräck för att hon skulle se bilden, och tro att nån av oss hade ritat den, kastade vi oss över bänken för att dölja teckningen. Och så skrattade vi ännu mer i skräckblandad förtjusning över den komiska situationen. Minns inte riktigt om vi lyckades stoppa skrattet. Tror kanske vi gjorde det efter att hon, vänligt men bestämt, hotat med att kasta ut oss ur klassrummet. (Vi kunde ju inte gärna gå ut. Då skulle hon ju kunna se teckningen...)
Med åren har jag väl något bättrat på förmågan att behärska mig mot ohämmat skratt i fel situationer. (Vågar dock inte lova att det aldrig händer igen...) Det riktigt ohämmade skrattet karaktäriseras mest av några gyllene tillfällen per år då skrattet bara tar över. Det kluckar och krampar nästan i magen och man får varken luft eller fram ett vettigt ljud. Som vuxen kan jag nog tycka att dessa skrattfester kommer alltför sällan, trots frekventa skratt i vardagen. Det där förlösande skrattet som gör allt annat oväsentligt är ju så härligt befriande, och kanske just för att det inte händer så ofta? Hur som helst, det är härligt när det inträffar. Ett exempel har jag redan bloggat om. Det inträffade i Trondheim i fjol.
Här följer ett par andra exempel:
Jag o två kompisar förberedde ett inslag till en möhippa för en massa år sedan. Vi gjorde om några låtar, bytte ut all text mot den blivande brudens namn och så sjöng vi in låtarna på band. På varje låt fixade vi inspelningen till dubbel hastighet. Hur kul kan det vara att höra sina egna röster sjunga textmanipulerade versioner av "Hooked on a feeling" och "YMCA" i dubbel hastighet med pipig ton undrar kanske du? Väldigt kul är svaret. Ett aldrig överskattat skrattpiller. Vi skrattade så vi grät. Klarade knappt att genomföra inspelningen. En dyster vardag rekommenderar jag dubbel hastighet på inspelat ljud som medicin. Lovar att det funkar!
Senast i sommar delade jag en liknande skrattkramp med mamma och min systerdotter på landet. (Mamma är förresten skrattkrampens mästare! :-)) Mina föräldrar har några bekanta här i Norge. Damen ifråga heter Tutta. (Inte världens vanligaste namn.) De skickade ett vykort i sommar och medan vi tre stod i köket undrade systerdottern vad Tuttas man heter. Jag, som aldrig träffat paret, utbrister blixtsnabbt "Rolf"! "Nej", sa mamma o började skratta. "Det heter han väl inte alls det." Det visade sig att "Rolf" egentligen heter nåt helt annat och att jag på ren reflex, som nån annan besserwisser, fantiserat ihop i huvudet att han hette just Rolf... (Kanske inspirerad av den enda andra Tutta jag känner till - svartvitfilmskådisen Tutta Rolf? "Tutta & Rolf" liksom...) Detta triggade en sällan skådad skrattattack i köket. Så otroligt dumt, och så väldigt komiskt. Jag skrattade nog mest. Men skratt smittar och till slut hade vi skrattkramp hela gänget. Så försökte vi förklara för pappa och min man vad som orsakade såna skrattsalvor... De fattade inte riktigt det superroliga med historien.
Och just nu tänker jag på att det gör kanske inte du heller? :-)
När jag var tonåring var närheten till fniss än mer tydlig än i dag. Ofta vid de mest olämpliga tillfällen. Minns t.ex. hur en kompis och jag upptäckte en "karikatyr" av en gymnasielärare, ritad av en talangfull elev på en bänk i klassrummet. En pricksäker karikatyr av samma gymnasielärardam som stod framme och pratade engelska glatt vid katedern. Vi frustade av skratt, trots idoga försök att låta bli. Läraren blev väldigt nyfiken på vad vi skrattade åt. Och med skräck för att hon skulle se bilden, och tro att nån av oss hade ritat den, kastade vi oss över bänken för att dölja teckningen. Och så skrattade vi ännu mer i skräckblandad förtjusning över den komiska situationen. Minns inte riktigt om vi lyckades stoppa skrattet. Tror kanske vi gjorde det efter att hon, vänligt men bestämt, hotat med att kasta ut oss ur klassrummet. (Vi kunde ju inte gärna gå ut. Då skulle hon ju kunna se teckningen...)
Med åren har jag väl något bättrat på förmågan att behärska mig mot ohämmat skratt i fel situationer. (Vågar dock inte lova att det aldrig händer igen...) Det riktigt ohämmade skrattet karaktäriseras mest av några gyllene tillfällen per år då skrattet bara tar över. Det kluckar och krampar nästan i magen och man får varken luft eller fram ett vettigt ljud. Som vuxen kan jag nog tycka att dessa skrattfester kommer alltför sällan, trots frekventa skratt i vardagen. Det där förlösande skrattet som gör allt annat oväsentligt är ju så härligt befriande, och kanske just för att det inte händer så ofta? Hur som helst, det är härligt när det inträffar. Ett exempel har jag redan bloggat om. Det inträffade i Trondheim i fjol.
Här följer ett par andra exempel:
Jag o två kompisar förberedde ett inslag till en möhippa för en massa år sedan. Vi gjorde om några låtar, bytte ut all text mot den blivande brudens namn och så sjöng vi in låtarna på band. På varje låt fixade vi inspelningen till dubbel hastighet. Hur kul kan det vara att höra sina egna röster sjunga textmanipulerade versioner av "Hooked on a feeling" och "YMCA" i dubbel hastighet med pipig ton undrar kanske du? Väldigt kul är svaret. Ett aldrig överskattat skrattpiller. Vi skrattade så vi grät. Klarade knappt att genomföra inspelningen. En dyster vardag rekommenderar jag dubbel hastighet på inspelat ljud som medicin. Lovar att det funkar!
Senast i sommar delade jag en liknande skrattkramp med mamma och min systerdotter på landet. (Mamma är förresten skrattkrampens mästare! :-)) Mina föräldrar har några bekanta här i Norge. Damen ifråga heter Tutta. (Inte världens vanligaste namn.) De skickade ett vykort i sommar och medan vi tre stod i köket undrade systerdottern vad Tuttas man heter. Jag, som aldrig träffat paret, utbrister blixtsnabbt "Rolf"! "Nej", sa mamma o började skratta. "Det heter han väl inte alls det." Det visade sig att "Rolf" egentligen heter nåt helt annat och att jag på ren reflex, som nån annan besserwisser, fantiserat ihop i huvudet att han hette just Rolf... (Kanske inspirerad av den enda andra Tutta jag känner till - svartvitfilmskådisen Tutta Rolf? "Tutta & Rolf" liksom...) Detta triggade en sällan skådad skrattattack i köket. Så otroligt dumt, och så väldigt komiskt. Jag skrattade nog mest. Men skratt smittar och till slut hade vi skrattkramp hela gänget. Så försökte vi förklara för pappa och min man vad som orsakade såna skrattsalvor... De fattade inte riktigt det superroliga med historien.
Och just nu tänker jag på att det gör kanske inte du heller? :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
