Korrespondens värd sin vikt i guld

Har nog alltid gillat ord. Redan i fyraårsåldern började jag bekanta mig med bokstäver och efter hand vågade jag mig på att "go public" med mina alster. Den första som fick ta emot mina mödosamt ihopknåpade försök till brev var farmor i Stockholm. Hon var en flitig brev- och vykortskrivare och brevväxlade sedan tidigare med min äldre syster. Sina brev och kort till mig började hon alltid med "Käraste lilltroll" eller "Hej farmors lilla kråka". Jag minns fortfarande tydligt hur speciell hennes personliga tilltal i breven fick mig att känna mig. Och jag är övertygad om att hon fick övriga barnbarn att känna sig just så speciella också.

När farmor gick bort för några år sedan dök det upp en hög med brev som jag skrivit och som hon sparat i alla dessa år. En del brev var ju från tonåren och lite så där jobbigt klämkäcka. Men den stora skatten var några brev inpackade i pyttesmå färgglada kuvert (jag minns fortfarande brevpapperet), med poststämplarna intakta. Det var brev från en femårig upplaga av mig själv och det var lite overkligt att läsa dem, nästan 25 år senare.

20. mars 1975
HEJ
TACK
FÖR
PRESEN-
TEN.
SÅ HÄR
FINT
BREVPAPPER
FICK JAG
AVDIG.

Lite senare 1975 (otydlig poststämpel)
HEJ. FARMOR
OFARFAR
JAG GÅR I SIMKURS.
PÅ MÅNDAGARNA.
MAMMA ARBE-
TAR
NU
JAG HAR EN
J ÄTTE
SNÄLL DAG-
MAMMA
SOMHETER
ULLA
HEJ DÅ

På den tiden var man kortfattad. Och hade kanske ett lite ojämnt förhållande till punkt och meningsbyggnad. Breven blev längre efter hand. Några gånger ganska abrupt avslutade:

16 februari 1976
- - -
HEJ DÅ JAG ÅRKAR
INTE MER NU.

Ett lite dramatiskt sätt att säga att man inte vill skriva mer just nu...

När mamma och pappa kom med några kvarvarande lådor med mina prylar från sitt förråd förra sommaren hittade jag min gamla vykortssamling. Och där fann jag ett gäng kort och brev från farmor till mig som jag sparat, och som matchade mina brev till henne. Man kan följa med i korrespondensen och farmor kommenterar det jag skrivit i mina brev. Detta är nu en av mina käraste skatter, som jag vårdar ömt. Faktiskt så värdefull för mig att om jag någon gång skaffar mig ett bankfack så kunde de fort ha hamnat där. Fast det är klart. Då blir det svårt att ta fram dem när jag vill och se på dem och komma ihåg farmor så där intensivt som jag gör just nu, i skrivande stund.